”/…/ noterar att ordet terrorist nu inte alls används i bevakningen till förmån för gärningsman eller extremist”.
Så twittrade bloggaren Klas-Herman Lundgren i lördags.
Det är mycket som ryms i den lilla iakttagelsen.

Just efter den första explosionen i Oslo utgick påfallande många från att attacken var islamistisk. Till exempel Sven-Åke Olofsson i Helsingborgs Dagblad skrev om Sveriges ”goda relationer med de stater som är terrorismens huvudmål, främst då USA och Storbritannien”, och gjorde därmed all världens terrorism till islamistisk/Västfientlig.

När gärningsmannens bakgrund kom i dagen, gled kommentarerna åt andra hållet. På det lite diffusa, svårgreppbara sätt som det blir när det handlar om ordval. Neutrala och sakliga till synes men talande vid närmare betraktelse.

Det är antagligen oftast dumhet och brist på reflektion som ligger bakom glidningarna. Men det är en otäck dumhet. Och farlig.

Otäcka är också försöken att sammankoppla vänsterextremistiskt våld med gärningsmannens.
”Ung Vänster har, liksom flera andra organisationer, utsatts för politiskt våld där nynazister misshandlat och hotat våra medlemmar /…/ Det har alltför länge funnits ett tomrum och en nonchalans i debatten”, skriver Tove Liljeholm, vice ordförande för Ung vänster, på SvT Debatt.

Det är en förenklad och lättsinnig bild, att all extremism skulle vara lika farlig. Våldsbenägenhet, organisering, resurser och mycket annat skiljer sig starkt mellan olika inriktningar.
Bara för att vänster- och högerextremt våld är lika illa i en filosofisk eller moralisk bemärkelse, bör de inte debatteras i samma andetag.