Göteborg kommuns gamle ordförande Göran Johansson har ett favoritresonemang som han brukar berätta när han är ute och talar om tillståndet i Sverige. Det går ut på att vårt land splittrades när TV2 kom. Innan dess tittade alla på samma tv-program på kvällen och dagen efter i fabriken diskuterades vad som hade sänts. Arbetarna förenades och folkbildade varandra genom diskussion.
Numera är vi splittrade av tusentals kanaler av kommunikation. Lägereldarna saknas.
Vi har ingen folkbildning längre, säger Johansson.

När fotbollsreportern Erik Niva talade på bokmässan sa han något som fick mig att påminnas om socialdemokratens historieskrivning. Niva pratade om en västvärld där människor får allt mindre gemensamma sfärer. I ett samhälle med en mer och mer specialiserad arbetsmarknad där vi ständigt ökar kompetensen på vår enskilda nisch, men samtidigt avskärmas från allt det andra så ställde han frågan: vad kan människor prata om med varandra idag?
Den minsta gemensamma nämnaren och hans svar är: fotboll.
Men Niva stannar inte där. Han ser på sporten inte bara som en fantastisk lägereld. Han menar också att fotbollen är den effektivaste barometern för att förstå omvärlden, globaliseringen, kapitalismen, ja hela mänskligheten.
”Ska man förstå sig på den här världen och folket som bor här, så finns ingen bättre genväg än fotbollen”, skriver han.

Denna tes har följt honom genom hundratals artiklar, blogginlägg och två böcker. Han har rest sju varv runt jordklotet och berättat om tonåringen vars talang mättes upp i pengar men sen dog ut, om den ryske oligarkens miljardinvesteringar i Premier League som gav honom politiskt skydd från Putin, om nobelpristagaren som såg extremismen växa i hemmaklacken i Nordirland, om inbördeskriget på Balkan som började efter en fotbollsmatch och framförallt: om alla dessa världsstjärnor som nästan undantagslöst kommer från just de kvarter som varje lands politiker helst av allt vill dölja.
Jag tänker på hans tes om fotbollen som samhällets spegelbild när jag samtidigt läser om riskkapitalbolagens intåg på den svenska skolmarknaden och finansfamiljen Glazers övertagande av Manchester United.
Malcolm Glazer är en av USA:s rikaste män. Han byggde sitt miljardimperium genom investeringar i högriskobligationer. När det sedan avslöjades att han hade planer på att ta över den anrika klubben, spred sig rädslan hos Manchester Uniteds supportrar. Motståndsgruppen menade att Glazer inte hade någon tanke på att förvalta det ovärderliga gemensamma kapital som byggts upp kring ett lag med kärlek, hängivenhet och solidaritet i över 100 år.
Detta var fem år sedan. Då hade United en balanserad ekonomi. Idag är det världens mest skuldsatta klubb. När finanskrisen kom plockade Glazers ut flera hundra miljoner ur klubben för att fylla sina räntehål efter riskfyllda investeringar i USA. Ägarnas huvudsak är inte fotbollen. Räntorna måste betalas. Manchester Uniteds framtid hotas.

Exakt samma sak pågår i vårt skolväsende. För vad händer när aktörer, som inte har något som helst intresse av skolan, tar över våra skolor? När riskkapitalbolag som ser utbildning som en likvärdig kolumn bredvid guld, koppar och malm får makt över elevers framtid? Idag ägs över 75 procent av alla friskolor av olika kapitalbolag med säte i skatteparadis. Vad händer när de får problem med sina amorteringar? När deras nya ägare vill ha omedelbar utdelning? Vad är det som säger att deras kapitalister skulle visa mer lojalitet mot idén om skolan som en jämlikhetsinstitution än vad Malcolm Glazer visat inför Manchester Uniteds själ och hjärta?

Men samtidigt: om det stämmer att kvartalskapitalismens förstörelse av vårt gemensamma kapital kan tydas i en fotbollsklubbs balansrapporter, då finns det hopp även för resten av samhället. För en sak är säker, ingenstans möter riskkapitalister idag på större motstånd än hos de engelska klubbarnas supportrar.
I ett av Nivas senaste blogginlägg analyserar han Liverpoolfansens kamp mot den senaste i raden av riskentreprenörer på fotbollsäventyr.
”Det har varit något speciellt med de här protesterna, något tidstypiskt”, skriver han.
”Idrottssupportrar? Såhär arga? Såhär organiserade? Såhär kraftfulla?..//.. Det är just precis det här engagemanget – och den här organisationen – som västvärldens politiska institutioner drömmer om, men inte längre förmår.”
Och där – i fotbollens motstånd och politisering – är vi tillbaka hos socialdemokratin och det splittrade samhället. Numera är det Göran Johanssons dotter Anna den som driver partiets kriskommission. Hon borde läsa folkbildaren Niva istället för att jaga mittenväljare av Moderaterna.