Mellanårsvalet i USA var en sensation.

Demokraterna tog tillbaka båda kamrarna i kongressen. Abdul El-Sayed blev den förste muslimen att väljas in i senaten, medan Keisha Lance Bottoms blev landets första svarta kvinnliga guvernör. En rad framträdande vinnare har dessutom en bakgrund i landets växande socialistiska rörelse.

Den perfekta wokesocialistiska mardrömmen för Donald Trumps högerpopulistiska rörelse.

Presidenten ägnade sitt första framträdande efter nederlaget åt mer angelägna frågor: balsalen i Vita huset. Pelarna skulle bli korintiska och marmorgolvet, försäkrade han, ”det vackraste marmorgolv ni någonsin kommer att se”. Kongressen må vara förlorad, men ådringen är under kontroll.

Och vänstern har inte bara segern att njuta av, utan även högerns skyllande och skällande i jakten på en syndabock.

I en kommentar i Flamman vill Slavoj Žižek dämpa den euforiska stämningen genom att påminna om liberalismens ansvar för Magarörelsens framväxt. Bakom drömmen om nationell enighet finns de klassmotsättningar som gav upphov till rörelsen från början.

Det är en viktig påminnelse. Men vad han missar är att delar av den liberala rörelsen faktiskt har lärt sig något.

I texten hånar han Joe Bidens installation som en uppvisning i liberal självgodhet, medan Bernie Sanders stal showen genom att bara sitta på en stol. Men redan Biden markerade ett brott med Hillary Clinton-eran. I stället för att enbart bekämpa sina socialister började partiledningen också samarbeta med dem. Hans stora satsning på grön industriomställning, Inflation reduction act, förde in delar av den gröna nya givens ambitioner i praktisk politik.

Och visst: högerdemokraten Haley Stevens ställde sig bakom republikanen Mike Rogers sedan hon förlorat primärvalet mot El-Sayed. Men hon blev ingen samlande gestalt för partiet. Hon blev en dålig förlorare.

Tio dagar före valet stod Barack Obama på scen med El-Sayed i Detroit. Den tidigare presidenten erkände att vänsterkandidaten inte alltid hållit med honom. Men det gjorde inte Michelle Obama heller.

– Jag skulle säga ungefär fem gånger om dagen.

Ett symboliskt giftermål mellan det liberala etablissemanget och vänsterrörelsen, komplett med råd om hur man hanterar gnabb.

Så vilken bäring har detta på Sverige?

En hel del. För här väntar vi ännu på att liberalerna ska lära sig läxan.

Att dess ena parti Liberalerna avfärdat Vänsterpartiet som farliga extremister som en del av den konservativa Tidökoalitionen är inte överraskande.

Att Liberalerna avfärdar Vänsterpartiet som farliga extremister inifrån den konservativa Tidökoalitionen är knappast överraskande. Men även Centerpartiet har gjort utestängningen av vänstern till en politisk huvuduppgift, med understöd av socialdemokratins ledning. Allt till Miljöpartiets lydiga tystnad.

Visst vill man besegra högern, men bara så länge man slipper föra vänsterpolitik.

Det är ett recept på förlust. Och om låsningarna leder till extraval kan följderna skada vänstersidan långt efter att de ansvariga partiledarna har gått vidare till sina nästa uppdrag, som Daniel Suhonen nyligen påpekade i Aftonbladet.

Slavoj Žižeks kritik stämmer alltså sämre mot de amerikanska demokrater som faktiskt söker stöd vänsterut. Desto mer träffsäker är den på den svenska liberalismen.

Både Socialdemokraternas och Centerpartiets ledningar proklamerar – i kör med Dagens Nyheters ledarsida – heligt och dyrt hur mycket de motsätter sig Sverigedemokraterna.

Visst vill man besegra högern, men bara så länge man slipper föra vänsterpolitik.

Men i handling visar man hur oviktig kampen hamnar när vänstern begär inflytande. Då framstår fyra år till av Tidöstyre plötsligt som ett uthärdligt alternativ till en regering som kanske börjar göra något åt Sveriges skenande ojämlikhet, stillastående klimatarbete och urspårade bolagisering av välfärden.

Kanske behöver Sverige också en katastrof av Trumps mått för att lära sig läxan.

Jag hoppas verkligen inte det. Men när jag ser clownparaden bland de rödgröna regeringsförhandlarna börjar jag undra.