Hon tackade gud i direktsändning i världens mest sekulariserade land och Sverige blev sig aldrig mera likt. Tyvärr snuddar filmen om Carola Häggkvist bara vid ytan.
”Hon har ett snörliv runt sin själ och det sitter för hårt.”
Det är regissören Ingmar Bergmans kommentar till VHS:en han bett att få skickad till sig på Fårö sommaren 1990 och som innehåller filmklipp från Carola Häggkvists och Runar Sögaards vigsel i Livets ords lokaler. Det hårda ljuset, de uppklippta, hårdslingade frisyrerna och gästernas blanka klädtyger kastar in oss i biomörkret tillbaka in i en tid och en plats. Den bländvita voluminösa brudklänningen sitter mycket riktigt hårt om Carolas 23-åriga midja, endast matchad av Runars tandblekning.
Hon, som sedan decennier endast behöver presenteras med förnamn, fyller 60 år i höst och i samband med det görs både en film och en bok om hennes liv. Den förstnämnda heter Carola! regisserad av My Sandström och har blandat några av de många offentliga höjdpunkterna i stjärnans liv med tillgång till en hel del nytt, privat material. Detta blandat med ögonblicksbilder från nutid. Från framträdandet i Hylands hörna 1981 till tidpunkten då livet tar ut sin rätt på gott och ont: ett barnbarn i famnen, massage kombinerat med mumsande på hummer, men också en komplicerad stämbandsoperation. En ofattbart lång karriär.
Kändisskapet och hur Carola hanterat att ständigt tillhöra någon annans intressen är annars filmens starkaste tema – och dess mest plågsamma.
De flesta svenskar kan refrängen på både ”Främling” och ”Fångad av en stormvind”. Jag kan texten till samtliga hennes hits och b-sidorna, även om det i ärlighetens namn inte är något märkvärdigt med hennes låtar. Rent musikaliskt har det rört sig om förbrukningsskval förpackat i Date-deodorant, cowboystövlar och läppglans. Men Carola är större än livet, och med en miljon exemplar är Främling den mest sålda skivan någonsin i Sverige.
Det handlar förstås om rösten.
Inte bara äger den en kraft och spänst som verkar oövervinnerlig, dess intensitet snuddar också vid något övernaturligt. Den skjuter sig genom köttet och in i hjärtnerven på ett sätt som får en gammal ateist att tvivla i några sekunder. Lite som att skjuta upp en fix av lika delar Vita husets pressekreterare Karoline Leavitt och gospelsångerskan Cyndee Peters.
Carola! kretsar också kring artistens innerliga och ibland destruktiva relation till Gud och det ständigt pågående andliga sökandet. Frälsningen i ungdomen, sekttiden, avhoppet och drömmar om att bygga ett eget kapell. Jag minns hur jag rodnade när jag som tonåring såg finalen i Melodifestivalen och hon höll i bibeln medan hon i direktsändning tackade Gud för segern. Att ha en så öppen och gurglande tro var något av det mest pinsamma man kunde tänka sig på det hypersekulära 80-talet. Man ville bara bryta sig in i Livets ord församlingshus och rycka henne ur pastor Ulf Ekmans exorcistiska klor.
Äktenskapet sprack, men först efter att Carola resonerat med sin Gud om att det var det rätta för barnets skull. I filmen berättar hon om samvetskvalen: ”Jag skulle inte komma till himlen”, men mer får man inte veta om vad som hände mellan henne och Runar, som i dag är mest känd som kåkfarare, bedragare och högerextrem medieprofil.
Carola har ingen tydlig ideologisk aura, mer än att hennes variant av kristendom hör till den mer konservativa. Men i snuttar bjuder hon ibland på sin syn på saker. Familjen Häggkvist tillhörde en anspråkslös medelklass i den nybyggda söderförorten Norsborg, men efter genombrottet och de alltför många oönskade påhälsningarna av fans, gick flytten till Djursholm. Här berättar Carola sakligt om hur hennes korvgrillande familj frystes ut ur gemenskapen. Filmen inkluderar även hennes tid som flyktingvolontär i den grekiska arkipelagen 2015.
Kändiskapet och hur Carola hanterat att ständigt tillhöra någon annans intressen är annars filmens starkaste tema – och dess mest plågsamma. Hennes karriär sammanfaller med en guldålder för popmusiken, kanske den sista. MTV började sända 1981 och strax därefter visade SVT-programmet Bagen, med de senaste konstfulla videorna med svartsminkade syntare och frigjorda hädare som Madonna. Där passade Carola inte in och de nya coola programledarna visste inte hur de skulle hantera den stjärnögda tjejen med kläder som såg ut att vara beställda från Elloskatalogen. Sexig utan att vilja spela spelet med männen i branschen, omåttligt populär, men utan känsla för tidsandan syns hon kämpa med att tillmötesgå och att behålla kontrollen. Bergman den gamla kvinnokännaren, visste vad han pratade om när han på repeat såg henne skrida fram som brud. Hon var för hårt snörad.
Carola! är en film om och av Carola själv och hon tycks ha fått bestämma det mesta om hur bilden av henne ska filas fram. Frågor om hon tar avstånd från sin tidigare kyrkas homofobi eller om hon själv ångrat sig om sitt uttalande om att det går att ”bota” homosexualitet slipper hon den här gången, vilket är lite synd med tanke på hur älskad hon är i gaykretsar.
Men för oss som i hemlighet avgudat Carola och fått Jesus i hjärtat av hennes vibrato, är det en tröst och glädje att se den 60-åriga stjärnan krama en prydnad i betong av bokstäver som bildar ordet ”FARMOR”, lyckligt blinkande med enorma fejkögonfransar.
