Håller konstnärerna på att dra sig tillbaka? Ska man tolka det inåtvända och fragmentariska på avgångsutställningen på Kungliga Konsthögskolan så ser det så ut – och det är en bra sak.
När jag kommer in i Kungliga Konsthögskolans pampiga entré är alla gipskopior av de antika skulpturerna övertäckta av vita säckar. Om jag inte visste att det beror på att statyerna skyddats under en ombyggnad hade det kunnat tolkas som ett svar på Tidöförslaget om att förändra skolans inriktning till ”klassisk konst”.
Årets utställning känns som att befinna sig i den politiska konstens och de stora idéernas senhöst. Att lyfta arbetarhistoria, exilerfarenheter eller samisk kamp – allt känns gjort. Det som håller på att hända är kanske snarare ett gigantiskt tillbakadragande.
Man brukar säga att konstnärer ligger steget före resten av samhället – och nu det finns tecken på att de håller på att dra sig tillbaka.
Det bortvända och melankoliska märks i måleriet som är starkt representerat. Men det är inte insmickrande på ett sätt som får gallerister att höra sedelrassel, utan lågmält på gränsen till depressivt. Tunga, liggande kroppar av Elin Woksepp Åleheim i en sjösjukt grön färgskala och abstrakta målningar som känns som om de vänder ryggen mot betraktaren av Roda Abdalla, Sofia Andersson, Ebba Birkflo och Simon Dahlgren Strååt. Mest förföriska i den här typen av stämningsmåleri är Hanna Tordais stora dukar med det som jag tolkar som handskrivna brev i storformat där skriften är utrunnen och oläslig. Som om meddelandena lagts under vatten för att förstöras. Efter ett syndafall?
En ledskärm med rullande data om pågående bombnedslag i Ukraina och en spöklik dataanimerad video med titeln Vyriy, (namnet på ett ukrainskt militärt techbolag), påminner om att kriget pågått nästan lika länge som en hel konstutbildning. Verken av Anastasiia Pasko utgår från den 15 mars 2022, dagen hon satte sig på evakueringståget från Lviv, då hon blev flykting i Sverige. I sin presentationstext berättar hon att ”resan fortfarande inte fått något avslut”. Som ett sätt att stå ut bestämde sig familjen för att låtsas att den nya verkligheten var science fiction. Den dystopiska genren blev en trygghetszon. Kriget, det politiska, har blivit en personlig angelägenhet. Den dataanimerade filmen visar en modern innergård i ett hyreshusområde. En gunga vaggar med gnisslande ljud. Alla är försvunna.
Några konstnärer behandlar det personliga på ett mer utopiskt plan. Samira Tohidi har byggt upp något som ser ut som en parafras av den 2 500 år gamla Persepolisporten, även kallad Xerxesporten och Alla nationers port. Två sfinxer i gips formar som en portal tänkt som en talisman över gemenskap och upplösta gränser. Roda Abdalle har återanvänt tyger och kläder och skapat jättetextilen memory of color. Tanken är god, men det storslagna stannar vid en gest.
Konstigast men samtidigt öppnast och nyfiknast är Joar Torbiörnssons medeltidsdoftande installation. På väggen hänger ”ikoner” med tjärdoftande fuktiga fyrklövrar, som hemliga tecken, svartsvedda som efter en brand och på golvet en klocka som hade kunnat tillhöra ett gammalt klocktorn och en sorts byggställning, bägge patinerade som om de grävts fram ur underjorden. En civilisation ur det förgångna? Eller är det vår? Ändå vilar det inget dystopiskt över Precursor, som är titeln på installationen. Det kanske är mer som ett skal som när en skalbagge byter skepnad, med skillnaden att nu är det en tid att kravla sig ur. Utöver sitt konstnärskap driver Joar Torbiörnsson sedan 2020 konstplattformen Hybrida i Östanås där konstnärer kan ha residens och utveckla nya idéer. Varje år arrangeras där också en konst- och musikfestival. Det är ett gott tecken. Man brukar säga att konstnärer ligger steget före resten av samhället – och nu det finns tecken på att de håller på att dra sig tillbaka. De gamla institutionerna och infrastrukturen har visat sig inte vara så solida som vi trott.
Det är dags att uppfinna nya.
