För att förstå Perfektion måste man ha ett litet hum om Perecs Tingen. Den skrevs 1965 och handlar om ett ungt par i Paris som intervjuar hemmafruar för reklamföretags räkning. Paret är märkligt blanka, deras drömmar tycks enbart handla om högre levnadsstandard och inre lugn. Möjligen är det den första boken som gestaltar det moderna prekariatet. Diversearbetare hade ju skildrats tidigare, men dessa högutbildade människor som utför simpla påhugg för relativt höga löner är mig veterligen Perec först med att berätta om. Perec fångar briljant människor som drömmer om autenticitet och närvaro i nuet – men ständigt uppslukas av oro i jakten efter nya gig.

Man skulle kunna invända att de två böckerna är lite väl lika. Latronico använder samma typ av uppräkningar av konsumtionsvaror, i båda fallen framskrivna med ett sorgset leende. Toms och Annas utvecklingskurva följer ganska exakt paret i den tidigare boken med politiskt engagemang ungefär i mitten – Algerietkriget respektive flyktingkrisen 2015 – och båda romanerna slutar med att figurerna oväntat blir rika. Latronico använder till och med samma tempus i berättelsen som Perec: konditionalis (”Blicken skulle först glida över den grå mattan”). Ett villkorligt tempus, distanserat från mera stadiga berättelsers nu och då. Syftet är att gestalta att det närvarande inte är tillförlitligt för protagonisterna.

Ändå blir jag djupt exalterad av Perfektion. För Latronico lyckas pressa in en hel tidsanda i bokens 134 sidor. Framför allt gestaltar han hur borgerlighetens bästa idé, den om en privat sfär, fullkomligt avskaffats. Ja, hela föreställningen om avkoppling, som bygger på en gräns mellan privat- och yrkesliv, har i Latronicos roman kollapsat. I ett briljant avsnitt beskriver författaren hur Anna och Tom checkar sina flöden i sociala medier, där ett ägg blivit mer känt än påven, ett smittsamt virus härjar i Västafrika, en miljardär häller en ishink över huvudet.

I flödet upphör tiden att existera eftersom bagateller och väsentligheter abstraheras till klick. Som läsare tänker jag att vi kanske måste revidera avfärdandet av idén om ”historiens slut”. Fukuyamas tes må ha varit en usel karakteristik av ett historiskt stadium, men en desto mer träffande beskrivning av ett kulturellt tillstånd skapat av techbolag och plattformskapitalism.

Trots att det är en dyster tidsbild uppstår i mig under läsningen en oväntad melankoli, kanske rentav nostalgi. För de coronaår då boken skrevs känns i dag som ett blekt minne. De digitala nomaderna må ha varit sekunda kopior av Erasmus-generationen – men nu håller även de på att svepas bort av historiens stormvind. Vad som kommer efter vet vi ännu inte. Nyliberalismens och högerpopulismens bastarder som argumenterar passionerat för öppna marknader samtidigt som de driver rasistiska trollfabriker från sina kontorshotell? Oavsett är det betydligt mer skrämmande varelser än Tom och Anna som träder fram ur dimman. Min förhoppning är att Latronico även blir deras vemodiga krönikör.