– Det var en kille på 15–16 år som skällde ut vår politiker om förmögenhetsskatten. ”Fattar ni inte att det är dåligt för norskt näringsliv”.

När Norge gick till val i höstas var det inte kulturkriget som stod i centrum, utan plånboksfrågor. Men initiativet kom inte från vänstern, utan från landets rikaste.

– De skapade den nya organisationen Borgerlig valgseier för att samla in pengar och kringgå transparensen kring donationer. För första gången hade vi hemliga givare i norsk politik. Det gick inte att följa pengarna och se vem som försökte köpa valet i Norge.

Aktiesparande unga, högerpopulism på frammarsch, och ett socialdemokratiskt parti som aldrig tycks tappa greppet: Norge liknar Sverige på många sätt.

Men en sak är annorlunda. Landet har inte ett inflytelserikt socialistparti, utan två.

Förutom SV finns också Rødt, som tog sig in i Stortinget 2017 efter att i decennier ha kämpat på som en valallians av små maoistpartier. I nästa val fördubblade de sina siffror, och strax före Rysslands invasion av Ukraina nosade partiet på tvåsiffrigt stöd i mätningarna.

Sedan kom interna stridigheter, och en Rysslandsvänlig fraktion sparkades ut ur partiet och bildade Fred og rettferdighet. I valet 2025 ökade Rødt ännu ett snäpp.

Rødts framgångar har skett i takt med tidningen Klassekampens framgångssaga. Den började som ett maoistiskt kampblad men har i dag 36 000 prenumeranter, två högaktade kulturbilagor – och mäktiga vänner.

– Det där är en gåva från den kinesiska ambassadören, säger chefredaktör Mari Skurdal och pekar på en gyllene plyschskulptur av en drake i receptionen.

Inne på utrikesredaktionen ligger dessutom en volym valda texter av Xi Jinping, en humoristisk gåva från en Pekinkorrespondent.

Men utöver namnet är deras rödgardistiska historia inte längre särskilt tydlig, vare sig i tidningen eller på redaktionens fem våningar i centrala Oslo. På sidorna skriver kända författare som Karl Ove Knausgård och Vigdis Hjorth, och i numret vi får i handen i entrén bläddrar vi förbi en annons för vitvaror.

Enligt Mari Skurdal beror framgångarna på kvalitetsjournalistik inom kultur och politik, rikligt med debatt, och att tidningen öppnat för fler perspektiv än de invanda hos läsarkretsen. Om man vara läsvärd behöver man ta in fler röster, menar hon, även sådana som publiken inte håller med.

Valet att publicera kontroversiella kolumnister som italienska Thomas Fazi och svenska Kajsa Ekis Ekman, liksom vissa av åsikterna på ledarsidan, har lett till beskyllningar mot tidningen om att vara såväl ryssvänlig som transfobisk.

”Klassekampen är redan i färd med att publicera sinnessvaga analyser från koko-vänstern”, skrev Geir Ramnefjell på liberala Dagbladet efter att tidningen tagit in en text av Fazi strax efter Rysslands invasion av Ukraina, där författaren beskrev hur ”de västliga eliterna knappt kunde dölja sin upprymdhet” över den nya möjligheten att återmilitarisera utrikespolitiken. På ledarplats fördömde tidningen samtidigt invasionen som folkrättsvidrig.

– För oss är det viktigt att bredda debatten, och ge läsarna flera perspektiv. Om vänstern bara läser åsikter de håller med blir de inte klokare, och det är inte så kul att läsa heller.

Mari Skurdal säger att en sådan öppenhet även har varit ett framgångsrecept för högerlutande tidningar som brittiska Unherd, som ägs av miljardären Paul Marshall.

– När man bläddrar igenom deras rubriker finns det alltid något intresseväckande. Att trycka spetsiga kommentarer från olika politiska läger fungerar.

Klassekampen saknar dock Unherds miljardärfinansiering. I stället backas tidningen upp av sina läsare, bland annat genom föreningen Klassekampens vänner. Bland de många udda grepp de tagit till för att växa finns det ett som sticker ut som särskilt koseligt:

– Varje år har vi några trogna prenumeranter som stickar vantar till oss med tidningens noshörningsmaskot. De använder vi som premie till läsare som värvar nya prenumeranter.

Partiets och tidningens historia har varit sammanflätade sedan den februarikväll 1969 då en grupp unga män – och några få kvinnor – marscherade ut ur Ingeniørenes Hus i Oslo. De sjunger Internationalen medan dörrarna slår igen bakom dem. Kvar i lokalen sitter delegaterna från Sosialistisk folkeparti, som ser en hel generation försvinna ut i vintermörkret.

Utmarschen är kulmen på flera års ideologiskt inbördeskrig. Sosialistisk ungdomsforbund bryter med moderpartiet som blivit ”reaktionärt” och ”borgerligt”, samt har svikit revolutionen. I stället vill man följa den kommunistiska väg som Mao stakat ut. Här sås fröet till det som ska bli både Rødt och Klassekampen, och i lokalen stannar de som ska bilda Sosialistisk venstreparti.

Sedan dess har den norska vänstern levt med följderna. I över ett halvt sekel har SV varit det större parlamentariska partiet, och Rødt det radikalare barnet från utmarschen.

Svaret är enkelt om du frågar Mímir Kristjánsson. Han växte upp med maoistföräldrar och är tidigare journalist på Klassekampen, och blev rikskänd 2020 med dokusåpan ”Farmen kjendis”, där han bland annat tävlade mot den svenska Hollywoodfrun Gunilla Persson (”väldigt hygglig, men fullkomligt obrukbar på gården” enligt Kristjánsson). Sedan 2021 sitter han i stortinget och är Rødts mest inflytelserika talesperson.

När Flamman ringer upp berättar han att han skriver på en socialistisk guide till Bibeln tillsammans med partikollegan och flickvännen Sofie Marhaug. Detta som svar på att Kristelig folkparti, som vann 4,2 procent i förra valet, har gjort en resa liknande de svenska Kristdemokraterna.

– De har tidigare varit ett troende parti, men sedan två år har de blivit stenhård höger. Nu består deras kristendom av att vara emot woke. Det är visst allt som blev kvar av Bibeln.

Vi berättar att de svenska Kristdemokraterna ifrågasätts allt mer från kristet håll, senast av ett frikyrkligt uppror som Flamman var först att berätta om.

– De har radikaliserats av alla miljardärer som sagt åt dem att sänka skatterna. Men Bibeln handlar inte om det, utan om kärlek och fattigdom. Den är väldigt hardcore när det gäller det som är sant, och Jesus var inte så snäll mot de rika. Så det är ett försök att visa vad kristendomen egentligen handlar om.

Så varför har Norge två vänsterpartier?

– Det frågar sig många i Norge också. Vi är på ett sätt väldigt lika, och så tänker man att om vi hade gått ihop och blivit större, så hade det blivit en synergi.

Ett viktigt skäl är att de bildades ur en konflikt.

– Det har var mycket bitterhet och käbbel back in the day, och vårt parti har sett sig som huvudfiende till SV, en klassisk vänstersekterism. Men det finns också politiska skillnader där Rødt ligger till vänster.

Dessutom når man olika grupper, säger han.

– Förr var vi båda urbana, medeklassiga studentpartier, men nu når vi allt fler som står utanför arbetslivet eller är sjuka. Medan SV har en mer urban, liberal position.

Återkommande beskriver han sitt parti som ”populister”, vilket ofta används som skällsord.

Vi hade ett partiprogram fram till 2025 där ordet ’man’ bara nämndes en enda gång, och det var i ordet ’våldtäktsman’.

– Vi ser på populism som en positiv, demokratisk kraft. Uppror mot eliten är inte farligt utan bra. Vi sade starkt nej till EU i två folkomröstningar, för där har du kapitalet och experterna på ena sidan, och så bönder, fiskare och vanligt folk på den andra. Det är inte viktigt för mig att bli tagen på allvar av experterna.

Samtidigt har man blivit mer samarbetsvilliga.

– Vi bygger ju på en gammal maoistisk sekt som var rätt koko. De var inte intresserade av politik, bara av ideologi. Sedan tog en ny generation över partiet och förändrade det. Nu fokuserar vi på ojämlikhet och vardagsfrågor som tandvård och pensioner. Precis som Zohran Mamdani är vi ”laserfokuserade” på levnadsomkostnader. Om du inte kan fixa vardagsproblem här och nu, så tror folk inte att du kan ge dem socialism heller.

I det senaste valet gjorde högern förmögenhetsskatten till sin huvudfråga. Strategin såg länge ut att hålla för seger, men till slut vände det.

– Det fantastiska med senaste valet var att miljardärskampanjen sprack till slut. Högern lät miljardärerna styra så mycket av sin agenda att de tappade kontrollen. Och skatter är fortfarande rätt populära i Norge, säger Mímir Kristjánsson

Men han oroar sig fortfarande över att högern är bättre på att nå unga män.

– Vänstern har haft fokus på välfärden där många kvinnor jobbar, men har inte pratat lika mycket om villkoren i privat sektor. Vi hade ett partiprogram fram till 2025 där ordet ”man” bara nämndes en enda gång, och det var i ordet ”våldtäktsman”. Det var den enda mannen vänstern kände till. Att prata om mäns problem sågs som antifeministiskt.

Polariseringen mellan könen ser han inte främst som ett problem för vänstern utan för samhället i stort. För att möta männen på deras egna arenor medverkar han ofta i inflytelserika grabbpoddar som ”Gutte”, där Oskar, Baris, Henki och Snorrepus pratar om saker som ”cockblock-venninner”, ”Rolex lifehacks” och ”diktatorer med kill stats”. De har också spinoffen ”Baris möter”, där han debatterar mot exempelvis ”20 arga feminister”.

Men ibland trampar Mímir Kristjánsson också snett, som när han kritiserade No kings-demonstrationerna i USA för att fästa för stor vikt vid transfrågan, och kallade dem för tokvänster. I efterhand ursäktade han sig med att man gör Trump en tjänst genom att framställa det som att minoriteter är emot honom, i stället för att lyfta fram hur han hotar folkflertalet.

– Jag är en frispråkig person och det är därför folk gillar mig. Problemet är att då säger man något dumt ibland. Så då får man be om ursäkt och försöka gå vidare.

Samtidigt får man inte vara för rädd för att låta höger, säger han.

– Många är så rädda för att framstå som rasister att de inte vågar prata om de problem som finns. Men då låter vi högern dominera agendan totalt.

I stället borde vänstern hitta egna svar på problem som högern har identifierat.

– Nu pratar vi mycket om skatteslöseri i Norge, där unga män vill skära ned på det offentliga. Det är ett jätteallvarligt problem för välfärden, att folk tror att den går till fel saker. Men det vi försöker skapa är en slöserikritik från vänster: att pengarna går till new public management och chefslöner. Högern har ofta rätt när de beskriver problemen, men det är vi som har lösningarna.

Det är inte helt lätt att hitta ingången till Manifest, ett kombinerat mediehus, förlag och tankesmedja som grundades av medlemmar av både SV:s och Rødts ungdomsförbund. Men till slut hittar vi skjutdörren på en sidogata och ringer på.

Manifest Analyses chef Elise Tunstrøm visar oss runt.

– SV är förknippat med lärare och socionomer, Rødt med ideologiska kommunister som börjat rikta in sig mot vanligt folk. Rødt är också mer explicita. SV pratar om ojämlikhet, Rødt pratar om dess effekter.

Vi slår oss ned i lunchrummet. Där sitter även Sigurd Jorde, som jobbar med industrifrågor.

– Norge är ett nyrikt oljeland med en stor medelklass som vill klamra sig fast vid en nyliberal dagordning, även när världen förändras. Lyckligtvis har vi en stark vänster, men det är svårt att få igenom bra klimatåtgärder, säger han.

Elise Tunstrøm säger att det är första gången som miljardärerna ger sig så starkt in i en valkampanj.

– Det är en jättestor påverkanskampanj med ett gott hantverk och storytelling. Sedan lät de kommunikationsbyråerna hitta case med stackars småborgerliga företagare som gråter ut i media över att inte ha råd med skatt.

Förläggaren Ellen Engelstad fyller i.

– Miljardärerna hotade med att flytta till Schweiz, att Norge inte kommer att ha någon innovation, att de rika behövs för att ge arbetstillfällen. Och det blev en fördel för högern. Det gjordes intervjuer om glasfabrikörer som behövde stänga efter 120 år, men i slutet av valrörelsen vaknade medierna till och visade att de faktiskt inte betalar så mycket skatt. Och när de gör det är det för att de har jättemycket pengar. Då vände det.

Och än en gång kommer podden ”Gutta” upp, som verkar ge hela den norska vänstern mardrömmar.

– Många unga män ser det där. Det är ett prepolitiskt universum där du lär dig att tänka kring politik. De pratar ofta om förmögenhetsskatt, och uppmuntrade unga män att rösta i valet. Det skapade en stor felmarginal i valet, för man trodde inte att unga män skulle rösta så mycket. Att fler röstar är egentligen jättebra, även om de inte röstar som vi vill, säger hon och skrattar.

Efter att vi korsat den vindpinade ”Äventyrsbron” över till kvarteret ”Ny York” i bohemiska Grünerløkka möter den tidigare V-ledamoten Ali Esbati upp oss med barnvagn. Hans spädbarn ler obefogat mycket när hon får syn på oss.

Uppe i lägenheten delar vi på ett par medköpta bullar. Ali Esbati berättar att unga män varit en omdiskuterad ny högerkraft i landet.

– Det märks över hela världen att unga mäns ingång till högern har gått från en aggressiv syn på feminism och invandring till att bli allt mer kopplad till pengar. En antikollektivistisk idé om att träna, bli rik, och bli sitt bästa jag.

Ali Esbati har bott i Norge i långa perioder, och var 2009 med att grunda tankesmedjan Manifest. Han är återkommande koluminst i Klassekampen, och var också rådgivare åt Sosialistisk venstreparti inför det senaste valet.

Även han kommer in på ”Guttas” betydelse.

– De är absolut inte ideologiskt högerextrema. Men de har fört fram och förstärkt en berättelse om aktier, snabba pengar och kasinospel. Ett par av dem har blivit kasinoinfluerare. I den världen är det offentliga ett hinder för att bli rik. Det blir också väldigt könat: kärringarna i offentlig sektor mot de stora männen som skapar värde. En sorts Ayn Rand från Wish.

Den berättelsen kom att bli central under valrörelsen, inte minst när norska finansmän gav sig in i valet på en helt ny nivå. Plötsligt dök namn som Johan H. Andresen via investmentbolaget Ferd, Kjell Inge Røkke genom Aker, och Stein Erik Hagen via sina bolag och stiftelser, upp som opinionsbildare i frågor om skatt, förmögenhet och näringslivets villkor.

Samtidigt tog organisationer som NHO och storbanken DNB allt större plats i det offentliga samtalet, med rapporter, kampanjer och debattartiklar som var tydligt riktade mot vänsterns ekonomiska politik. Viktig eldgivning kom också från tidigare McKinseychefen Martin Bech Holte, som i den oväntade bästsäljaren Landet som ble for rikt (2025) framställde Norges offentliga sektor och rika oljetillgångar som ett hinder för tillväxt och kreativitet.

Högern lät miljardärerna styra så mycket av sin agenda att de tappade kontrollen.

– Det är otroligt dåliga böcker. Han beskriver den socialdemokratiska eran som en katastrof och menar att allt blev bättre sedan. Och han älskar Sverige: Assar Lindbeck, 90-talsreformerna, Reinfeldt. Men tittar man på tillväxten så är det ju tvärtom. Bech Holtes bok bygger på konstiga beräkningar och selektiva mått.

Enligt Esbati gifte sig den nya ”bli-rik-själv”-kulturen perfekt med finanselitens offensiv.

– När redaktionsstyrda medier tappar mark kan kapitalet kliva in och förstärka det här narrativet. De pumpade in pengar, opinionsbildning och legitimitet i sina organisationer.

Trots detta lyckades vänstern till slut vända valrörelsen.

– Länge såg det kört ut. Men det kom bra journalistik, avslöjanden, och deras berättelse sprack. Ändå har de ägt mycket av spelplanen. När finansminister Stoltenberg tillsätter en skattekommission är utgångspunkten att inga skatter ska höjas. Det säger allt.

Så varför finns det två vänsterpartier i Norge? Ali Esbati medger att de är rätt lika i sina positioner, men att det finns historiska skillnader som folk fortfarande minns.

– Jag förstår alla SV:are som inte vill vara i Rødt, för där finns miljöer som tycker saker som är ganska jobbiga, och en ganska irriterande aktivism.

Inte minst i Oslo har de bromsats av konflikter och klumpiga uttalanden.

– Där har de haft interna strider, svagt ungdomsförbund, och ledande företrädare som varit på fel sida i känsliga frågor. Det kostade i valet.

Han syftar på när partiets då främsta profil Bjørnar Moxnes greps för snatteri på flygplatsen Gardermoen 2023, vilket skadade partiets moraliska anseende. I maj 2024 publicerade Amrit Kaur, ledare för Rød ungdom, en video där hon kallade socialdemokraterna Jonas Gahr Støre och Jens Stoltenberg för ”terrorister”. Hon tvingades senare avgå när hon uttalade sig hånfullt om mordet på den amerikanska högerinflueraren Charlie Kirk.

Sosialistisk venstreparti är något mer putsade och gångbara bland utbildade, inte minst kvinnor i offentlig sektor, medan Rødt är stökigare, och mer traditionella i frågor som EU och Ryssland. Samtidigt har de breddat sig, menar Ali Esbati.

– De var länge ett akademikerparti, men tack vare ett medvetet förändringsarbete och draghjälp av en sådan som Mímir Kristjánsson har det förändrats. Nu når de arbetarklassen genom att fokusera på priser, hyror och levnadskostnader.

Marian Hussein bekräftar att deras kärnväljare är kvinnor i offentlig sektor eller akademiker. Så varför når de inte unga män?

– Det är som med Zlatan. Många drömmer om att bli rika en dag, inshallah. Men de här kryptokillarna kommer inte att göra dem rika, säger hon.

Partiets kanslichef Christian Samuelsen, som tidigare jobbat 20 år på Klassekampen, fyller i:

– Det är svårt när du har 18 år unga män som inte kommer från välstånd, som inte har någon utsikt att bli rika, och som inte ens har börjat betala skatt. Och så är deras absolut viktigaste fråga att få bort förmögenhetsskatten. Jaha?

Så vad är skillnaden mellan er och Rødt?

Marian Hussein drar en lång suck.

Till slut gör Christian Samuelsen ett försök.

– När man tittar på sakfrågorna är väldigt mycket likt, säger han och påbörjar en spaning om den franska sociologen Pierre Bourdieus fyrfältare om ekonomisk och kulturell makt.

Marian Hussein ger sig på en historisk förklaring:

– Vi har en annan parlamentarisk historia och erfarenhet. Vi har ingått kompromisser, medan de har haft ett varumärke om att utmana systemet. Då når man olika grupper. Men vi jagar i samma terräng.

Hon fortsätter:

– Men visst är det en svaghet att vi är fyra småpartier som ska förhandla budget med Arbetarpartiet. Om vi inte lyckas ta ett samlat grepp så får de ju styra ensamma.