Inrikes 29 augusti, 2012

Klasskompass i miljöpolitiken

Han möter upp vid Frillesås vägskäl med sin pickup och skeppshunden Tornado i bakluckan. Under de första tio minuterna fortsätter Viking Bengtsson att tala i mobilen och det är inte första gången under våra timmar tillsammans, för just nu är han pressad från flera olika håll. Han är så trött att han då och då nickar till under intervjun.
Förutom sitt arbete som fiskare är Viking Bengtsson nämligen djupt indragen i en strid med Havs- och vattenmyndigheten om rätten till sitt fiske. Tanken var att jag skulle följa med honom ut med hans burar för havskräftor. Men nu har allt rört till sig så han kommer att gå ut tidigt i morgon bitti och kanske behöva arbeta i 24 timmar, för morgonen därpå måste han vara på Göteborgs fiskeauktion med sin fångst. Då duger det inte att ha en oerfaren seglare med i den lilla båten.
– Jag har en sådan liten båt som miljörörelsen älskar, men den är så liten att det nästan börjar bli farligt nu när vindarna hela tiden blir kraftigare, kanske som en följd av klimatförändringarna.

Viking Bengtsson är född här i Nordhalland men ganska länge var han hamnarbetare och mycket aktiv Hamnarbetarförbundet. Det fackliga var djävligt kul, men själva arbetet blev bara tråkigare.
– Det var inte stuveriarbete längre, jag hade börjat arbeta på hamnen för att jag ville arbeta på båtar, det blev till slut bara terminalarbete.
Så flyttade han tillbaka till sin hembygd och började med ålfiske. Det gick ganska bra i början men blev efterhand sämre, ett troligt skäl var Ringhals kärnkraftverk någon mil längre ner efter kusten. Så det blev krabbfiske och på senare tid havskräftor. Men nu riskerar det att bli slut på det eftersom Hav och vattenmyndigheten vill förbjuda allt fiske i södra Kattegatt.
Han håller fram senaste numret av Varbergsposten. Tidningen frågar myndigheten varför man vill förbjuda fisket med havskräftor när det är torsken man vill freda och ristertrålarna inte tar några torskar. ”Hur som helst har vi dragit slutsatsen att ett sådant här förbud är bra för torskens skull”, svarar myndigheten märkligt defensivt.
– De vill bara visa att det finns ett område där det inte fiskas, det finns inga andra skäl. Vi har till och med stöd från marinbiologerna om detta. Utanför Falkenberg finns det så mycket havskräfta att det finns risk för kräftpest där.  

Det har varit mycket strid kring fisket eftersom många fiskar varit hotade, men nu ser Viking Bengtsson en klar förbättring. Det har aldrig funnits så mycket makrill som idag, man kan till och med ta den på spinnspö vid land. Det finns två orsaker till den allmänna förbättringen. Dels har fiskekvoterna haft en viss effekt, men han vill lyfta fram de nya selektiva redskapen som gör att man tar just den fisk man vill ta. Det är fiskarna själva som varit aktiva, de vill ju självklart att fisket skall fortleva. Nere i Träslövsläge har Bertil Andersson på båten Ahltea byggt en trål för havskräftor så att han kan bestämma exakt vilken storlek han får, små, medelstora eller stora kräftor.
– Både vi och danskarna har varit benhårda på minimimåtten för kräftorna, vi ligger fem centimeter högre än EU:s regel. Det innebär att de släpper rom 2-3 gånger istället för bara en gång.
Fisken är ju ett av våra allra bästa födoämnen, den belastar heller inte klimatet. Fiskarna själva är mycket medvetna om all miljöproblematik, de ser ju själva all skit som fastnar i deras redskap varje dag. Hallandsfiskarna har själva tagit en plan för uthålligt fiske. Han känner sig lite upprörd över alla som har åsikter om fisket utan att veta så mycket om de verkliga förhållandena.
– Det visar på ett arbetarförakt, man kan inte få in att de som arbetar på båtarna har mer än två hjärnceller.
Vindkraften ligger nära hans hjärta. Det finns nya planer på vindkraftverk i Falkenberg men de verkar inte bry sig om de kunskaper fiskarna har om vindar, de skall placeras på helt fel ställen. I Kungsbacka var man klokare, där tog man hänsyn till termiken.
– Vi kan ligga ute vid Nidingen när det varit bleje (stiltje) och vindkraftverken i Kungsbacka har snurrat så man inte ser vingarna, för de har tänkt på var pålandsvinden går.
Hallandsavdelningen av Sveriges Fiskares Riksförbund – SFR – där Viking är ordförande har räknat ut att stoppet för havskräftefisket skulle innebära att 60-65 jobb försvann till sjöss. I industrin till lands skulle ytterligare 250 jobb försvinna. Han är besviken på hur arbetarpartierna agerat i fiskefrågor även om han ser en öppning hos Socialdemokraterna.
– De sätter sig inte in i denna viktiga fråga som gäller den viktiga livsmedelsproduktionen utan låter dilettanter från Östermalm och de fina kvarteren bestämma detta. Man måste ha en klasskompass i miljöpolitiken.

Nu planerar EU att göra om fiskepolitiken. En tanke är att göra det möjligt att sälja kvoterna, detta skapar risk för att de som fiskar i mindre skala frestas att sälja ut sina kvoter till de stora företagen, samma utveckling som vi sett i den svenska skogen. Då skulle det svenska kustfisket riskera att dö ut, ännu ett slag mot landsbygden.
Det finns nu ett antal projekt för att stötta landsbygden, men Viking har inte sett så mycket resultat av dem. Han tycker att någon borde undersöka var alla dessa pengar går, de verkar mest gå till dyra konferenser på lyxhotell för kommunalgubbarna. Mycket pengar satsas, men på byråkrati.
– Jag kan inte förstå hur man kan tycka att invandringen är dyr när vi har råd med de myndigheter vi har.
Vänsterpartiet har talat om att bli ett landsbygdsparti, men Viking Bengtsson som tidigare var ordförande i landstingsgruppen i Halland har inte sett så mycket av detta. Han menar att det finns ett stort utrymme för en sådan politik, den skulle direkt ge fem procent nya röster.
– Centerkillarna här nere gråter blod över den nuvarande ledningen.

Nu håller han på att mobilisera det halländska samfundet för att rädda kräftfisket. Men han tänker längre, det gäller att återskapa landsbygdens möjlighet att överleva. Han har en tanke.
– Gå tillbaka och satsa på kooperativen. LRF har en massa centrala påfund för att toppstyra lantbrukarna, ett av dem kallas Granngården. Här i Nordhalland har alla bönderna lämnat det.
Han tar fler exempel, den lokala konsumbutiken gick aldrig in i storkonsum utan bestämmer själv över sin verksamhet, den har blivit en kassako. Varbergs sparbank är visserligen delägare i Swedbank men de bestämmer själva över sin verksamhet. Alla älskar dem, de har sju fungerande lokalkontor medan sparbanken i Kungsbacka bara ägnar sig åt spekulation.
Det finns nu bara 117 medlemmar hos fiskarna i Halland, i stort fördelade på tre fiskelägen, Bua, Glommen och Träslövsläge. Allt fiske här sker i mindre skala och alla drivs i praktiken som kooperativ.

Den största fiskehamnen är Träslövsläge, Lejet kallas den. Där försöker man utveckla fisket, där finns ett fiskemuseum och också en havskräfteakademi. Tanken är att utveckla en turism kring havskräftan, som skall bli symbolen för Halland på samma sätt som räkan är det för Bohuslän.
– Det finns flera av oss fiskare som är radikala. Man skulle kunna kalla det fiske man bedriver i Lejet för gillessocialism.
Viking fiskar tillsammans med Tomas Nilsson och de delar på allt, punkt slut. Han kör oss ner till den hamnen där hans båt ligger. Den är full av dyra fritidsbåtar, där finns bara två små fiskebåtar.
– De kallar hamnen för Stenudden, fast egentligen heter den Avelöda . Men det vet de inte.
På vägen ner passerar vi en typisk fiskegård, det var så man gjorde här, kombinerade fiske med jordbruk.
– Den gubben fick lämna sitt ålfiske när det begränsades. Han fick inte ett öre i ersättning. Det fick däremot de stora båtarna i Östersjön. Det är alltid de små som drabbas. Det är för djävligt att arbetarpartierna inte bryr sig om detta.Lennart Kjörling

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Kyeyune förnekar Oikos-medlemskap: ”Ouppdaterad hemsida”

Malcom Kyeyune deltar på ett seminarium arrangerat av Axess i september 2019. Foto: Flamman.

Malcom Kyeyunes namn plockades bort från Oikos hemsida efter att han delat inlägg som av SKMA och Expo beskrivs som grovt antisemitiska. Själv menar Kyeyune att han lämnat både tankesmedjan och den svenska offentligheten för flera år sedan.

I söndags kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune, grundande medlem till SD-nära tankesmedjan Oikos, spridit antisemitiskt innehåll via X. 

Fram till i måndags stod Kyeyune listad med namn och bild som medlem i tankesmedjans förtroenderåd, den grupp som enligt Oikos hemsida leder den ideologiska och opinionsbildande verksamheten. På hemsidan fanns även uppmaningar om att boka honom som föreläsare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Malcom Kyeyune plockas bort från Oikos hemsida

Till höger: skärmdumpar av tweets som spridits och gillats via Malcom Kyeyunes X-konto. Till höger: Kyeyune och Arvid Hallén samtalar i Almedalen 2019. Foto: Det pekande fingret/Youtube.

I en granskning kunde Flamman visa att en ledande medlem i Oikos har spridit antisemitiska inlägg på X. Nu plockar den SD-kopplade tankesmedjan bort hans namn från sin hemsida.

Under söndagen kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune från tankesmedjan Oikos förtroenderåd spridit antisemitiskt innehåll på plattformen X. 

Bland materialet som spridits finns bland annat tankar om judisk makt, hån mot civila offer för Hamas attack den 7 oktober, och en antisemitisk karikatyr av den borgerliga opinionsbildaren Ivar Arpi, som försetts med en judestjärna med transflaggans färger och en stor näsa som refererar till nidbilder av judar. Morgan Finnsiö, researcher på Expo, beskrev materialet som ”klart antisemitiskt”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes 17 mars, 2024

Medlem i SD-tankesmedja spred grov antisemitism

Malcom Kyeyune och Ivar Arpi samtalar vid Oikos ungdomsutbildning Young Leaders Academy på Skokloster år 2021. Foto: Oikos/Facebook.

Oikos lanserar en rapport om vänsterns antisemitism. Men Malcom Kyeyune från tankesmedjans förtroenderåd sprider själv inlägg där Hamas attack hyllas – och västvärlden framställs som kontrollerad av judar.

Drinkar och mingel utlovas i veckan, när rapporten ”Den svenska vänsterns antisemitism och stöd till våldsbejakande grupper i Palestina” lanseras med ett panelsamtal i Gamla stan i Stockholm. Bakom står SD-kopplade tankesmedjan Oikos, vars grundare Mattias Karlsson tidigare varit partisekreterare för Sverigedemokraterna. 

Karlsson har tidigare kritiserat vänstern för dess hållning i Israel-Palestina-konflikten. Bland annat har han uppmanat Magdalena Andersson att ta avstånd från det palestinska partiet Fatah.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 16 mars, 2024

Den kollektiva bestraffningens tid

En kvinna gråter efter att en raketattack mot Shaheen-familjen ödelagt ett hus i Rafah i södra Gaza den 24 februari. Foto: Hatem Ali/AP.

Antikens och medeltidens kollektiva bestraffningar anses vanligen barbariska. Men för palestinierna har de länge varit verklighet – och nu är idén på väg tillbaka även hos oss.

Det var ett av de värsta straffen i antikens Grekland. Om någon hade begått ett politiskt mord eller högförräderi kunde medborgarnas församling besluta om en kataskaphē: den skyldiges hus revs och familjen dömdes att gå i exil. Genom detta straff, skriver historikern Walter R. Connor, ville stadsstaten befästa ”den definitiva utfrysningen från samhället av lagbrytaren och hans ättlingar”. 1 Varje ägodel måste förstöras, för att undvika att de säljs eller byts, och det hände till och med att man grävde upp deras förfäders ben för att slänga ut dem ur staden.

I fråga om kollektiv bestraffning var det kinesiska kejsardömet inte sämre. I sekler tillämpade man straffet ”klanavrättning”, det vill säga likvideringen av vissa kriminellas familjer. Hela släktled kunde utraderas, liksom den ingifta familjen och ibland till och med ännu fler. 1402 dödades den lärde Fang Xiaoru tillsammans med hela sin omgivning, från syskonbarnen till elever och vänner – totalt 873 personer.

Sådana straff, som var vanliga under antiken och medeltiden, skulle i dag anses barbariska. Vilar inte den moderna rättsskipningen på principen om individuellt ansvar? Och klassificerar inte folkrätten kollektiva bestraffningar som krigsbrott? Ingen ska behöva straffas för brott den inte har begått: till och med de mest auktoritära regimer erkänner denna princip, åtminstone på pappret.

I Palestina tycks den kollektiva bestraffningens tid dock aldrig ha tagit slut. Sedan årtionden river Israel hus tillhörande palestinier som anklagats för terrorism, och slänger ut deras familjer på gatan, med det enda målet att hämnas, förödmjuka och skrämmas. Det drabbar även invånarna i östra Jerusalem, som kan förlora rätten till sina hus på grund av en närståendes handlingar. Liksom många andra krigförande stater avrättar den israeliska armén också grannar, genom att ödelägga hela hyreshus i syfte att komma åt en misstänkt, och, sedan den 7 oktober, till och med genom att bomba hela städer. Alla invånare i Gaza måste betala för Hamas massakrer.

Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade.

Även i mitt hemland Frankrike kan människor förklaras skyldiga till andras handlingar. Så fort en invandrare begår ett brott höjs röster för att kräva en lag som bestraffar alla utlänningar. Det går inte längre att hålla räkningen på antalet politiker som vill kunna straffa föräldrarna för deras barns missgärningar. Valérie Pécresse från konservativa Republikanerna vill kunna dra in deras barnbidrag, Éric Zemmour från partiet Återerövring (Reconquête) vill vräka dem från deras hem, och Republikanernas ledare Éric Ciotti skicka dem i fängelse. Precis som i USA, där föräldrarna kan hamna bakom galler i några dagar ifall deras barn skolkar för ofta – en metod som aldrig har lett till några resultat, förutom att ytterligare prekarisera redan sårbara familjer.

Idén som tidigare var begränsad till extremhögern har på senare tid också letat sig in i president Emmanuel Macrons läger. ”Vi måste, vid den första lagöverträdelsen, kunna bestraffa familjerna ekonomiskt och enkelt, ett slags minimumkostnad för det första upptåget”, rekommenderade statschefen efter upploppen sommaren 2023. Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade. Solidaritetsministern som fått i uppdrag att förverkliga detta projekt har lovat att skapa allmännyttiga arbeten för ”svaga föräldrar”, ett brottsstraff som åtföljs av hot om fängelse ifall det inte utförs.

Kataskaphēns vänner håller på att upprätta ett nytt socialt kontrakt: längst upp på stegen förtjänar varje framgång individuell belöning, längst ned leder varje misslyckande till kollektiv bestraffning.

Översättning: Jonas Elvander

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Kommentar/Kultur 15 mars, 2024

Judith Butler är filosof och professor i genusvetenskap. Hennes teorier slog igenom med boken ”Gender trouble: Feminism and the subversion of identity” (1990). Foto: Thomas Lohnes/AP.

Hur många människor har boken Genustrubbel att tacka för sitt liv? Judith Butlers betydelse för 2000-talets tänkande går inte att komma runt. Hen hjälpte begrepp som icke-binär och intersektionalitet att slå igenom brett och förklarade hur kön är en teater som vi återskapar varje dag, snarare än ett uttryck för något medfött. För det är jag hen evigt tacksam. Priset hen och andra genusvetare fått betala i form av hat och hot är orimligt. Med sin bistra uppsyn och slarviga pojkfrisyr har hen fått mörkermän som Ron de Santis och Viktor Orbán och vår egen David Eberhard att självantända.

Butler är också jude och en av grundarna till organisationen Jewish voice for peace, som mobiliserat i imponerande skala i de stora amerikanska städerna, där de organiserat ockupationer och demonstrationer mot bombningarna av Gaza, manifestationer som agerat oberoende till de övriga Palestina-demonstrationerna. Själv bytte jag mitt X-namn till Judisk röst för fred, i sympati med en för mig viktig rörelse, där judar markerar sitt avståndstagande från det allt mer besinningslösa våldet från Israels armé och regering, vars åtskillnadspolitik har fått pågå alltför länge.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 15 mars, 2024

”Allt eller inget” blir oftast inget

Protest på Sergels torg i Stockholm i juni 2020 mot polismordet på George Floyd i USA. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Torgen fylls, men det politiska tomrummet till vänster finns kvar. Två nya böcker går till djupet med protesternas och populismens decennium, och frågar sig vad som ska hända efter revolten.

Vi lever i protesternas tid. Fler går ut på gatorna än någonsin tidigare i historien. De globala demonstrationsvågorna har aldrig varit så omfattande som under 10-talet och det fortsätter in i 20-talet. Bara mellan 2011 och 2018 fördubblades de globala protesterna, enligt Global peace index. Upploppen under samma tid ökade med 282 procent.

Den världsomspännande ekonomiska krisen år 2008 är den tydliga startpunkten. Kostnaderna för bankkrascherna sköts över på folket i land efter land, genom åtstramningspaket och stigande levnadskostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 14 mars, 2024

Den kulturella utplåningen av Gaza

En palestinsk pojke svalkar sig inne på badhuset Hamam al-Sammara inför Eidhögtiden i Gaza, 7 augusti 2013. Foto: Wissam Nassar/Xinhua.

Israels krig har förvandlat Gazas rika, tusenåriga kulturarv till ruiner. Palestinska experter rubricerar förstörelsen som kulturellt folkmord.

Sedan Israel påbörjade sina bombningar av Gaza har otaliga skatter ur det palestinska kulturarvet skadats eller förstörts. Som så mycket annat i den belägrade enklaven har ovärderliga och älskade landmärken som tillhör vårt folks historia – arkeologiska platser, tusenåriga religiösa bygglämningar och arkeologiska museer – lagts i ruiner.

Kulturarv är en grundläggande del av en nations identitet och bär på en enorm symbolisk betydelse, som skyddas av otaliga internationella konventioner, avtal och organisationer. Ändå uppvisar Israels förödelse av Gaza, som nu är inne på sin femte månad, en hjärtlös likgiltighet inför områdets rika, tusenåriga historia och dess lämningar – till den grad att det kan röra sig om kulturellt folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ibitsam Mahdi
Frilansjournalist från Gaza
Inrikes/Nyheter 14 mars, 2024

Extremhögern rekryterar på nätet: ”Malande, konstant hjärntvätt”

AFS demonstrerar i Göteborg. Enligt Expos nya rapport har torgmöten blivit en ineffektiv metod för extremhögern. Foto: Adam Ihse/TT.

”En ny våldsam generation högerextremism i tider av kris”, lyder underrubriken på Expos nya årsrapport. Rapporten vittnar om en ytterhöger mitt i ett maktskifte, ett återradikaliserat SD – och en ungdom som tränar för strid.

– När Nordiska motståndsrörelsen satsade på att synas och höras som mest, så kunde de peka på våra årsrapporter och skryta om att ”till och med etablissemanget erkänner att vi går framåt”, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.

Årets rapport är däremot ingen läsglädje för nazistiska NMR:s medlemmar. Under förra året uppmätte Expo det lägsta antalet aktiviteter i den rasideologiska miljön sedan 2008. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 13 mars, 2024

Fossilföretagen är det verkliga demokratihotet

Greta Thunberg skojar med kamrater på andra sidan gatan. Foto: Christine Olsson/TT.

En aktion utanför riksdagen har satt de borgerliga opinionsskribenterna i spinn. Men Greta Thunbergs aktivism är en självklar del av demokratin.

”Mina byxor blev lite smutsiga”, berättar Greta Thunberg för Aftonbladet efter att ha släpats bort av polis utanför riksdagshuset. De var där för att protestera mot att politikerna inte gör nog för att skydda klimatet. Iklädd palestinasjal (keffiyeh) kritiserade hon ”kortsiktiga ekonomiska intressen” inom det ”dödliga och destruktiva systemet” med ”industrier och företag som förstör planeten” – samt pekade långfinger.

Det tog inte lång tid för den borgerliga pressen att hyperventilera.

”Antidemokratisk klimatkamp”, skrev Mattias Svensson i Svenska Dagbladet: ”Först gav de sig på kapitalismens fria ekonomi. Sedan de fria medierna. Slutligen fria samhällens styrelseskick: den parlamentariska demokratin.” I Kristianstadsbladet skriver Sofia Nerbrand: ”Då var hon ett protesterande barn, nu är hon en vuxen revolutionär.”

Det vore väl underbart. Att klimatrörelsen har insett att vårt ekonomiska system skadar planeten är knappast något att förvånas över. Kapitalismen har skapat ett enormt välstånd, men vinstintresset leder också till exploatering av arbetare och utarmning av planeten. Det handlar inte om ondska eller girighet – bolagen gör bara vad de är till för. Men just därför kan vi inte lämna frågan upp till dem.

De 20 största fossilföretagen står för en tredjedel av världens utsläpp – och de ofantliga vinsterna har de använt för att stödja fossilvänliga tankesmedjor. Dessa sprider i sin tur rapporter för att motarbeta klimatforskningen, såväl som lögner om att utsläpp inte bidrar till den globala uppvärmningen.

Det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll

Detta är det verkliga demokratihotet: att deras vinster går före medborgarnas och planetens väl. Inte konstigt att ungdomen tar till gatorna för att protestera. Precis som de säger har politikerna och hela vuxenvärlden svikit dem.

Men kritik kommer även från socialdemokratiskt håll. På X skriver Uppsalapolitikern Pavlos Cavelier Bizas att Greta Thunberg borde skapa ett eget parti: ”Vore mer konstruktivt att påverka inom ramen för den parlamentariska demokratin i stället för att ständigt ifrågasätta den.”

Den uppmaningen bygger på en tunn förståelse för demokratin, som ett system med politiker som huvudaktörer, och där medborgarnas enda roll är att rösta var fjärde år. Men det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll. Inte skulle han säga samma sak till de strejkande Teslaarbetarna, eller för den delen till oljebolagen.

Sverige var som bäst när partierna lyssnade på gaturörelserna, som när Palme gick i fackeltåg för Vietnam eller hämtade sin ekonomiska politik från LO. Det är synd att dagens socialdemokrater verkar ha glömt denna tradition.

Genom sina spektakulära gatuaktioner bidrar aktivisterna med något som politikerna har misslyckats med, nämligen att sätta klimatfrågan på agendan. Risken att stöta bort opinionen är dessutom överdriven. Visst skulle även jag bli tokig om jag skjutsade två ungar till innebandyn innan jag själv ska in i ett jobbmöte, om jag blev stoppad av fastklistrade aktivister från Återställ våtmarker. Enligt en undersökning är mycket riktigt 81 procent kritiska till deras metoder. Men i samma studie svarar två tredjedelar att de vill återställa våtmarkerna – en fråga som vi knappt hade hört talas om innan deras aktioner. Jag har svårt att tro att de skulle lyckas lika bra med sin opinionsbildning som politiker.

Det blir perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot

Gruppen räddar alltså Sveriges natur utan att själva bli populära. För mig gör detta bara deras bragd starkare.

Jag vill inte tala för Fridays for future, de kanske har en mörkare bild av demokratin än jag. Men jag tolkar dem som en självklar del av det demokratiska systemet.

Inte bara för att civil olydnad – att bryta mot lagen utan våld för en god sak – alltid har varit en självklar del i demokratiska kamper, och att det är karakteristiskt för totalitära samhällen att kväva denna protestform.

Utan även för att det är politikerna de vädjar till. De vill inte avskaffa parlamentarismen, de vill att politikerna gör sitt jobb. Det är högst rimligt att kräva när vi har en klimatminister som för första gången på decennier har sett till att Sverige ökar utsläppen och missar klimatmålen.

Det blir också perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot. De modiga ungdomarna som ihärdigt och uppfinningsrikt engagerar sig i vår tids ödesfråga förtjänar – som jag förklarar i SVT Aktuellt (12/3) – en honnör. De har forskningen på sin sida, och de har moralen på sin sida. Om tiotals år, när vi tittar tillbaka på den här brytningstiden, när allt stod på spel, så kommer vi att se på klimatrörelsen som hjältar.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 13 mars, 2024

Mäns och kvinnors biologiska tidszoner

Allt färre kvinnor anser att ett meningsfullt liv går att kombinera med barn. Foto: Visar Kryeziu/AP.

Medan allt fler kvinnor väljer bort att skaffa barn, blir allt fler män ofrivilligt barnlösa. Det demografiska pusslet blir allt svårare att lägga.

Jag tillhör en grupp kvinnor som får demograferna att svettas när de studerar befolkningsstatistiken. Jag är i trettioårsåldern, har ännu inte avslutat mina doktorandstudier, har inga barn och för närvarande inga planer på att skaffa dem.

Jag tänker sällan på att klockan tickar, men det vet demograferna att den gör. De flesta kvinnor i trettioårsåldern har, liksom jag, tillbringat ett halvt liv med att vara livrädda för att bli gravida. Vi får en chock när vi väl inser hur svårt det egentligen är att bli gravid, och hur tidigt fertiliteten dalar. Kvinnor är som mest fertila mellan 18 och 25. Det låter nästan som ett skämt – kvinnor är som mest fertila när de ännu inte, i samhällets ögon, hunnit bli vuxna.

Borde man skaffa barn? Jag tvivlar på att det finns ett rationellt svar på frågan. Det är en klyscha – som de mammor och pappor jag känner ständigt upprepar – att man blir en annan människa när man skaffar barn. Det borde innebära att den person jag är i dag, och den person jag skulle vara om jag skaffade barn, är alltför olika för att göra jämförelser mellan dem betydelsefulla. Är det rationellt att vilja bli en ny människa, den människa jag skulle vara om jag hade barn? Inte vet jag.

Med jämna mellanrum kommer rapporter om att födelsetalen i många av världens länder minskar. Skräckexemplet är Sydkorea, där det föds mindre än ett barn per kvinna. I Europa är det Italien och Spanien som är värst. Men även i Sverige sjunker födelsetalen. Nu får varje kvinna omkring 1,5 barn, långt under de 2,1 som behövs för att befolkningen inte ska minska utan invandring.

De röster på vänsterkanten som tar den sjunkande fertiliteten på allvar brukar lyfta behovet av bättre välfärd, billigare bostäder och mer jämställdhet. Sociologer har visat att det finns ett positivt samband mellan en stark välfärdsstat, jämställdhet och fertilitet, åtminstone om man jämför rika välutvecklade länder. Förklaringen är enkel: i länder där det är enklare och billigare för kvinnor att kombinera arbete och familjeliv väljer fler kvinnor att skaffa barn.

Mer än var femte man förblir barnlös, en mycket större andel än bland kvinnor.

Men nu sjunker fertiliteten även i de jämställda skandinaviska länderna. Och det samband som gäller när man jämför fertilitet mellan länder verkar inte gälla inom länder. I Sverige finns inga tecken på att fortsatt ökad jämställdhet skulle leda till högre fertilitet. Snarare tvärtom. Många kvinnor är helt enkelt upptagna med annat, så pass länge att det är för sent att skaffa barn när de väl känner sig redo.

Det är lätt för oss tjejer att känna avund inför killarna, när vi inser att deras fertilitetsklockor inte tickar på samma sätt som våra. Och skandinavisk jämställdhet till trots är det fortfarande vi som får betala det högsta ekonomiska priset om vi väljer att skaffa familj. Inget land i världen värderar reproduktivt arbete lika högt som lönearbete. Det är och förblir en av feminismens främsta utmaningar.

Samtidigt rymmer befolkningsstatistiken en sorglig berättelse om barnlöshet bland män. Mer än var femte man förblir barnlös, en mycket större andel än bland kvinnor. Heterosexuella kvinnor vill helst skaffa barn med män som är minst lika högutbildade som de själva, och som tjänar lika mycket eller mer. I takt med att fler kvinnor än män väljer högre utbildning går ekvationen inte ihop. En stor andel män med låg utbildning och dålig anknytning till arbetsmarknaden förblir ensamma och barnlösa. Till skillnad från mig kan dessa män inte skaffa barn på egen hand, om de skulle vilja. Och dessa killar, till skillnad från de barnlösa tjejerna, får sällan någon samhällelig sympati.