Ryska styrkor har tagit kontrollen över den ukrainska regionen Krim. Det tragiska är att landet med nöd och näppe slapp den här sortens problem efter Sovjetunionens upplösning. Redan då fanns krafter som verkade för en delning av landet. Och det finns de krafter i Ukraina som alltid försökt underblåsa den föreställda intressekonflikten mellan ukrainare och ryssar i landet. Bland annat den avsatte presidenten Viktor Janukovitj, vars politiska framgångar har byggt på detta.
I Sverige har de senaste händelserna på Krim lett till att samtliga(!) riksdagspartier har gjort försvarspolitiska utspel, kryddade med mer eller mindre stora mått av rysskräck. Försvaret passade på att visa handlingskraft och skickade hela två (2) Jas-plan till Gotland.
Den sociala mediesfären är dock splittrad, precis som kvällstidningarnas kultursidor. Där finns de debattörer som nu jämför Rysslands president Vladimir Putin med Hitler och de som verkar tycka att Rysslands invasion av Krim faktiskt kan försvaras på något sätt.
Vissa vänsterdebattörer påpekar att det finns fascister i Ukrainas nya övergångsregering och att detta har lett till att den rysktalande befolkningen i landet känner sig hotad. Somliga påpekar i sammanhanget att den regering som nu har makten i Ukraina har kuppat bort den folkvalde presidenten Janukovitj.
Lite skumt är att Kreml säger precis samma sak.
Konflikten i Ukraina ställer mycket riktigt de problem på sin spets som uppstår när folk inte kan bli kvitt sitt kallakrigstänk. Att högern inte har släppt Kalla kriget vet vi. Att en del av vänstern nu också reagerar med ryggmärken är illa. Man väljer att se bort från att ”Euromajdan”-rörelsen inte var och är samma sak som vare sig fascistpartiet Svoboda eller de korrupta borgerliga partier som har utnyttjat de folkliga protesterna mot Janukovitjs bankrutta oligarkvälde.
Det finns dessutom de som på ett förvånansvärt okritiskt sätt sprider den desinformation om Ukraina som kablas ut inom ramarna för det pågående informationskriget mellan Ryssland och resten av världen. Situationen i Ukraina är inte så lätt som en konflikt mellan ukrainsktalande fascister och rysktalande antifascister. Det som Ukrainakonflikten handlar om är att landet faktiskt i åratal har seglat allt djupare in i en politisk kris – en kris som knappt någon människa i väst faktiskt har brytt sig om.
En medveten vänster borde komma ihåg att stormaktsinblandning i pågående konflikter sällan löser de där konflikterna, komma ihåg att det inte är önskvärt att ha en värld där stormakter kan få för sig att det går att lösa konflikter militärt.
Rysslands intervention i grannlandet Ukraina kan alltså inte direkt eller ens indirekt rättfärdigas genom att påpeka att ett högerextremistiskt parti ingår i en kuppregering i landet. Kuppregering hit eller kuppregering dit, varför skulle någon stormakt ha rätt att enväldigt intervenera i ett grannland utan något FN-mandat?
Låt mig dessutom och avslutningsvis säga det tydligt: Även om den mest aggressiva stormakten i denna värld är USA, så motiverar detta inte att man okritiskt bör försvara andra stormakters agerande. Att stirra sig blint på borgerligt hyckleri, nu när det för en gångs skull är Ryssland (igen) som går in i ett annat land, är dåligt för vänsterns trovärdighet i internationella frågor. Det ryska agerandet är nämligen lika förkastligt som USA:s krig i Irak eller USA:s indirekta och direkta inblandning i diverse latinamerikanska länders inre angelägenheter.
