Ändå har rapporten framför allt använts för att bekräfta sådant som debattörerna redan ville tro. Högern pekar på muslimer. Vänstern pekar på Sverigedemokraterna. Alla hittar sina motståndare i statistiken. 

Nästan ingen verkar intresserad av den betydligt mer obekväma slutsatsen: att judar i Sverige känner sig allt mindre trygga och att antisemitismen åter ökar i befolkningen som helhet.

Rapporten innehåller flera resultat som redan har använts som slagträn i den politiska debatten. Sverigedemokrater och muslimer sticker ut med högre nivåer av antisemitiska attityder. Rödgröna väljare uppvisar lägst nivåer.

Och många har redan kastat sig över tangenterna för att välja sida.

I Kvartal skriver Pelle Zackrisson under rubriken ”Rapport: Antisemitism vanligare bland muslimer”. Texten är full av hänvisningar till härkomst, men nämner inte att sverigedemokrater hade högst och vänsterpartister lägst förekomst. Det borde rimligen vara relevant för en tidning som säger sig vara ”varken höger eller vänster”. Eller för någon som titulerar sig reporter.

Samtidigt ser jag rapportens politiska diagram delas triumferande i flera vänsterflöden. Och visst är det sant som Dror Feiler skriver på Flammans debattsida att myten om antisemitiska vänsterväljare får sig en ordentlig törn.

På Segerstedtinstitutet i Göteborg nöjer man sig inte där. I stället försöker man fånga vår tids fördomar genom att ersätta ordet ”jude” med ”sionist” i en rad antisemitiska stereotyper.

Utgångspunkten är begriplig. Man vill fånga vår tids fördomar, som ofta uttrycks genom tal om ”sionister”, ”globalister”, ”Soros” eller ”Rothschild” snarare än genom öppet antijudiska formuleringar. Moderna antisemitiska rörelser använder ofta just ”sionist” som hundvissla för att kunna förneka att de syftar på judar, som i den nynazistiska konspirationsteorin om Zog (zionist occupied government).

Samtidigt styrs Israel av en ideologi som måste vara möjlig att kritisera. Och även om sionismen är ett bredare begrepp än så, är det inte konstigt att vissa förknippar den starkt med staten Israel och dess etnonationalistiska politik. Som inte bara sträcker sig till dagens regering utan till statens närmast sammanväxta relationen till en fascistisk bosättarrörelse. Även om jag själv föredrar att vara tydlig genom att helt undvika potentiella hundvisslor som ”sionist”

Sionister är heller inte synonyma med judar. Det finns många judar som inte är sionister, liksom det finns sionister som inte är judar – särskilt inflytelserika är de kristna sionisterna.

Därför blir vissa av studiens frågor problematiska. Påståenden som att ”sionister är ondare än andra människor” eller att ”sionister är likgiltiga inför andra människors lidande” klassas som antisemitiska stereotyper. 

Men till skillnad från påståendet att sionister har för stort inflytande över de internationella finansmarknaderna – en uppenbart antisemitisk föreställning – är de betydligt mer tvetydiga. De skulle lika gärna kunna uttrycka en värdering av en ideologi.

Resultaten är ändå intressanta. För även med denna breda definition av antisionistisk antisemitism är attityderna inte vanligare bland vänsterväljare. Tvärtom är de förvånansvärt jämnt fördelade över befolkningen, trots att vänstern är betydligt mer kritisk mot staten Israel. Vänsterväljare instämmer visserligen oftare i påståendet att sionister har för mycket kontroll över medierna. Men när det gäller klassiska stereotyper om att sionister är hämndlystna, bedrägliga eller har för stor makt över finansmarknader ligger flera högerpartiers väljare högre.

Detta kom som en överraskning för forskarna. Som föreståndaren Christer Mattsson säger till Dagens Nyheter:

– Vi hade förväntat oss att se en starkare antisionism på vänstersidan än på högersidan, men det gjorde vi inte. Den är omfattande, men jämnt fördelad över befolkningen. Så man ska vara försiktig med att göra frågan till ett politiskt slagträ.

Och det sistnämnda håller jag med om. Jag skulle önska att alla för en stund slutade peka finger och tog in vad rapporten faktiskt säger: att judar i Sverige känner sig allt mindre trygga och att antisemitiska attityder har ökat i befolkningen som helhet. 

Som Paulina Sokolow konstaterar om Vänsterpartiets snabba försök att flytta över samtalet till Tidöskandaler: ”Problemet är oförmågan att erkänna [antisemitismen] när den dyker upp på den egna sidan.”

Det här fick Jan Guillou att rasa i Aftonbladet: ”Vanligtvis smarta redaktörer på Dagens ETC och Flamman har svalt detta med hull och hår och tycks nu som vilka liberaler som helst tro att det vimlar av antisemiter och terroranhängare i Vänsterpartiet.”

När Guillou drar fram L-ordet vet man att det är allvar.

Men som vanligt när frågan används som slagträ från vänster blir analysen vag. Det mesta utspelar sig i diskursanalysens bekväma värld. Och visst är det som Guillou skriver, att högern och Israel använder anklagelser om antisemitism för att tysta Palestinarörelsen. 

Likväl finns antisemitism. Därför måste man gå till de faktiska uttalandena för att avgöra.

I det här fallet har vänsterpartister sagt att ”myntet är judens verkliga gud”, att judar styr media, att en judisk familj har finansierat alla krig sedan 1800-talet, och i många fall förnekat förintelsen. Som Jan Guillou själv konstaterar är detta ren antisemitism. Men framför allt hade kandidaterna hyllat terror mot israeliska civila, vilket också rimmar dåligt med åtminstone mina socialistiska värderingar.

Men nej, Vänsterpartiet dräller inte av antisemiter. Det är just därför frågan blir så explosiv till vänster, medan problemen i de egna leden förbigås av tystnad till höger. För som forskningen visar är socialister särskilt kritiska mot antisemitism – medan man byggt en koalition på bildad medelklass och invandrartäta förorter. 

Man hamnar där i en antirasistisk paradox: man vill försvara Sveriges mest utsatta till varje pris, om så genom att förmildra antisemitism.

I Frankrike har denna handfallenhet som Olle Svenning påpekar i Dagens Nyheter förvandlats till strategi av Jean-Luc Melenchon. Han skämtar om judiska namn, anklagar en judisk finansminister för att inte tala franska utan finansmarknadernas språk, anklagar judarna för att ha dödat Jesus – och förvrider med hjälp av AI ansiktet på en judisk högerextremist så att han ska likna en antisemitisk kariktatyr.

Det här behöver erkännas som ett reellt problem och inte bara avfärdas som liberal propaganda.

Men för högern kvarstår minst lika många frågor att besvara. Vänsterpartiet har uteslutit en mängd kandidater och påbörjat flera internutbildningar i antisemitism. 

Hur förhåller sig regeringen till att kristdemokrater, moderater och sverigedemokrater landar så högt i de här undersökningarna? Vilka internutbildningar kommer de att initiera? Var är engagemanget från Expressens ledarsida?

Personligen är jag utled på att frågan görs till ett politiskt vapen.

När jag intervjuade Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig i Flammans tv-kanal Grillen valde jag medvetet att lägga större vikt vid judisk utsatthet efter den 7 oktober 2023 än vid att ställa honom mot väggen om Israels krig i Gaza. Väl medveten om att de kritiska vänsterkommentarerna skulle välla in på sociala medier.

Men givetvis ställde jag också kritiska frågor. Jag frågade varför Judiska centralrådet värnar ”förbundenheten med staten Israel” och om hur anklagelser om antisemitism ibland används som ett slagträ mot Palestinarörelsen. Men tanken att vänsterns uppgift är att krossa företrädaren för Sveriges judiska församlingar i debatt är farlig.

I grunden måste vi bygga broar när det kommer både till antisemitism, islamofobi och andra former av rasism – som enligt Brå ligger bakom hälften av alla hatbrott.

Antisemitism blir inte mindre allvarlig för att den förekommer hos politiska motståndare. Islamofobi blir inte mindre allvarlig för att den påtalas av människor man ogillar. En äkta antirasist reagerar inte bara på rasism när den framträder hos andra.

Den vågar också erkänna den hos sina egna.