Dan Gahnström var
med och bildade APK
1977, då Flamman följde
med. Han var också med
och bröt loss tidningen
från APK och gav den dagens
beteckning oberoende
socialistisk.
–Annars hade den aldrig
överlevt. Men det är
klart att det var hårda
fajter.
– Det gällde att skaffa
majoritet. Vi var duktiga
organisatörer. Och vi satt
ju på andelsboken och
såg vad var och en hade.
Den som sitter på apparaten
i en organisation,
har också en viss makt.
Hur kändes det? En del
av dem var dina gamla
vänner.
– Jag tänker till exempel
på Per Eriksson, en
Spanienfrivillig som kämpat
för rättvisa i hela sitt
liv. Personer som alltid
kämpat för rättvisa. Det
är klart att det kändes
taskigt, men att tidningen
överlevde var viktigare
än känslomässiga
hänsyn. För vissa läsare
räcker det med att Flamman
utges, än vad som
står i den, för de älskar
Flamman.
För utomstående ser
det ut som du gjort
väldigt många hopp.
– Jag var 25 år 1977.
Jag hade varit med i KU i
många år. Du kan vara 60
procent för och 40 procent
emot en sak. Men
man gör ett val. Jag gick
tillbaka till VPK efter APK
och det kan upplevas
som ”många hopp”, men
så var ju utvecklingen
inom vänstern. Det var ju
inte bara APK som bildades
utan KFML och
annat.
–Många anser det konstigt
att jag gått till miljöpartiet
nu. Men det är
vänster för mig. Jag har
slagits i många år för
ekonomiskt demokrati på
olika sätt. Det har funnits
en betoning på staten, en
betoning som till exempel
Johan Lönnroth försökt
motarbeta inom vänsterpartiet.
Flamman har anklagats
för att gå hårt åt
Johan Lönnroth och
Vägval vänster. Håller
du med om det?
–Nej. Det är klart att
jag och Aron Etzler inte
står för samma linje. Men
jag har blivit erbjuden
debattutrymme vid ett
flertal tillfällen.
Är du revolutionär?
– Jag är väl ganska rebellisk.
En del undrade
varför jag inte gick med i
socialdemokratierna,
men jag skulle aldrig
kunna vara med i en organisation
med så toppstyrda
beslutsformer.
Ångrar du något?
– APK- projektet skulle
aldrig ha genomförts. Det
var totalt fel. Men om jag
ångrar det eller inte…
Jag hade definitivt inte
varit den jag är idag,
utan den hemska processen.
VPK hade kanske
inte varit det parti som
det blev. Men jag var på
fel sida.
–Att vara chefredaktör
var att ta ställning. Tidningen
måste ut till varje
pris. Jag har varit med
och ryckt papper ur maskiner.
Det är tufft och
ibland går man för långt.
–Men jag är inte rädd
för att göra fel. Om man
inte vågar nånting så
kommer man ingenstans.
– Det är viktigt att tidningar
som Flamman
finns, oavsett vad jag
tycker om den politiska
linjen.
”Jag är inte rädd att göra fel”
– Den som inte vågar något, kommer heller ingen vart. Det säger Dan Gahnström, Flammans redaktör 1989-1993, numera miljöpartist.