Vi befinner oss i snabb takt på väg mot ett stup men den enda signalen som vårt ekonomiska system förmår leverera är: gasen i botten. Inom en ganska snar framtid kan vår planet bli obeboelig för hundratals miljoner människor. Isbergen smälter, biologiska system och resurser som byggts upp under miljontals år håller snabbt på att raderas ut, samtidigt som arbetslösheten växer och ser ut att permanentas i allt fler länder. Inte minst vi i den rika världen har under lång tid överkonsumerat av världens ändliga tillgångar. Som det ser ut sitter vi i en rävsax, som består av en samtidig ekonomisk och miljömässig kris.
Nästan alla anser att de har rätt till höjd materiell levnadsstandard och så kommer det att vara så länge de ekonomiska klyftorna nationellt och internationellt fortsätter att växa. Människor är inte beredda att dra ner på den egna konsumtionen så länge andra glatt fortsätter att i ännu högre grad överkonsumera.
Varför ska vi som bara tjänar 20-30 000 kronor i månaden hålla igen när de som tjänar 40-50 000 inte gör det? För att inte tala om riksdagsledamöterna som tjänar nästan 60 000 i månaden, ministrarna som tjänar över 100 000, generaldirektörerna som tjänar 150 000, bankdirektörerna som tjänar 1 miljon kronor i månaden och dessa företagare i vård och omsorg, som med våra skattepengar, på några år kan göra vinster på flera hundra miljoner kronor.
Nej, så länge klyftorna består och förstärks kommer det inte att vara möjligt att få stöd för en miljöpolitik som kräver återhållsamhet av de flesta vanliga löntagare. Det är på denna punkt som partier med miljöprofil hamnar i konflikt med många av sina väljare, inte minst med storstädernas miljömedvetna medelklass. De tänker nog ekologiskt och handlar ekologiskt, och visst är det rätt, men ändå ett mycket marginellt bidrag till den nödvändiga omställningen. Ska vi på något avgörande sätt bidra till minskad uppvärmning och ekologisk kollaps måste vi minska vår konsumtion av bostäder, sommarstugor, bilresor, flygresor, kött, med mera. Denna konsumtion är direkt relaterad till våra inkomster. Mest miljövänligt lever därför de låginkomsttagare i storstädernas förorter som saknar bil och sommarstuga, reser kommunalt till jobbet, är hemma i stan på semestern och handlar på Lidl, medan den medelklass som handlar ekologiskt nog i de flesta fall borde kraftigt minska sin konsumtion av både varor och tjänster.
Minskade klyftor är förutsättningen för den nödvändiga omställning som kräver betydande ingrepp i allas våra produktions- och konsumtionsvanor. Men utjämningen måste börja uppifrån. Det är inte låginkomsttagarna som ska klämmas åt ytterligare. Tvärtom kan de ha rätt till viss ökad konsumtion, även av ekologiska produkter. Först då vi ser att den politiska viljan finns till jämlikhet kommer det stora flertalet av oss i låga och medelinkomstlägen att vara beredda att medverka till den nödvändiga omställningen. Jämlikhet är därför lösningen inte bara på den ekonomiska krisen, utan också på miljö- och klimatkrisen.