Hon hade knallröda läppar och gula gummistövlar. I en varm vindsvåning bodde hon. Med lite välvilja kunde man se havet från ett av takfönstren. Första gången jag besökte henne var jag femton. Hon såg ut att sakna ålder. Vi sprang på varandra av en slump. Hon bjöd på vaniljbullar och rödvin. Innan jag gick tryckte hon boken om Lille prinsen i min hand. Genom livet har jag återkommit till Antoine de Saint-Exupérys berättelse.
”När du talar med de stora om en ny vän, så frågar de aldrig det som är viktigt: Hurdan klang har hans röst? Vad vill han helst leka? Samlar han fjärilar? De frågar: Hur gammal är han? Hur många bröder har han? Hur mycket väger han? Hur mycket tjänar hans far? … Om du säger till de stora: Jag har sett ett vackert hus av skärt tegel med pelargonier i fönstren och duvor på taket … så kan de inte tänka sig hur huset ser ut. Man måste säga till dem: Jag har sett ett hus som kostar hundra tusen. Då ropar de: Åh, så vackert.”
Min äldsta son brukar säga att det finns olika hjärnor. Vuxenhjärnor och barnhjärnor till exempel. Typiskt för en vuxenhjärna är att man bestämmer att det är viktigt att sitta still, att skolan måste börja klockan åtta. Att rymden inte hör ihop med bokstavsträning.
Det vore fel och förenklat att skylla världens elände på vuxenhjärnorna. Men är det inte typiskt vuxenhjärnor att tro att man kan lagstifta bort fattigdom? Eller att inrättande av betyg från årskurs fyra skulle förbättra den svenska skolan? Och idén om skolpeng och minutregistrering? Vapenindustrin? Utförsäkringarna? Migrationsverkets beslut om att efter ett och ett halvt år flytta den asylsökande pojken och hans familj från Halmstad till en annan ort på grund av bostadslogistiska skäl? Barnhjärnorna i pojkens klass skänkte klasskassan. De samlade ihop ännu mer pengar så att familjen nu kan hyra bostad terminen ut och slippa flytta.
Så frågar vuxenhjärnorna: ”Vad händer sedan? När sommaren kommer?”
Så svarar barnhjärnorna: ”Det är långt till sommaren”.
Världen ser inte ut som den gör för att den lider brist på barnhjärnor. Den ser ut som den gör för att barnhjärnor sällan sitter i regeringar, i beslutsfattande organ eller i ledande styrelser. När min hjärna blir en vuxenhjärna (sorgligt nog blir den det ibland) läser jag Lille prinsen. Om ni inte har läst den, gör det. Annars läs den igen. Och om ni möter någon med röda läppar och gula gummistövlar hälsa henne från mig.