Nazismen i Sverige 2000–2014
Heléne Lööw.
Ordfront, 2015.
Klippa ut, kopiera, klistra in
My Vingren.
Granta #5, 2015.
Skrivbordskrigarna, hur extrema krafter utnyttjar internet
Lisa Bjurwald.
Natur & Kultur, 2013.
Det finns en rad tecken på att vit makt-rörelsen har flyttat fram sina positioner i Sverige de senaste åren: Svenska Motståndsrörelsens (SMR) attack mot en antirasistisk demonstration i Kärrtorp 2013, SMR:s försök att störa röstningen under valdagen i ett antal vallokaler i Stockholmstrakten 2014, och flera blockader mot lokaltidningar och hot mot tidningen Expressen i januari 2015…
I sin bok Nazismen i Sverige 2000–2014 sätter historikern Heléne Lööw aktuella händelser i ett historiskt sammanhang, förklarar vad som har skett, vad som upprepar sig, och vad som har förändrats. Vi får med hennes historiska blick se i vilken tradition Anders Behring Breivik verkar och hur dagens högerextrema terrorhandlingar, hur ohyggliga de än är, motiveras av att de tjänar ett högre syfte – en retorik som SS-ledaren Heinrich Himmler tydligt formulerade när han försvarade förintelsen av de europeiska judarna: ”Vi har fullgjort detta ytterst svåra uppdrag av kärlek till vårt folk, och vi har inte tagit någon skada av det i vårt innersta, i vår själ, i vår karaktär.”
Lööw gör upp med en överslätande attityd gentemot nazismen som hon finner exempel på i en rad svenska medier. Ett genomgående drag genom historien såväl som i vår samtid är en oförmåga att kännas vid att intolerans är en del av vårt samhällsklimat. Exempelvis har antisemitiska dåd, med få undantag, avskrivits som ligistdåd och förklarats i termer av okunskap eller aktiviteter från marginaliserade stollar. Intoleransen betraktas därmed inte som ett ideologiskt fenomen utan snarare som ett individproblem. Ett aktuellt exempel är användandet av termen ”våldsbejakande extremism” (syftar i huvudsak på vit makt-världen, de autonoma och jihadisterna – i någon slags enhet) där ideologin oftast lyser med sin frånvaro. Begreppet följer i spåren av det under 1980-talet så populära ordet ”främlingsfientlighet” – ett undflyende ord som innefattar allt och intet. Vad som sker under 2000-talet, konstaterar Lööw, är en återgång till 1930-talets synsätt och definitioner, fast då löd den samlande beteckningen ytterlighetspartier och ytterlighetsinriktningar.
I det senaste numret av litteraturtidskriften Granta tar frilansjournalisten My Vingren (nominerad till Stora journalistpriset för sin grävande journalistik i Researchgruppen) vid där Lööw slutar. Hon redogör för hur Researchgruppen gått igenom 54 607 användarkonton som skrivit i kommentarsfälten på Avpixlat, Exponerat, Fria Tider och Realisten. I flera år ägnar Vingren kvällar, nätter och helger åt att läsa vad som utspelar sig i kommentarsfälten, hon brygger te och lägger ett pussel för att avslöja människorna bakom de anonyma hatarnas alias.
Vingren försöker att blicka framåt. Hon letar i sin databas efter allt som handlar om vapen, idéer om våldshandlingar, och speciellt efter dem med konkreta förslag på aktioner. De användare som verkar kallare än andra. Människor som beskriver sina vapen och vilken skada de kan åstadkomma med dem. Hon får fram ett stort antal namn; hon fyller textdokument efter textdokument med namn på människor som skulle kunna vara nästa Breivik, nästa Lasermannen eller nästa Peter Mangs.
När Researchgruppens texter publiceras utsätts My Vingren för omfattande hot. Hennes skyddade personuppgifter läcker ut på internet. Hon har möte med polisen som klassar hennes hotbild som den näst högsta. Vad händer vid den högsta? Hon låter bli att fråga. Packar i stället sin ryggsäck och flyttar hemifrån. Ber om hjälp i skolan med att ta bort sitt schema från webben de kommande tre veckorna. Det visar sig vara för komplicerat. Utbildningsledaren ber i stället My Vingren att inte komma till skolan på ett tag. För de andras skull.
Hur rädda ska vi vara för vit makt-miljön? Hur stor anledning har My Vingren och alla andra granskare, utpekade ”förrädare”, judar, romer, homosexuella och andra hatade att frukta för sina liv?
Jag ställer frågan till biträdande rikskriminalchefen Johan Grenfors. Han svarar att den hatiska typen av brott ökar över huvud taget. Framför allt näthatet. Det bör tas på stort allvar.
Men han tillägger också:
– Fortfarande är det väldigt sällan som hotutövaren realiserar sina hot.
Heléne Lööw gör ett liknande konstaterade: ”De flesta som uppvisar en hög grad av intolerans väljer att inte agera politiskt utifrån sina åsikter”. Ändå är det oerhört skrämmande att den potentiella rekryteringsbasen tack vare internet har mångdubblats. Extremhögerns resa från samhällets utkant till de europeiska parlamenten har skett parallellt med en allt starkare internetnärvaro.
Så hur kan vit makt-miljön bekämpas? Jag återvänder till Lisa Bjurwalds manual Skrivbordskrigarna, från 2013. I den finns en lång lista av konkreta förslag. Dock ingen ”quick fix”. Men utbildning är ett av få verktyg mot rasism som har visat sig fungera på bred front, konstaterar hon. Skolans roll är därför central.
Och när jag lägger samman de tre texterna jag har framför mig, Lööws, Vingrens och Bjurwalds, framträder även motståndet mot vit makt-världen med önskvärd tydlighet. Varje avslöjande text gör det ju betydligt svårare att avfärda nazismen som ”pojkstreck”.
