Jag har vid flera tillfällen försökt skriva om Tomas Tranströmer, men det har alltid blivit platt. Det spelar ingen roll om det har varit i akademiska sammanhang eller i tidningstexter – närläsningarna av hans dikter har alltid känts överflödiga. Tolkningarna banala. Det är som om dikterna redan har precis de ord de behöver. De har inget behov av mina. Kritikern Malte Persson har beskrivit en liknande upplevelse: stroferna har redan perfekt syn, skriver han. De behöver inga glasögon.
I dikten ”Morgonfåglar” beskriver Tomas Tranströmer själv samma upplevelse. ”Fantastiskt att känna hur min dikt växer / medan jag själv krymper”. Dikten liknas vid en gökunge, när den är färdig knuffar den författaren ur boet. Den är en fin bild av hur skrivande går till generellt men också en mycket specifik bild för just Tomas Tranströmers skrivande. Hans dikter svävar liksom lite ovanför oss vanliga dödliga. Tar man på dem stöter de bort en.
När jag fick höra att Tomas Tranströmer gått bort kom jag genast att tänka på ”Morgonfåglar”. Så har det då skett, tänkte jag, att författarskapet slutligen knuffat författaren ur boet. Vilken vemodig stund.
Nu är det bara hans författarskap kvar alltså, och ett tunnsått sådant. Tio glesa sidor om året blev det i genomsnitt, sedan debuten 1954. Dessutom är hans tre bästa diktsamlingar (för att inte säga hela det svenska nittonhundratalets bästa) extra tunna: Sanningsbarriären (1978), Det vilda torget (1983) och För levande och döda (1989). Dagen efter dödsbeskedet sätter jag mig ner och läser dem. Det tar en halv förmiddag. Ändå gör det mig upplivad. De har nämligen inte förlorat något av sin kraft. De är fortfarande lika starka som när jag läste dem i tonåren – de får, för att citera poeten själv, en flod att forsa genom ett nålsöga. När jag läser dem tänker jag på alla ungdomar som ska möta dikterna för första gången. Hur många oroliga själar dikterna kommer att hjälpa med sitt stoiska lugn och sin sega humanism. Tomas Tranströmer må ha varit en författare som svävade lite ovanför oss andra, men han ropade åt dem på botten: ”Ge inte upp! Det blir snart uthärdligt!” På så sätt var han – i en bemärkelse – just en ungdomsförfattare. Jag tror att han – anspråkslös som han var – skulle ha gillat det epitetet.