På drygt 200 sidor angriper Weman arbetslösheten från alla tänkbara håll, åtgärderna, synen på arbete, prioriteringarna, missgreppen, byråkraterna, korruptionen och utnyttjandet av de drabbade. Kanske svänger han yxan lite vilt ibland, men det är inte konstigt om man  känner sig desperat.
Genom en kusligt skicklig demagogi och fräcka stölder har alliansen lyckats omdefiniera den svenska verkligheten till oigenkännlighet. Arbetslinje står nu, som vi vet, för något helt annat än arbetarrörelsens tal om allas rätt till arbete. Arbetslöshetsförsäkring har blivit bidrag, medan företag får gratis arbetskraft och dessutom bidrag för detta, då kallas det arbetstillfällen. Alltmer oförblommat drivs kraven om högre löneskillnader och skapandet av en låglönemarknad. Så långt har det gått att socialdemokraten Karin Wanngård tvingades be om ursäkt när hon kallade de skitjobb unga erbjuds för, just skitjobb.

Mest upprörd blir jag när jag läser bokens skildring av de olika åtgärder som sjösatts de senaste åren. Detta eviga CV-skrivande, pseudopsykologiska metoder för att få människor mer aktiva med hjälp av meningslösa aktiviteter. Grundtanken är att de arbetssökande skall känna sig bristfälliga, när den enkla sanningen är att det inte finns tillräckligt med jobb. Bakom detta ligger den ännu mer skriande sanningen att samhället har övergivit tanken på full sysselsättning. Denna riskerar att pressa lönerna uppåt och minska löneskillnaderna och profiterna. Kring 6-7 procents arbetslöshet verkar vara optimalt.
Då måste några offras, jag har träffat några av dem drivande runt på stan med något tomt i blicken. En enkel lösning vore att ordna fler offentliga jobb med hygglig betalning, men då måste skatterna höjas lätt och de välbeställda måste något minska på sin överskottskonsumtion, hemska tanke.

Hur kan det komma sig att arbetarrörelsen inte lyckas spräcka denna falska världsbild som verkar få stå oemotsagd? Hur många fler måste förnedras på dessa jobbtorg och känna sitt människovärde baissas som på en svart måndag på börsen.  
Det mest nedslående kapitlet i boken handlar om alla de försök till organisering av de arbetslösa som konstant verkar rinna ut i sanden. Jag har själv följt försöken att organisera de utförsäkrade i sjukförsäkringen och sett hur några få tappra gör heroiska insatser, utan att det skapas en rörelse. Har vi förlorat förmågan att organisera oss i Sverige?
I veckan träffade jag Reihana Moihedeen från Filippinerna som rest runt på föreläsningsturné i Sverige. Hon var bekymrad, närmast deprimerad över hur snabbt det svenska välfärdssamhället raserats. Hon kan jämföra med hur det var för bara några år sedan.
– Folk har blivit så rädda i Sverige, sa hon. Det finns inget organiserat motstånd någon stans. Människor lever i sina isolerade familjeceller och verkar inte veta hur man organiserar sig på basplanet. De förstår inte styrkan i kollektiv organisering. Det är chockerande och skrämmande att se hur den svenska modellen bara försvunnit utan något organiserat motstånd.

Jag tror Reihana har rätt. Vi kan visserligen se hur socialdemokratin spelat med i detta spel och vi kan se hur vänstern blivit idiotförklarad när den försöker hävda en annan modell. I den ideologiska kampen har det blivit en brakförlust, 0-10. Men det är bara genom en samlad reaktion från basplanet som lögnen kan avslöjas. Hur länge måste vi vänta?