”Han är tråkig som en påstigande i Alvesta”.
Det var Stig Ahlgrens elaka karakteristik som förde mig till Sten Selander (1891–1957), och där har jag varit några veckor nu, i dikter, kritik, tankar om naturvård, politik, i sällskap med en tråkig man.
Sten Selander var vad man får kalla värdekonservativ. Han såg med ovilja på moderniteten, ångmaskiner, det modernas buller och hänsynslösa exploatering av människor och livsmiljö.
Det skaffade honom förstås många fiender i en tid när bilism och atomkraft skulle leda till den slutgiltiga himlen. Gunnar Ekelöfs generation föraktade honom djupt.
Sten Selanders kritik av fyrtiotalisterna gick ut på att de var svårförståeliga, för elitistiska, men framför allt förhöll han sig kritisk till den som han upplevde tröttsamma nyhetshetsen. Mot modernismens ljudande credo: ”detta har aldrig setts förut”, ställde Sten Selander tradition, hantverkskunskap och tankar kring evig sanning inspirerad av bland andra Vilhelm Ekelund.

Och frågan är om högmodernister som Gunnar Ekelöf, Rainer Maria Rilke, T.S. Eliot och Gertrude Stein, egentligen befann sig så långt ifrån Sten Selanders position som många ville tro.
Konfrontation mot det andra är ju som bekant ofta ett bränsle för skapandet. Sett i efterhand kan man också se inspirationsvägar, ytorna av kontakt.
Gunnar Ekelöf talade om en tid efter den fossila epoken, en ”förädlad trä, sten, järn och segelålder”. Harry Martinson såg risken med charterkolonialismen som nu blommar ut och talade tidigt om möjligheten till fortsatt resande, varje människa skulle kunna få resa, men en gång, långsamt på marken, tåg, båt, gärna långt bort, en livs-, solidaritets- och bildningsresa.

Själv letar jag vidare bland trådarna mellan vår möjligen slutgiltigt krisande kapitalism, ”mammonismen” som Sten Selander tidigt med avsky betecknade den, och tidiga agrarsocialister, etatister och självförsörjningsutopister som Per Rösiö och Anna Lindhagen.
Det finns en intressant, om än gles väv här, mellan de olika utopierna. Kanske bör man leta mer där. I legeringarna, mötena, mellan kritik från höger och vänster av den förhärskande våldsliberalismen.
Där fanns Sten Selander. Och märk väl, han var tråkig, som en påstigande. Stig Ahlgren skrev inte avstigande, även han anade nog – behovet av förakt antyder det – att skepticismens väg var just en väg, inte ett slut.