John Pilger vill med Friheten får vänta erbjuda ”ett motgift mot de auktoriserade versionerna av samtidens historia som utövar censur genom uteslutning och föreskriver dubbelmoral”.
Han vill demaskera makten och dess medlöpare, och ser under USA-hegemonins tidevarv en totalitarism med demokratisk fasad växa fram där den officiella, västerländska, verklighetsbeskrivningen ofta står i bjärt kontrast till fakta på marken för fattiga och förtryckta.
Jag blir en aning förvånad när Pilger i essän ”Hur man befriar Afghanistan”, åker till USA och utan problem får tillträde till den ”nya” världsordningens arkitekter. Vad har de för intresse av honom?
Richard Perle, en av Irak-krigets strateger, förklarade ju Seymour Hershs kritik som ”det närmaste amerikansk journalism har till en terrorist”. Och Pilgers frågor typ ”Varför är det fel när diktatorer och terrorister dödar oskyldiga civila och rätt eller ursäktligt när USA gör precis samma sak?”, kan knappast varit obekanta för herrarna i Washington.
Boken belyser också Israel/Palestina-frågan (”Vårt sista tabu”), utan att komma med något nytt. Och detsamma gäller ”Det strålande Indien”, där Pilgers grävande hittar ”befriade vinster” men fattiga ofria människor som lever under en kapitalistisk praktik med rottrådar till det Ostindiska kompaniet.
Pilgers ymniga citerande stör mig dock och jag börjar undra om inte författaren ägnar sig lite åt det han kritiserar västerländska journalister för – censur genom uteslutning. Lösryckta citat har ett bristfälligt bevisvärde när ”sanningen” ska fram.
I ”Apartheid har inte dött” slår han sönder skyltfönstret Det nya Sydafrika och hittar projeketet: Rädda kapitalismen, under ledning av ANC:s ”kamparistokrati” och utländskt kapital.
Här är han som bäst; lyssnar, tar in, ser kontexten, blir vred – och berättar den i väst nästan förbjudna historien om hur helgonet Mandela och regeringen Mbeki svikit miljontals fattiga svarta och de facto, enligt Pilger, ersatt juridisk apartheid med ekonomisk dito. Sant? Eller bara en sällsynt orättvis betraktelse?
Lögnen har alltid varit maktens medel. Och ju större makter, ju större lögn. I ”Att stjäla en nation” har de tagit imperie-format. På det som idag utgör den amerikanska mililtärbasen Diego Garcia i Indiska Ocenanen, bodde en gång ett folk vars rättigheter såldes ut av det brittiska imperiet. Essän är en stilstudie av kolonial människosyn av bästa Sven Lindqvist-klass.