20 år. Så lång tid beräknar USA:s energidepartement behöva för att ett krisprogram som kan ersätta landets nuvarande energiförsörjning ska kunna träda i kraft. Läs meningen noga. Inte 20 år för att lösa problemet. Utan 20 år till krisprogrammet kan inledas.
Slutet för den billiga energin, det vill säga den lättillgängliga oljan, är inte ett framtidsproblem. Tillgången har, enligt vissa beräkningar, inte börjat minska ännu, andra menar att tillgången redan nått sin topp (det som kallas Peak Oil). Oavsett beräkning ökar efterfrågan oroväckande stadigt. En ekvation som talar för sig själv.
Det är lätt att tro att Peak Oil kokar ner till formeln: dyrare bensin = mindre bilresor. Det är värre än så. Olja finns i allt. Precis allt. I maten du äter plöjs det ner litervis med olja. Samhällets välfärdsfunktioner smörjs av tonvis med olja. Ja, världsekonomin förhåller sig till olja som en pundare till sin sil.
En oljekris handlar alltså om en total **samhällelig** kris.Hur förberett är Sverige? Från Reinfeldt & Co hörs ingenting. Men tro inte att den svenska högern saknar kunskap om Peak Oil. Deras bolagsstyrelsevänner sitter säkert med strategiska dokument upp över öronen.
I den politiska tystnaden kring energikrisen bor dock en möjlighet. Om vänstern är först på banan kan man sätta agendan för samtalet. Vi kan vara ganska säkra på att bolagens lösningar på Peak Oil inte sätter folkflertalets bästa först. Därför är det nödvändigt att vänstern gör energikrisfrågan till sin. Som en garant för en solidarisk energifördelning.
Men att göra politik av Peak Oil kräver mod. Ett mindre publikfriande ämne är svårt att tänka sig. Kanske är det förklaringen till att det i de rödgröna partiernas program blott återfinns en (1) referens till energikrisen: ”Genom att vara ledande i arbetet med att bryta oljeberoendet kan Sverige fungera som ett föredöme för andra.” Förutom att vara till intet förpliktigande är det en formulering som andas en ännu större tidsmarginal än vad USA:s energimyndighet räknar med.
Den tidens finns inte.