TCO:s chefsekonom Göran Zettergren har nyligen skrivit den intressanta rapporten ”Naturligt hög arbetslöshet?”. Han går igenom svensk penningpolitik från 80-talet och framåt; hur man har motiverat den och vad den har fått för effekter, framför allt på sysselsättningen.

Fakta talar sitt tydliga språk: ”Så här i backspegeln är det lätt att se hur Riksbankens missbedömningar förvärrade och förlängde 1990-talskrisen”. Penningpolitiken – som efter avregleringen av valuta- och kreditmarknaderna i princip bara har kunnat föras genom räntenivån – var alltför stram. Räntan var alltså för hög med hänsyn till läget i ekonomin och den faktiska inflationsutvecklingen. Detta är ett viktigt skäl till att arbetslösheten ökade från 2 procent 1990 till över 12 procent 1997, menar Zettergren.
Hög arbetslöshet har dessutom en tendens att bita sig fast. Det är ju frågan om människor av kött och blod – inte aktiekurser som ska anpassa sig. Långtidsarbetslösa kan få stora svårigheter att återvända till arbetsmarknaden; dels för att de själva förlorar i hälsa, livslust, erfarenheter, dels för att arbetsgivare ser långvarig frånvaro som en dålig signal, när de har många sökande att välja mellan. Svensk arbetslöshet har heller aldrig kommit ned till nivåerna som rådde före 90-talskrisen.

Penningpolitiken har, som rapporten påpekar, grundats ”på ett antal nationalekonomiska teorier med mycket dålig förankring i verkligheten”. Förklaringen till arbetslöshet är inbyggd i dessa teorier. Boven är alltid alltför höga löner och ”rigida” institutioner. Med det senare avses då främst arbetslöshetsersättning och arbetsrättsligt skydd. Att man knappast kan finna empiriska bevis för dessa teoretiska slutsatser – modern svensk historia visar snarare motsatsen – har inte hindrat dem från att uppnå hegemonisk status. De spelar en central roll också för hur regeringen motiverar sin havererade ”arbetslinje”.
Ungefär samtidigt som Zettergrens rapport kom tidningen Kommunalarbetaren med en sammanställning som visar att det idag är 35 000 färre som jobbar inom välfärdssektorn än vad det var 1990. Och då är alltså den stora ökningen av verksamheter i privat regi medräknad. Det ska sägas att antalet välfärdsanställda visserligen ökade mellan 1998 och 2007. Men mindre än den ekonomin som helhet och alltså inte tillräckligt för att kompensera för 90-talskrisen. De senaste åren har antalet åter minskat.

Befolkningen har under samma tid ökat med 750 000, varav en halv miljon i arbetsför ålder. Det vill säga, att minskningen har skett samtidigt som behoven har vuxit – och kommer att fortsätta växa. Det är otänkbart att smartare organisation eller snabbare maskiner har lett till motsvarande dramatisk minskning av behovet av vårdbiträden, lärare och sjuksköterskor. Resultatet är därför en kronisk press på service och på de anställda – en långsam men påtaglig välfärdskvävning.
Skälet är inte att det har saknats pengar i landet. Sveriges BNP är idag cirka 60 procent större än 1990. Särskilt de mest välbeställda har haft en mycket god ökning av sitt privata konsumtionsutrymme.

Det är en ideologiskt fastlåst ekonomisk politik som har förvärrat arbetslösheten. Samtidigt finns det skriande och konkreta behov i sektorer där det är möjligt att börja anställa direkt. Riktiga, nödvändiga arbetsuppgifter. Det betyder inte att alla arbetslösa kan fylla platser i vården, skolan och omsorgen. Men det betyder att det finns ett självklart alternativ till dagens misslyckade oansvariga, antisociala och resursförstörande politik. Arbetarrörelsen och vänstern måste stå för och formulera det alternativet.