Politiska skandaler av Juholt-typen drabbar alla partier, säger Ester Pollack som forskar kring journalistik och politiska skandaler på JMK. Om det finns ett mönster är det att de brukar drabba sittande regeringar mer än oppositionen. Frågan är varför de verkar drabba Socialdemokraterna hårdare än andra partier just nu. Pollack menar att S-skandaler ingår i en större berättelse:
– Socialdemokraternas nedgång är idag en etablerad berättelse. Det är något som ständigt återberättas och alltså något man utgår ifrån.
Att skandalerna idag ofta handlar om personer ingår i ett annat mönster där vår tids politiska skandaler har ändrat karaktär.
– Det finns två sorters politiska skandaler – de som handlar om politiska beslut, myndighetsutövning, kort sagt politik, och sedan de som handlar om politikerna själva.
De senaste decennierna kan man se en tydlig förskjutning mot det personorienterade. Dagens politiska skandaler handlar ofta om politikerna själva.
Det ökade fokuset på person har många orsaker, menar Pollack: vi lever i ett på många sätt mer individualiserat samhälle, det politiska landskapet har förändrats så att de politiska konflikterna inte är lika skarpa.
Pollacks forskning visar också att det finns ett skäl till att man talar om ”drev”, alltså någonting som inte längre är vanlig kritisk bevakning, utan som övergår i en lavin av anklagelser.
– Det man måste förstå är att en skandal fungerar som en stegvis process, där ribban för vad tidningar skriver om gradvis sänks.
Skandalprocessen börjar med något som beskrivs som ett fel, ett normbrott. Med det menas något som är fel i allmänhetens ögon, inte nödvändigtvis ett lagbrott. Den som är anklagad blir utmålad som lögnare, eller någon som inte kan svara för sina handlingar. När man har etablerat det kommer många aktörer, ofta anonyma uppgiftslämnare in på banan. I det här läget har redan skandalpersonens motståndare fått en position som ”sanningssägare” i medierna. Om de har sanna uppgifter eller inte är inte relevant – nyheten består i varje enskilt fall av att någon påstår att den anklagade ljuger. Det är en ojämn kamp, eftersom uppgiftslämnarna är anonyma och inte kan ställas till svars, medan den anklagade redan är kraftigt ifrågasatt.
Med varje ny liten del i skandalen sänks mediernas tröskel för vad som anses vara ett brott. Det som från början hade varit ett obetydligt misstag framstår nu som en del i en förkastlig personlighet. Tillsammans skapar de många felen en historia med en massa brott. Vad som egentligen är rätt och fel sakligt försvinner långsamt bort ur fokus. Istället hamnar en person som har ”för många” tveksamheter på sitt samvete i centrum. När människor till slut bedömer personen, kanske de inte funderar på hur allvarliga förseelserna är, utan bara att det ”blivit för mycket”.
Skandaljournalistiken innebär alltså att vanliga journalistiska regler kortvarigt sätts ur spel. Ofta försvarar sig medier med att de bara är allmänhetens tjänare och att allmänheten avskyr fiffel.
Men Pollack avfärdar idén om att det ökade antalet personskandaler beror på att folk blivit mindre toleranta mot fiffel än förut.
– Det är en hypotes man ofta ser. Men det är tveksamt för den moral folk ger uttryck för i de här fallen är medialiserad.
En skandal börjar med en beskrivning av något som framställs som fel, alltså ett normbrott och att någon blir utmålad som lögnare. Därefter, först efter att det är beskrivet som ett brott mot allmänhetens moral, frågar man allmänheten om de anser att personen gjort fel och om de har förtroende för den personen.
– Då svarar de flesta att de inte har förtroende för personen. Men exakt vad folk tycker är rätt och fel i sakfrågan, det vet vi inte.