– Jag trivs toppenbra, det var det bästa jobb jag har fått hittills. Jag får ju använda kroppen, har alltid velat arbeta med kroppsarbete.
Robin Porsild står och styckar kött, skär en bit och hänger sig på det kraftiga köttstycket och lägger all sin kraft bakom. Att arbeta i slakteri har varit en dröm för honom. Han har prövat på både jordbruk och brädgård och innan han kom hit var han arbetslös. En sommar praktiserade han på ett industrislakteri, men det här är ännu bättre. Här på det nystartade lilla Rafnaslakt i Ramsele får han pröva på alla delar av arbetet, slakt, styckning, paketering och distribution.
– Jag lär mig mycket mer än i industrin.
Dessutom är detta slakteri unikt. Det är det enda i hela Sverige, där djuren får vila upp sig tre-fyra dagar innan de slaktas. De kan ha blivit stressade av transporten, vilket gör att kroppen blir full av kortisol, vilket inte är bra för köttet.
– Vi är mycket snällare mot djuren här, vi försöker prata in djuren utan att pressa dem. De får gå in i den takt de vill.
Rafnaslakt är en nybyggd vit kub i ett industriområde i utkanten av Ramsele. Slakteriet är inte byggt för massproduktion, högst fyra personer kan arbeta här samtidigt utan att trampa varandra på fötterna. Flammans reporter får den stora äran att pröva på vakuumpackningen. Till höger om mig står Lennart Edlund som just i dag fyller 70 år, en stor man som inte bara fyller lokalen med sin kroppshydda utan också delar med sig av sina korniga knipsluga kommentarer.
– Jag har alltid röstat på kommunisterna fast jag är en bonndjävul.
Han är en av initiativtagarna till slakteriet. För tio år sedan sålde han en tjur till ett slakteri och för tio kronor kilot, rena stölden, aldrig mer. Nu betalar han bara några kronor kilot för att få djuren slaktade. Lennart är född i utmarksbyn Gässjö där hans föräldrar hade djur. Själv har han arbetat på många ställen, mest i skogen men också på byggen och ASEA.
– Men en kan inte vara inomhus. Om jag hade åkt till Stockholm hade jag väl fått lappsjukan. Fast det är gammtrakterna och skogen som slitit ut en. Nu bor jag på hemstället, där jag är född.
Han började med djur igen, det viktigaste skälet var att alla andra hade slutat med det.
– Så att det inte väx igen, byn. Det fanns ju ingen som hade djur där.
Det är minutiöst rent i slakteriet, nytvättade kläder, handtvätt, desinfektion och två lager handskar. Det är en trevlig erfarenhet att stå och ”vacka” de påsar som Lennart packat, att vara del av en produktionskedja.
– Inte kedja, rättar Thorsten Laxvik, en annan av grundarna, när vi tar bilen för att äta lunch. Det är ett sammanhang. När man står där inne, packar styckar och mal då är man verkligen del i något meningsfullt. Det är inte bara det att vi gör något som är nästan heligt, vi producerar livsmedel, medel för livet. Vi känner också kossorna, vi har träffat dem hemma hos våra kompisar och sedan har vi haft dem på slakteriet i tre-fyra dar för att de ska lugna ner sig.
Efter slakten väger de kossorna, putsar köttet. Sedan talar de med djurägaren om vad det är för klass, hur feta dom är, hur mycket de väger. Köttet fördelas sedan i lådor på 10-20 kilo med biff, innanlår och annat som skickas till kunden, som de ofta redan känner. Allting används, lever och lungor, kind och njurtapp. Tar man inte rätt på allt så visar man inte respekt för kossan, menar Thorsten. Men det finns ett sammanhang till.
– Vi vet också att när djuret trampar på marginalmarker i nipor och ängar så är det oerhört viktigt för den biologiska mångfalden. Samtidigt binds också kol i marken, vår köttproduktion är därför klimatsmart.
Men metangaserna som kossorna avger, är inte det ett problem? Det menar Thorsten att det inte är eftersom det rör sig om korta kretslopp.
– Klimatproblemen i jordbruket är traktorkörningen med fossila bränslen och det konstgjorda kväve som det går åt mängder av naturgas för att producera. Sedan plöjs det ner i leriga jordar och när man vänder jordarna transformeras kvävet till lustgas, den starkaste av alla klimatgaser.
Thorsten Laxvik driver själv ett jordbruk med 50 kor på sin gård Tjärnbotten. Korna lever på bete i skog och äng och det hö han skördar på gården. Förutom vissa mineraler får de ingen annan näring än den gården producerar. Man använder ingen importerad soja som de flesta andra gårdar gör, ytterligare en stor klimatfördel.
– Soja är heller ingen naturlig föda för kor. Köttet från sojakor är inte alls lika gott som det vi producerar. Genom att vi använder naturligt bete får köttet också en mycket nyttig relation mellan omega3 och omega6, ungefär samma som i viltfångad fisk.
Det finns ju en mycket stark kritik mot hela köttproduktionen, den leder till mycket lidande för djuren. Hur känns det att döda dina egna djur?
– Vi är lika upprörda som vilka veganer som helst över djurindustrins sätt att behandla djur. De anonymiserar köttet som om djuren vore detaljer i en industri. Man hanterar dem industriellt för att producera så mycket som möjligt så fort som möjligt, svarar Thorsten
Thorsten har tillsammans med nio andra djuruppfödare i trakten bildat kooperativet Norrbete. De har slagit sig samman för att sälja det kött de själva kallar Sveriges bästa och godaste.
För att lyckas har de bestämt sig för att verka inom hela kedjan, från gård till kund. Slakteriet är en ny länk i detta. Sedan säljer de hela köttlådor med olika detaljer från djuret, direkt till konsumenterna. Det är genom att ta tillbaka kontrollen över alla delar av kedjan som de kan sälja detta kvalitetskött till ett konkurrensmässigt pris. Ta tillbaka kontrollen verkar vara en nyckelfras här i Ramsele.
– Matproduktionen i det här landet måste återskapas, då är Norrlands inland en guldgruva. Här kan vi producera förstklassig mat, biodiversitet med kolsänkande jordbruksaktiviteter och med väldigt enkla medel. För hundra år sedan var all skog betad. Vi kan återta en smart matproduktion med hjälp av skogen, avslutar Thorsten.
Ta tillbaka kontrollen eller Nipmodellen
Åke Wikström, som är delägare, har tittat in på slakteriet för att fira Lennart Edlund och få en bit av hans 70-årstårta. Under många år arbetade han inom skogsindustrin och bland annat varit chef under bygget av det som då planerades bli världens största pappersmassefabrik på Sumatra. Nu har han återvänt till sin hembygd och är kritisk till skogsindustrins härjningar. Han är lika kritisk till det politiska systemet som centraliserar alla resurser till huvudorten Sollefteå, dit alla resurserna dras.
– Så tömmer man landsbygden. Jag har helt tappat tilltron till det politiska systemet.
I närliggande Edsele ville kommunen lägga ner skolan. Åke tittade på förutsättningarna att ha skolan kvar och nu drivs den på ett utmärkt sätt av ett arbetskooperativ som består av skolans personal. På samma sätt skulle invånarna i Edsele och Ramsele kunna ta tillbaka makten över äldrevården, menar Åke.
Åke Wikström är också mycket bekymrad över att Sverige sedan några år inte längre är självförsörjande på mat. Det förs inte ens längre någon statistik över självförsörjningsgraden, men den uppskattas ligga kring 50 procent, importen av djurfoder oräknad.
– Det är en otäck utveckling, eftersom vi nu är inne i EU i ett stort konglomerat av stater med olika förutsättningar och fri marknad. Det gör att vi slår ut svenskt lantbruk i en rasande takt. Det är mycket billigare att producera i Estland eller Lettland. Jag tycker att det är en farlig utveckling och rätt vad det är så står vi där utan mat. Vad vet vi vad som händer i världen. Det kan bli krig och djävulskap i Europa också.
Tillsammans med sju andra driver nu Åke Rafna Gård som är ett kooperativ och slaktar sitt kött på Rafnaslakt. De har precis sålt sex djur till innerestaurangen Djuret i Gamla Stan, Stockholm.
Det är dessa kooperativa idéer man prövar för fullt i Ramsele. Nipakademin heter den sammanhållande kraften i allt detta, med målsättningen att skapa och stödja olika lokala initiativ här i älvlandskapen i övre Ångermanland. Förra året arrangerades en kurs i hyggesfritt skogsbruk och denna mer skonsamma form av skogsbruk prövas nu på 8 000 hektar av olika lokala skogsägare.
Nästa steg menar Åke är det mjölkuppror de börjat planera. Förut fanns det mycket mjölkproduktion i bygden, nu finns det bara en gård kvar och mejeriet låter dem bara lämna mjölk var fjärde dag. Mathias Wogenius som nyss flyttat upp hit från Stockholm har börjat bygga upp en mjölkkobesättning. Ett av skälen att flytta hit var närheten till naturen, säger han medan han kärleksfullt klappar en av sina fjällkor på huvudet.
– Det var också ett politiskt beslut, hur vill jag leva mitt liv? Jag vill inte arbeta för ett hierarkiskt företag och producera något som jag inte tycker är bra i en arbetsmiljö jag inte trivs med.
I Stockholm arbetade han för ett bemanningsföretag. Nu hoppas han kunna vara med och bygga upp ett litet lokalt mejeri i Ramsele. Ett nytt initiativ kan kanske stötta honom. Vi håller på att bilda en lokal sparkassa, berättar Thorsten Laxvik. Den bygger på gamla erfarenheter av jordbrukskassor, de kassor som alltmer centraliserades och gick upp i större banker.
– Vi undandrar pengar från spekulationsekonomin och bygger upp ett eget kapital och tar sedan gemensamt ansvar för det här kapitalet. Vi har inte sagt ännu exakt vad den kommer att användas till. Men sannolikt kommer den användas för att stödja demokratiska initiativ kring mat och landsbygdsutveckling, produktion som är miljömässigt på topp, som tillför samhället något viktigt.
”Fältet ligger öppet”
Det är med glimten i ögat vänsterpartisten Thorsten Laxvik säger detta, medan han langar upp en kraftfull frukost på sitt bastanta köksbord. Men det ligger en hel del allvar bakom.
Han menar att socialismen numera känns som en abstraktion. Det har historiskt funnits två vägar till socialismen, Lenins statskuppssocialism eller Meidners löntagarfondssocialism. Alla socialistiska revolutioner från Lenin till Castro har byggt på att man organiserar en vapenmakt. Sen har man trott att den organisationen duger att bygga socialism på.
– Historien har ju lärt oss att den statskuppsstrategin är åt helvete. Borgarna hade en mycket klokare revolutionsstrategi, de byggde det nya samhället i det gamla.
Så var det med den franska revolutionen, borgerlighetens samhälle fanns där redan färdigbyggt. Revolutionen var redan gjord när den genomfördes, en symbolhandling. Thorsten menar att en demokratisk omvandling av samhället bara kan ske genom att vi bygger demokratiska företag,
Staten kommer aldrig att bli vår vän anser han. Vi måste bygga egna starka ekonomiska strukturer. Det kan vi bara göra genom att bygga ett demokratiskt näringsliv och då finns bara en möjlighet och det är ekonomiska föreningar, kooperativ.
– Fältet ligger öppet, vad snackar ni om? Socialismen är konkret, bygg ett kooperativ. Det är tillåtet, den rätten har redan erövrats liksom föreningsfriheten. Det är bara ren lättja att vi inte går vidare på det spåret.
Vänsterpartiet har talat om att bli ett landsbygdens parti. Har man något att komma med?
– Det finns inget politiskt parti som har några ambitioner kring landsbygdsfrågorna värda att nämna. Centern är ju helt ute ur bilden, varken Vänstern eller Miljöpartiet, som man kanske kunde vänta sig, har något att komma med.
Två frågor skulle Thorsten vilja lyfta in i ett landsbygdsprogram. Den ena är ett grundavdrag på 100 000 kronor till lantbruk under förutsättning att man producerar under vissa villkor, exempelvis att man främjar biodiversitet och binder kol.
Det krävs också utbildning, kunskap om biologi och klimatsmarta lösningar. Folkhögskolorna borde ges mycket stora resurser för att utbilda gröna entreprenörer, man skulle också lära ut hur man organiserar sig i kooperativ. Landsbygden behöver levande demokratier.
– Det är de frågorna partipolitiken skulle kunna hjälpa till med och driva. Resten få vi lösa själva. Ingen trovärdig socialistisk politik kan ha den borgerliga staten som huvudaktör.
Fotnot. Det finns en växande naturbruksrörelse
i Sverige som vill integrera sociala och ekologiska utmaningar. På Naturbrukskonferensen på
Kinnekulle den 5-7 april diskuterade Norrbete dessa frågor med många andra.
Se hemsida: naturbrukskonferensen.se
