När allt har sagts som kan sägas och allt ännu återstår att göra så bryter Läkare utan gränser dödläget och sjösätter en egen båt. De ska ute till havs, med hjälp av en läkare och två sjuksköterskor, göra det som Europas stora stater inte lyckats med – skydda, rädda och ge medicinsk hjälp åt nödställda flyktingar.
Dödssiffran för den senaste veckans offer för Fästning Europa är hisnande. Och medan alla – såväl de ansvariga politikerna som proffstyckarna – har överträffat sig själva i att beklaga och formulera, så gör Läkare utan gränser något på riktigt. De bestämmer sig för att rädda liv. Det är därför de är vår tids stora hjältar, vi sätter in pengar och de räddar liv åt alla oss som ser döden i Medelhavet men inte vet vad vi ska göra.
Ändå behöver man inte vara en postkolonial teoretiker för att tydligt se att sagan om Läkare utan gränser är den vite mannens nödlögn. De räddar liv där ingen annan vill rädda liv. De räddar liv där EU helt enkelt inte bryr sig.
Av olika anledningar, alla politiska, har flyktingarna som i dag försöker ta sig in i Fästning Europa avpolitiserats. De har en helt annan status än den flyktinggrupp som jag en gång i tiden tillhörde. Inga stater välkomnar dem, inga västerländska ambassadörer riskerar sina liv för att de ska räddas. Medan EU:s politiker förnekar klimatförändringarnas existens, kolonialismens konsekvenser och exploatering av en hel kontinent och därmed den politiska orsaken till att människor flyr så dör en Salvador Allende, en Victor Jara och en Dagmar Hagelin varje vecka i olika afrikanska länder.
Och i stället för att göra det absolut minsta man kan göra efter att 1 000 människor fallit offer för Fästning Europa på en vecka – erkänna deras rätt att fly och göra det möjligt att söka asyl på ambassaderna i Afrika – så är nu de europeiska ledarnas fokus att rädda flyktingarna samtidigt som man ska stoppa flyktingsmugglarna, vilket alla vet står i totalt motsättning.
Även om Europas stater nu följer Läkare utan gränsers exempel frågar jag mig ändå varför. Som om det vore en dikt av självaste Neruda om havet, båten och de som behöver räddas så ser jag båtarna rädda människor utan att veta vad man ska göra av dem. Jag ser en framtid där flyktingarnas liv räddas men inget land vill ta emot dem. Kanske bygger man då en ö i Medelhavet. Där kan flyktingarna leva utan att störa oss. Kanske kan vi även betala för att underhålla dem, kanske är det värt det. Bara de inte kommer in i vår värld, korsar vår gräns.