”Norgeparadoxen” är journalisten Lisa Röstlunds uppgörelse med en av världens värsta klimatnationer.
Den som slöbläddrade i Expressen en dag förra sommaren kunde läsa en notis med rubriken ”Miljöaktivister på flygplats”. En grupp unga människor hade tagit sig in på Oslos flygplats och blockerat en landningsbana. Om det orsakade några försenade eller inställda flyg framgår inte, men notisen citerar en av aktivisterna: ”Regeringen behöver en knuff från människor som vi. Norge måste stödja icke-spridning av all olja, gas och kol. Allt hänger på det.”
Personen som säger det heter Vebjørn Bjelland. I Norge är han känd som den Extinction rebellion-kopplade kusinen till landets miljöminister Andreas Bjelland Eriksen. Andreas intar regeringens och de flesta norrmäns inställning: fortsätt borra! Kusinerna är Utøya-överlevare, ett trauma som gav dem deras riktning i livet. En ser en annalkande katastrof för mänskligheten, en annan ser den norska oljan som en möjlighet att göra gott. De står på varsin sida om Norgeparadoxen.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Luften är kall, men häggen dignar omkring oss under den fyra kilometer långa promenaden som är platsen för intervjun. Fin bakgrund för bilderna var min plan, men fotografen tänker något annat och tvingar i stället upp Lisa Röstlund in under en betongviadukt med ett gigantiskt frågetecken ditsprejat. Om hennes förra bok tog sikte på den svenska skogsindustrin, dess intressekonflikter och kosmetiska klimatfloskler, blickar hon nu västerut, till vår förmögna granne för att försöka förstå hur den humanitära helyllenationen med berått mod knuffar mänsklighetens livsvillkor mot avgrunden.
Saker har blivit mer komplicerade sedan sist.
– Trump, Gaza, allt har kastats om. Det har blivit allt svårare att genomföra granskningar. Förr var vi överens om att korruption var något dåligt. Det som tidigare var ett stort avslöjande är i dag något som en politiker kan vara stolt över.
De hon intervjuar i den norska oljeindustrin är därför öppna och uppriktiga. Det är som om vetenskapens allt desperatare larm inte har någon effekt. Haken är att stora delar av de norska oljetillgångarna ägs av Equinot (tidigare Statoil), ett börslistat företag med norska staten som majoritetsägare. Vinsten går tillbaka till medborgarna i form av välfärd och även till den gigantiska Oljefonden.
– Allmänheten är väldigt positiv till oljeindustrin. Mina kollegor på NRK, norska public service, berättar att deras granskningar ofta orsakar tittarreaktioner av typen ”men varför lyfter ni inte hur bra den är för ekonomin?” Stoltheten är enorm.
Kan du sammanfatta den norska paradoxen?
– De talar om mänskliga rättigheter samtidigt som vi vet att de trampar gasen i botten och öppnar upp för enorm ny oljeutvinning. Hälften är uppumpat, hälften är kvar. Människor dör, liv förkortas i globala syd på grund av föroreningar och klimatförändringarna som detta bidrar till – den här industrin kastar mänskligheten ut ur livets korridor.
”Livets korridor” är den suggestiva bild som används av den världsberömde miljöprofessorn Johan Rockström för att beskriva den lucka i universum som gjort mänsklig civilisation möjlig. Det var också på ett seminarium med Rockström som Lisa Röstlund första gången på allvar överfölls av en existentiell, isande klarsyn. I en enda bild redogjorde han för det kritiska temperaturspannet kring 14 grader i medeltemperatur som livet på jorden är beroende av.
– Redan i det här seklet kommer det att hända – vi kommer att glida ur ”livets korridor”, om vi inte genomför oerhörda förändringar inom varje sektor i varje land i en aldrig tidigare skådad takt: en global revolution, helt enkelt.
Lisa Röstlund har arbetat på Dagens Nyheter i åratal och nominerats för sina avslöjande gräv, inte minst för skandalturerna kring nya Karolinska sjukhuset 2018. Medan vi traskar på skogsstigen avbryts vi titt som tätt av samtal med hennes chef. Hon har just fått ett nytt jobb på Aftonbladet och hon vill helst sluta så fort som möjligt. Förhandlingar. Jag observerar henne och tänker att hon är en blandning av präktig gammaldags murvel med kånken-ryggsäck och bekväma skor, lite nördig, lite eftertänksam och en nypa Greta Thunberg. Hur fortsätter man att vara journalist när avslöjandena hela tiden leder till aktivisternas slutsatser? Jag hör henne använda begrepp som ”kapitalism”, ”kolonialism”, ”imperialism”.
De talar om mänskliga rättigheter samtidigt som vi vet att de trampar gasen i botten och öppnar upp för enorm ny oljeutvinning.
I Norge är Equinor många ungas främsta drömarbetsplats och utbildningarna till oljeingenjör är de mest eftertraktade. Så när FN:s klimatpanel IPCC 2018 kom ut med sin 1,5-gradersrapport började det talas om ”oljeskam”.
– Då klev facket fram och kontrade med mottot ”oljestolt”. Och så kom pandemin och sedan Ukrainakriget, och nationalismen och protektionismen eskalerade. Nu skulle man ”rädda oljeindustrin”, så att norsk olja kunde rädda hela Europa från Putin.
Samtidigt är Norge det oljeland i världen som har bäst förutsättningar att fasa ut och ställa om snabbt. Med sin rikedom och internationella respekt, skulle de kunna gå först. Samma argument håller ett sådant initiativ tillbaka.
Paradoxen upprätthålls dels av föreställningen om att den norska oljan är den renaste och mest miljövänligt framställda så om inte de pumpar upp den så gör någon ondsint diktatur det, dels av en relativt utbredd klimatförnekelse.
En av de mest bisarra episoderna i Norgeparadoxen är Röstlunds möte med kvinnorna i ”Petro ladies club”, ett nätverk för kvinnor i olje- och gasbranschen. Varje år den 8 mars firar de Internationella kvinnodagen: i fjol arrangerade de en påkostad kongress i det magnifika konserthuset i Stavanger, där Equinor har sitt huvudkontor.
– Peppen är enorm, de feministiska slagorden haglar och till och med Läkare utan gränsers generalsekreterare i Norge är på plats och firar ”Petro Lady of the year”.
Förra året var vinnaren Shell-chefen Marianne Olsnes, som enligt motiveringen haft en ”dedikasjon til mangfold og inkludering innen energibransjen” och ”vist en urokkelig forpliktelse til å styrke underrepresenterte grupper og fremme en kultur av inkludering.”
Lisa Röstlund utbildade sig till biokemist, men tröttnade på att ”stå och pipettera i en källare utan samhällsdiskussioner eller skvaller”. Journalisthögskolan tog henne till händelsernas epicentrum, böcker, priser och respekt. Men det räcker inte för förändring.
När Lisa Röstlund skrev Skogslandet befann hon sig själv i en personlig livskris som hon bearbetar parallellt med skrivandet. I Norgeparadoxen har krisen flyttat ut ur henne och hon upplever hur hon snarare är inbäddad i den.
Den här skiftningen från faktabaserad journalistik till existentiella grundvalar som ställs på sin spets anas även i Naomi Kleins och Astra Taylors senaste essä, ”The rise of end times fascism” i The Guardian som handlar om dödskulten inom samtida högerextremism. Mot slutet vänder skribenterna sig till en Modersgudinna: ”Vi (måste) bygga en bångstyrig rörelse med ett öppet hjärta för de jordälskande trogna”. Det låter religiöst.
Har vi nått en andlig fas?
– Jag tror det. Jag tror vi måste tillbaka till empati för varandra och för oss själva. För världen. Det låter kanske för vissa djupt woke och flummigt, men kanske är det nedsättande narrativet till för att stämpla granskning av klimat och mänskliga rättigheter som aktivism?
Enligt forskarna krävs en genomgående stor och snabb förändring inom varje sektor i varje land i kombination med rättvis resursfördelning. En revolution i tänkandet och moralen. Det kan låta som hårda tag med så drastiska förändringar.
– Det finns något hoppfullt i det också. Vissa forskare konstaterar att så många redan mår dåligt och att en förändring skulle få oss att må bättre. Då skulle vi tänka mer på kärlek.
Hur pratar du själv med dina barn om de här frågorna?
– Jag vill inte pådyvla dem min ångest. De måste få en lycklig barndom. Samtidigt måste den här generationen rustas och anpassa sig, kämpa emot. Då måste man vara ärlig.
Vi är framme där vi startade och ska åt skilda håll, när jag kommer på att jag måste fråga om vad det handlar om för pengar. Blixtsnabbt plockar hon upp mobilen och visar en sida på nätet med en pappa och hans dotter som vandrar i fjällen i solnedgången. Undertill tickar ett räkneverk som visar fondens totala värde i norska kronor. Ingen av oss kan utläsa sifferkombinationen, men hemma tar jag chatgpt till hjälp. Prompten svarar: ”Bra fråga! Om vi sätter ihop siffrorna som ett enda heltal: ”192 663 miljarder (eller mer exakt: 192 663 218 798 766 som ett heltal). Vill du ha det i ord också?”
