Inrikes 17 april, 2013

Kött och socialism i Ramsele

I övre Ångermanland växer det fram en ny strategi för att rädda bygden, ta tillbaka kontrollen. Det senaste tillskottet är ett eget slakteri.

– Jag trivs toppenbra, det var det bästa jobb jag har fått hittills. Jag får ju använda kroppen, har alltid velat arbeta med kroppsarbete.
Robin Porsild står och styckar kött, skär en bit och hänger sig på det kraftiga köttstycket och lägger all sin kraft bakom. Att arbeta i slakteri har varit en dröm för honom. Han har prövat på både jordbruk och brädgård och innan han kom hit var han arbetslös. En sommar praktiserade han på ett industrislakteri, men det här är ännu bättre. Här på det nystartade lilla Rafnaslakt i Ramsele får han pröva på alla delar av arbetet, slakt, styckning, paketering och distribution.
– Jag lär mig mycket mer än i industrin.
Dessutom är detta slakteri unikt. Det är det enda i hela Sverige, där djuren får vila upp sig tre-fyra dagar innan de slaktas. De kan ha blivit stressade av transporten, vilket gör att kroppen blir full av kortisol, vilket inte är bra för köttet.
– Vi är mycket snällare mot djuren här, vi försöker prata in djuren utan att pressa dem. De får gå in i den takt de vill.   

Rafnaslakt är en nybyggd vit kub i ett industriområde i utkanten av Ramsele. Slakteriet är inte byggt för massproduktion, högst fyra personer kan arbeta här samtidigt utan att trampa varandra på fötterna. Flammans reporter får den stora äran att pröva på vakuumpackningen. Till höger om mig står Lennart Edlund som just i dag fyller 70 år, en stor man som inte bara fyller lokalen med sin kroppshydda utan också delar med sig av sina korniga knipsluga kommentarer.
– Jag har alltid röstat på kommunisterna fast jag är en bonndjävul.
Han är en av initiativtagarna till slakteriet. För tio år sedan sålde han en tjur till ett slakteri och för tio kronor kilot, rena stölden, aldrig mer. Nu betalar han bara några kronor kilot för att få djuren slaktade. Lennart är född i utmarksbyn Gässjö där hans föräldrar hade djur. Själv har han arbetat på många ställen, mest i skogen men också på byggen och ASEA.
– Men en kan inte vara inomhus. Om jag hade åkt till Stockholm hade jag väl fått lappsjukan. Fast det är gammtrakterna och skogen som slitit ut en. Nu bor jag på hemstället, där jag är född.
Han började med djur igen, det viktigaste skälet var att alla andra hade slutat med det.
– Så att det inte väx igen, byn. Det fanns ju ingen som hade djur där.
Det är minutiöst rent i slakteriet, nytvättade kläder, handtvätt, desinfektion och två lager handskar. Det är en trevlig erfarenhet att stå och ”vacka” de påsar som Lennart packat, att vara del av en produktionskedja.
– Inte kedja, rättar Thorsten Laxvik, en annan av grundarna, när vi tar bilen för att äta lunch. Det är ett sammanhang. När man står där inne, packar styckar och mal då är man verkligen del i något meningsfullt. Det är inte bara det att vi gör något som är nästan heligt, vi producerar livsmedel, medel för livet. Vi känner också kossorna, vi har träffat dem hemma hos våra kompisar och sedan har vi haft dem på slakteriet i tre-fyra dar för att de ska lugna ner sig.

Efter slakten väger de kossorna, putsar köttet. Sedan talar de med djurägaren om vad det är för klass, hur feta dom är, hur mycket de väger. Köttet fördelas sedan i lådor på 10-20 kilo med biff, innanlår och annat som skickas till kunden, som de ofta redan känner. Allting används, lever och lungor, kind och njurtapp. Tar man inte rätt på allt så visar man inte respekt för kossan, menar Thorsten. Men det finns ett sammanhang till.
– Vi vet också att när djuret trampar på marginalmarker i nipor och ängar så är det oerhört viktigt för den biologiska mångfalden. Samtidigt binds också kol i marken, vår köttproduktion är därför klimatsmart.
Men metangaserna som kossorna avger, är inte det ett problem? Det menar Thorsten att det inte är eftersom det rör sig om korta kretslopp.
– Klimatproblemen i jordbruket är traktorkörningen med fossila bränslen och det konstgjorda kväve som det går åt mängder av naturgas för att producera. Sedan plöjs det ner i leriga jordar och när man vänder jordarna transformeras kvävet till lustgas, den starkaste av alla klimatgaser.
Thorsten Laxvik driver själv ett jordbruk med 50 kor på sin gård Tjärnbotten. Korna lever på bete i skog och äng och det hö han skördar på gården. Förutom vissa mineraler får de ingen annan näring än den gården producerar. Man använder ingen importerad soja som de flesta andra gårdar gör, ytterligare en stor klimatfördel.
– Soja är heller ingen naturlig föda för kor. Köttet från sojakor är inte alls lika gott som det vi producerar. Genom att vi använder naturligt bete får köttet också en mycket nyttig relation mellan omega3 och omega6, ungefär samma som i viltfångad fisk.
Det finns ju en mycket stark kritik mot hela köttproduktionen, den leder till mycket lidande för djuren. Hur känns det att döda dina egna djur?
– Vi är lika upprörda som vilka veganer som helst över djurindustrins sätt att behandla djur. De anonymiserar köttet som om djuren vore detaljer i en industri. Man hanterar dem industriellt för att producera så mycket som möjligt så fort som möjligt, svarar Thorsten

Thorsten har tillsammans med nio andra djuruppfödare i trakten bildat kooperativet Norrbete. De har slagit sig samman för att sälja det kött de själva kallar Sveriges bästa och godaste.
För att lyckas har de bestämt sig för att verka inom hela kedjan, från gård till kund. Slakteriet är en ny länk i detta. Sedan säljer de hela köttlådor med olika detaljer från djuret, direkt till konsumenterna. Det är genom att ta tillbaka kontrollen över alla delar av kedjan som de kan sälja detta kvalitetskött till ett konkurrensmässigt pris. Ta tillbaka kontrollen verkar vara en nyckelfras här i Ramsele.
– Matproduktionen i det här landet måste återskapas, då är Norrlands inland en guldgruva. Här kan vi producera förstklassig mat, biodiversitet med kolsänkande jordbruksaktiviteter och med väldigt enkla medel. För hundra år sedan var all skog betad. Vi kan återta en smart matproduktion med hjälp av skogen, avslutar Thorsten.

 

Ta tillbaka kontrollen eller Nipmodellen

Åke Wikström, som är delägare, har tittat in på slakteriet för att fira Lennart Edlund och få en bit av hans 70-årstårta. Under många år arbetade han inom skogsindustrin och bland annat varit chef under bygget av det som då planerades bli världens största pappersmassefabrik på Sumatra. Nu har han återvänt till sin hembygd och är kritisk till skogsindustrins härjningar. Han är lika kritisk till det politiska systemet som centraliserar alla resurser till huvudorten Sollefteå, dit alla resurserna dras.
– Så tömmer man landsbygden. Jag har helt tappat tilltron till det politiska systemet.
I närliggande Edsele ville kommunen lägga ner skolan. Åke tittade på förutsättningarna att ha skolan kvar och nu drivs den på ett utmärkt sätt av ett arbetskooperativ som består av skolans personal. På samma sätt skulle invånarna i Edsele och Ramsele kunna ta tillbaka makten över äldrevården, menar Åke.
Åke Wikström är också mycket bekymrad över att Sverige sedan några år inte längre är självförsörjande på mat. Det förs inte ens längre någon statistik över självförsörjningsgraden, men den uppskattas ligga kring 50 procent, importen av djurfoder oräknad.
– Det är en otäck utveckling, eftersom vi nu är inne i EU i ett stort konglomerat av stater med olika förutsättningar och fri marknad. Det gör att vi slår ut svenskt lantbruk i en rasande takt. Det är mycket billigare att producera i Estland eller Lettland. Jag tycker att det är en farlig utveckling och rätt vad det är så står vi där utan mat. Vad vet vi vad som händer i världen. Det kan bli krig och djävulskap i Europa också.
Tillsammans med sju andra driver nu Åke Rafna Gård som är ett kooperativ och slaktar sitt kött på Rafnaslakt. De har precis sålt sex djur till innerestaurangen Djuret i Gamla Stan, Stockholm.

Det är dessa kooperativa idéer man prövar för fullt i Ramsele. Nipakademin heter den sammanhållande kraften i allt detta, med målsättningen att skapa och stödja olika lokala initiativ här i älvlandskapen i övre Ångermanland. Förra året arrangerades en kurs i hyggesfritt skogsbruk och denna mer skonsamma form av skogsbruk prövas nu på 8 000 hektar av olika lokala skogsägare.
Nästa steg menar Åke är det mjölkuppror de börjat planera. Förut fanns det mycket mjölkproduktion i bygden, nu finns det bara en gård kvar och mejeriet låter dem bara lämna mjölk var fjärde dag. Mathias Wogenius som nyss flyttat upp hit från Stockholm har börjat bygga upp en mjölkkobesättning. Ett av skälen att flytta hit var närheten till naturen, säger han medan han kärleksfullt klappar en av sina fjällkor på huvudet.
– Det var också ett politiskt beslut, hur vill jag leva mitt liv? Jag vill inte arbeta för ett hierarkiskt företag och producera något som jag inte tycker är bra i en arbetsmiljö jag inte trivs med.  
I Stockholm arbetade han för ett bemanningsföretag. Nu hoppas han kunna vara med och bygga upp ett litet lokalt mejeri i Ramsele. Ett nytt initiativ kan kanske stötta honom. Vi håller på att bilda en lokal sparkassa, berättar Thorsten Laxvik. Den bygger på gamla erfarenheter av jordbrukskassor, de kassor som alltmer centraliserades och gick upp i större banker.
– Vi undandrar pengar från spekulationsekonomin och bygger upp ett eget kapital och tar sedan gemensamt ansvar för det här kapitalet. Vi har inte sagt ännu exakt vad den kommer att användas till. Men sannolikt kommer den användas för att stödja demokratiska initiativ kring mat och landsbygdsutveckling, produktion som är miljömässigt på topp, som tillför samhället något viktigt.

 

”Fältet ligger öppet”

Det är med glimten i ögat vänsterpartisten Thorsten Laxvik säger detta, medan han langar upp en kraftfull frukost på sitt bastanta köksbord. Men det ligger en hel del allvar bakom.
Han menar att socialismen numera känns som en abstraktion. Det har historiskt funnits två vägar till socialismen, Lenins statskuppssocialism eller Meidners löntagarfondssocialism. Alla socialistiska revolutioner från Lenin till Castro har byggt på att man organiserar en vapenmakt. Sen har man trott att den organisationen duger att bygga socialism på.
– Historien har ju lärt oss att den statskuppsstrategin är åt helvete. Borgarna hade en mycket klokare revolutionsstrategi, de byggde det nya samhället i det gamla.
Så var det med den franska revolutionen, borgerlighetens samhälle fanns där redan färdigbyggt. Revolutionen var redan gjord när den genomfördes, en symbolhandling. Thorsten menar att en demokratisk omvandling av samhället bara kan ske genom att vi bygger demokratiska företag,

Staten kommer aldrig att bli vår vän anser han. Vi måste bygga egna starka ekonomiska strukturer. Det kan vi bara göra genom att bygga ett demokratiskt näringsliv och då finns bara en möjlighet och det är ekonomiska föreningar, kooperativ.
– Fältet ligger öppet, vad snackar ni om? Socialismen är konkret, bygg ett kooperativ. Det är tillåtet, den rätten har redan erövrats liksom föreningsfriheten. Det är bara ren lättja att vi inte går vidare på det spåret.
Vänsterpartiet har talat om att bli ett landsbygdens parti. Har man något att komma med?
– Det finns inget politiskt parti som har några ambitioner kring landsbygdsfrågorna värda att nämna. Centern är ju helt ute ur bilden, varken Vänstern eller Miljöpartiet, som man kanske kunde vänta sig, har något att komma med.
Två frågor skulle Thorsten vilja lyfta in i ett landsbygdsprogram. Den ena är ett grundavdrag på 100 000 kronor till lantbruk under förutsättning att man producerar under vissa villkor, exempelvis att man främjar biodiversitet och binder kol.
Det krävs också utbildning, kunskap om biologi och klimatsmarta lösningar. Folkhögskolorna borde ges mycket stora resurser för att utbilda gröna entreprenörer, man skulle också lära ut hur man organiserar sig i kooperativ. Landsbygden behöver levande demokratier.
– Det är de frågorna partipolitiken skulle kunna hjälpa till med och driva. Resten få vi lösa själva. Ingen trovärdig socialistisk politik kan ha den borgerliga staten som huvudaktör.

Fotnot. Det finns en växande naturbruksrörelse
i Sverige som vill integrera sociala och ekologiska utmaningar. På Naturbrukskonferensen på
Kinnekulle den 5-7 april diskuterade Norrbete dessa frågor med många andra.
Se hemsida: naturbrukskonferensen.se

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Kyeyune förnekar Oikos-medlemskap: ”Ouppdaterad hemsida”

Malcom Kyeyune deltar på ett seminarium arrangerat av Axess i september 2019. Foto: Flamman.

Malcom Kyeyunes namn plockades bort från Oikos hemsida efter att han delat inlägg som av SKMA och Expo beskrivs som grovt antisemitiska. Själv menar Kyeyune att han lämnat både tankesmedjan och den svenska offentligheten för flera år sedan.

I söndags kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune, grundande medlem till SD-nära tankesmedjan Oikos, spridit antisemitiskt innehåll via X. 

Fram till i måndags stod Kyeyune listad med namn och bild som medlem i tankesmedjans förtroenderåd, den grupp som enligt Oikos hemsida leder den ideologiska och opinionsbildande verksamheten. På hemsidan fanns även uppmaningar om att boka honom som föreläsare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Malcom Kyeyune plockas bort från Oikos hemsida

Till höger: skärmdumpar av tweets som spridits och gillats via Malcom Kyeyunes X-konto. Till höger: Kyeyune och Arvid Hallén samtalar i Almedalen 2019. Foto: Det pekande fingret/Youtube.

I en granskning kunde Flamman visa att en ledande medlem i Oikos har spridit antisemitiska inlägg på X. Nu plockar den SD-kopplade tankesmedjan bort hans namn från sin hemsida.

Under söndagen kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune från tankesmedjan Oikos förtroenderåd spridit antisemitiskt innehåll på plattformen X. 

Bland materialet som spridits finns bland annat tankar om judisk makt, hån mot civila offer för Hamas attack den 7 oktober, och en antisemitisk karikatyr av den borgerliga opinionsbildaren Ivar Arpi, som försetts med en judestjärna med transflaggans färger och en stor näsa som refererar till nidbilder av judar. Morgan Finnsiö, researcher på Expo, beskrev materialet som ”klart antisemitiskt”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes 17 mars, 2024

Medlem i SD-tankesmedja spred grov antisemitism

Malcom Kyeyune och Ivar Arpi samtalar vid Oikos ungdomsutbildning Young Leaders Academy på Skokloster år 2021. Foto: Oikos/Facebook.

Oikos lanserar en rapport om vänsterns antisemitism. Men Malcom Kyeyune från tankesmedjans förtroenderåd sprider själv inlägg där Hamas attack hyllas – och västvärlden framställs som kontrollerad av judar.

Drinkar och mingel utlovas i veckan, när rapporten ”Den svenska vänsterns antisemitism och stöd till våldsbejakande grupper i Palestina” lanseras med ett panelsamtal i Gamla stan i Stockholm. Bakom står SD-kopplade tankesmedjan Oikos, vars grundare Mattias Karlsson tidigare varit partisekreterare för Sverigedemokraterna. 

Karlsson har tidigare kritiserat vänstern för dess hållning i Israel-Palestina-konflikten. Bland annat har han uppmanat Magdalena Andersson att ta avstånd från det palestinska partiet Fatah.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 16 mars, 2024

Den kollektiva bestraffningens tid

En kvinna gråter efter att en raketattack mot Shaheen-familjen ödelagt ett hus i Rafah i södra Gaza den 24 februari. Foto: Hatem Ali/AP.

Antikens och medeltidens kollektiva bestraffningar anses vanligen barbariska. Men för palestinierna har de länge varit verklighet – och nu är idén på väg tillbaka även hos oss.

Det var ett av de värsta straffen i antikens Grekland. Om någon hade begått ett politiskt mord eller högförräderi kunde medborgarnas församling besluta om en kataskaphē: den skyldiges hus revs och familjen dömdes att gå i exil. Genom detta straff, skriver historikern Walter R. Connor, ville stadsstaten befästa ”den definitiva utfrysningen från samhället av lagbrytaren och hans ättlingar”. 1 Varje ägodel måste förstöras, för att undvika att de säljs eller byts, och det hände till och med att man grävde upp deras förfäders ben för att slänga ut dem ur staden.

I fråga om kollektiv bestraffning var det kinesiska kejsardömet inte sämre. I sekler tillämpade man straffet ”klanavrättning”, det vill säga likvideringen av vissa kriminellas familjer. Hela släktled kunde utraderas, liksom den ingifta familjen och ibland till och med ännu fler. 1402 dödades den lärde Fang Xiaoru tillsammans med hela sin omgivning, från syskonbarnen till elever och vänner – totalt 873 personer.

Sådana straff, som var vanliga under antiken och medeltiden, skulle i dag anses barbariska. Vilar inte den moderna rättsskipningen på principen om individuellt ansvar? Och klassificerar inte folkrätten kollektiva bestraffningar som krigsbrott? Ingen ska behöva straffas för brott den inte har begått: till och med de mest auktoritära regimer erkänner denna princip, åtminstone på pappret.

I Palestina tycks den kollektiva bestraffningens tid dock aldrig ha tagit slut. Sedan årtionden river Israel hus tillhörande palestinier som anklagats för terrorism, och slänger ut deras familjer på gatan, med det enda målet att hämnas, förödmjuka och skrämmas. Det drabbar även invånarna i östra Jerusalem, som kan förlora rätten till sina hus på grund av en närståendes handlingar. Liksom många andra krigförande stater avrättar den israeliska armén också grannar, genom att ödelägga hela hyreshus i syfte att komma åt en misstänkt, och, sedan den 7 oktober, till och med genom att bomba hela städer. Alla invånare i Gaza måste betala för Hamas massakrer.

Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade.

Även i mitt hemland Frankrike kan människor förklaras skyldiga till andras handlingar. Så fort en invandrare begår ett brott höjs röster för att kräva en lag som bestraffar alla utlänningar. Det går inte längre att hålla räkningen på antalet politiker som vill kunna straffa föräldrarna för deras barns missgärningar. Valérie Pécresse från konservativa Republikanerna vill kunna dra in deras barnbidrag, Éric Zemmour från partiet Återerövring (Reconquête) vill vräka dem från deras hem, och Republikanernas ledare Éric Ciotti skicka dem i fängelse. Precis som i USA, där föräldrarna kan hamna bakom galler i några dagar ifall deras barn skolkar för ofta – en metod som aldrig har lett till några resultat, förutom att ytterligare prekarisera redan sårbara familjer.

Idén som tidigare var begränsad till extremhögern har på senare tid också letat sig in i president Emmanuel Macrons läger. ”Vi måste, vid den första lagöverträdelsen, kunna bestraffa familjerna ekonomiskt och enkelt, ett slags minimumkostnad för det första upptåget”, rekommenderade statschefen efter upploppen sommaren 2023. Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade. Solidaritetsministern som fått i uppdrag att förverkliga detta projekt har lovat att skapa allmännyttiga arbeten för ”svaga föräldrar”, ett brottsstraff som åtföljs av hot om fängelse ifall det inte utförs.

Kataskaphēns vänner håller på att upprätta ett nytt socialt kontrakt: längst upp på stegen förtjänar varje framgång individuell belöning, längst ned leder varje misslyckande till kollektiv bestraffning.

Översättning: Jonas Elvander

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Kommentar/Kultur 15 mars, 2024

Judith Butler är filosof och professor i genusvetenskap. Hennes teorier slog igenom med boken ”Gender trouble: Feminism and the subversion of identity” (1990). Foto: Thomas Lohnes/AP.

Hur många människor har boken Genustrubbel att tacka för sitt liv? Judith Butlers betydelse för 2000-talets tänkande går inte att komma runt. Hen hjälpte begrepp som icke-binär och intersektionalitet att slå igenom brett och förklarade hur kön är en teater som vi återskapar varje dag, snarare än ett uttryck för något medfött. För det är jag hen evigt tacksam. Priset hen och andra genusvetare fått betala i form av hat och hot är orimligt. Med sin bistra uppsyn och slarviga pojkfrisyr har hen fått mörkermän som Ron de Santis och Viktor Orbán och vår egen David Eberhard att självantända.

Butler är också jude och en av grundarna till organisationen Jewish voice for peace, som mobiliserat i imponerande skala i de stora amerikanska städerna, där de organiserat ockupationer och demonstrationer mot bombningarna av Gaza, manifestationer som agerat oberoende till de övriga Palestina-demonstrationerna. Själv bytte jag mitt X-namn till Judisk röst för fred, i sympati med en för mig viktig rörelse, där judar markerar sitt avståndstagande från det allt mer besinningslösa våldet från Israels armé och regering, vars åtskillnadspolitik har fått pågå alltför länge.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 15 mars, 2024

”Allt eller inget” blir oftast inget

Protest på Sergels torg i Stockholm i juni 2020 mot polismordet på George Floyd i USA. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Torgen fylls, men det politiska tomrummet till vänster finns kvar. Två nya böcker går till djupet med protesternas och populismens decennium, och frågar sig vad som ska hända efter revolten.

Vi lever i protesternas tid. Fler går ut på gatorna än någonsin tidigare i historien. De globala demonstrationsvågorna har aldrig varit så omfattande som under 10-talet och det fortsätter in i 20-talet. Bara mellan 2011 och 2018 fördubblades de globala protesterna, enligt Global peace index. Upploppen under samma tid ökade med 282 procent.

Den världsomspännande ekonomiska krisen år 2008 är den tydliga startpunkten. Kostnaderna för bankkrascherna sköts över på folket i land efter land, genom åtstramningspaket och stigande levnadskostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 14 mars, 2024

Den kulturella utplåningen av Gaza

En palestinsk pojke svalkar sig inne på badhuset Hamam al-Sammara inför Eidhögtiden i Gaza, 7 augusti 2013. Foto: Wissam Nassar/Xinhua.

Israels krig har förvandlat Gazas rika, tusenåriga kulturarv till ruiner. Palestinska experter rubricerar förstörelsen som kulturellt folkmord.

Sedan Israel påbörjade sina bombningar av Gaza har otaliga skatter ur det palestinska kulturarvet skadats eller förstörts. Som så mycket annat i den belägrade enklaven har ovärderliga och älskade landmärken som tillhör vårt folks historia – arkeologiska platser, tusenåriga religiösa bygglämningar och arkeologiska museer – lagts i ruiner.

Kulturarv är en grundläggande del av en nations identitet och bär på en enorm symbolisk betydelse, som skyddas av otaliga internationella konventioner, avtal och organisationer. Ändå uppvisar Israels förödelse av Gaza, som nu är inne på sin femte månad, en hjärtlös likgiltighet inför områdets rika, tusenåriga historia och dess lämningar – till den grad att det kan röra sig om kulturellt folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ibitsam Mahdi
Frilansjournalist från Gaza
Inrikes/Nyheter 14 mars, 2024

Extremhögern rekryterar på nätet: ”Malande, konstant hjärntvätt”

AFS demonstrerar i Göteborg. Enligt Expos nya rapport har torgmöten blivit en ineffektiv metod för extremhögern. Foto: Adam Ihse/TT.

”En ny våldsam generation högerextremism i tider av kris”, lyder underrubriken på Expos nya årsrapport. Rapporten vittnar om en ytterhöger mitt i ett maktskifte, ett återradikaliserat SD – och en ungdom som tränar för strid.

– När Nordiska motståndsrörelsen satsade på att synas och höras som mest, så kunde de peka på våra årsrapporter och skryta om att ”till och med etablissemanget erkänner att vi går framåt”, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.

Årets rapport är däremot ingen läsglädje för nazistiska NMR:s medlemmar. Under förra året uppmätte Expo det lägsta antalet aktiviteter i den rasideologiska miljön sedan 2008. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 13 mars, 2024

Fossilföretagen är det verkliga demokratihotet

Greta Thunberg skojar med kamrater på andra sidan gatan. Foto: Christine Olsson/TT.

En aktion utanför riksdagen har satt de borgerliga opinionsskribenterna i spinn. Men Greta Thunbergs aktivism är en självklar del av demokratin.

”Mina byxor blev lite smutsiga”, berättar Greta Thunberg för Aftonbladet efter att ha släpats bort av polis utanför riksdagshuset. De var där för att protestera mot att politikerna inte gör nog för att skydda klimatet. Iklädd palestinasjal (keffiyeh) kritiserade hon ”kortsiktiga ekonomiska intressen” inom det ”dödliga och destruktiva systemet” med ”industrier och företag som förstör planeten” – samt pekade långfinger.

Det tog inte lång tid för den borgerliga pressen att hyperventilera.

”Antidemokratisk klimatkamp”, skrev Mattias Svensson i Svenska Dagbladet: ”Först gav de sig på kapitalismens fria ekonomi. Sedan de fria medierna. Slutligen fria samhällens styrelseskick: den parlamentariska demokratin.” I Kristianstadsbladet skriver Sofia Nerbrand: ”Då var hon ett protesterande barn, nu är hon en vuxen revolutionär.”

Det vore väl underbart. Att klimatrörelsen har insett att vårt ekonomiska system skadar planeten är knappast något att förvånas över. Kapitalismen har skapat ett enormt välstånd, men vinstintresset leder också till exploatering av arbetare och utarmning av planeten. Det handlar inte om ondska eller girighet – bolagen gör bara vad de är till för. Men just därför kan vi inte lämna frågan upp till dem.

De 20 största fossilföretagen står för en tredjedel av världens utsläpp – och de ofantliga vinsterna har de använt för att stödja fossilvänliga tankesmedjor. Dessa sprider i sin tur rapporter för att motarbeta klimatforskningen, såväl som lögner om att utsläpp inte bidrar till den globala uppvärmningen.

Det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll

Detta är det verkliga demokratihotet: att deras vinster går före medborgarnas och planetens väl. Inte konstigt att ungdomen tar till gatorna för att protestera. Precis som de säger har politikerna och hela vuxenvärlden svikit dem.

Men kritik kommer även från socialdemokratiskt håll. På X skriver Uppsalapolitikern Pavlos Cavelier Bizas att Greta Thunberg borde skapa ett eget parti: ”Vore mer konstruktivt att påverka inom ramen för den parlamentariska demokratin i stället för att ständigt ifrågasätta den.”

Den uppmaningen bygger på en tunn förståelse för demokratin, som ett system med politiker som huvudaktörer, och där medborgarnas enda roll är att rösta var fjärde år. Men det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll. Inte skulle han säga samma sak till de strejkande Teslaarbetarna, eller för den delen till oljebolagen.

Sverige var som bäst när partierna lyssnade på gaturörelserna, som när Palme gick i fackeltåg för Vietnam eller hämtade sin ekonomiska politik från LO. Det är synd att dagens socialdemokrater verkar ha glömt denna tradition.

Genom sina spektakulära gatuaktioner bidrar aktivisterna med något som politikerna har misslyckats med, nämligen att sätta klimatfrågan på agendan. Risken att stöta bort opinionen är dessutom överdriven. Visst skulle även jag bli tokig om jag skjutsade två ungar till innebandyn innan jag själv ska in i ett jobbmöte, om jag blev stoppad av fastklistrade aktivister från Återställ våtmarker. Enligt en undersökning är mycket riktigt 81 procent kritiska till deras metoder. Men i samma studie svarar två tredjedelar att de vill återställa våtmarkerna – en fråga som vi knappt hade hört talas om innan deras aktioner. Jag har svårt att tro att de skulle lyckas lika bra med sin opinionsbildning som politiker.

Det blir perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot

Gruppen räddar alltså Sveriges natur utan att själva bli populära. För mig gör detta bara deras bragd starkare.

Jag vill inte tala för Fridays for future, de kanske har en mörkare bild av demokratin än jag. Men jag tolkar dem som en självklar del av det demokratiska systemet.

Inte bara för att civil olydnad – att bryta mot lagen utan våld för en god sak – alltid har varit en självklar del i demokratiska kamper, och att det är karakteristiskt för totalitära samhällen att kväva denna protestform.

Utan även för att det är politikerna de vädjar till. De vill inte avskaffa parlamentarismen, de vill att politikerna gör sitt jobb. Det är högst rimligt att kräva när vi har en klimatminister som för första gången på decennier har sett till att Sverige ökar utsläppen och missar klimatmålen.

Det blir också perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot. De modiga ungdomarna som ihärdigt och uppfinningsrikt engagerar sig i vår tids ödesfråga förtjänar – som jag förklarar i SVT Aktuellt (12/3) – en honnör. De har forskningen på sin sida, och de har moralen på sin sida. Om tiotals år, när vi tittar tillbaka på den här brytningstiden, när allt stod på spel, så kommer vi att se på klimatrörelsen som hjältar.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 13 mars, 2024

Mäns och kvinnors biologiska tidszoner

Allt färre kvinnor anser att ett meningsfullt liv går att kombinera med barn. Foto: Visar Kryeziu/AP.

Medan allt fler kvinnor väljer bort att skaffa barn, blir allt fler män ofrivilligt barnlösa. Det demografiska pusslet blir allt svårare att lägga.

Jag tillhör en grupp kvinnor som får demograferna att svettas när de studerar befolkningsstatistiken. Jag är i trettioårsåldern, har ännu inte avslutat mina doktorandstudier, har inga barn och för närvarande inga planer på att skaffa dem.

Jag tänker sällan på att klockan tickar, men det vet demograferna att den gör. De flesta kvinnor i trettioårsåldern har, liksom jag, tillbringat ett halvt liv med att vara livrädda för att bli gravida. Vi får en chock när vi väl inser hur svårt det egentligen är att bli gravid, och hur tidigt fertiliteten dalar. Kvinnor är som mest fertila mellan 18 och 25. Det låter nästan som ett skämt – kvinnor är som mest fertila när de ännu inte, i samhällets ögon, hunnit bli vuxna.

Borde man skaffa barn? Jag tvivlar på att det finns ett rationellt svar på frågan. Det är en klyscha – som de mammor och pappor jag känner ständigt upprepar – att man blir en annan människa när man skaffar barn. Det borde innebära att den person jag är i dag, och den person jag skulle vara om jag skaffade barn, är alltför olika för att göra jämförelser mellan dem betydelsefulla. Är det rationellt att vilja bli en ny människa, den människa jag skulle vara om jag hade barn? Inte vet jag.

Med jämna mellanrum kommer rapporter om att födelsetalen i många av världens länder minskar. Skräckexemplet är Sydkorea, där det föds mindre än ett barn per kvinna. I Europa är det Italien och Spanien som är värst. Men även i Sverige sjunker födelsetalen. Nu får varje kvinna omkring 1,5 barn, långt under de 2,1 som behövs för att befolkningen inte ska minska utan invandring.

De röster på vänsterkanten som tar den sjunkande fertiliteten på allvar brukar lyfta behovet av bättre välfärd, billigare bostäder och mer jämställdhet. Sociologer har visat att det finns ett positivt samband mellan en stark välfärdsstat, jämställdhet och fertilitet, åtminstone om man jämför rika välutvecklade länder. Förklaringen är enkel: i länder där det är enklare och billigare för kvinnor att kombinera arbete och familjeliv väljer fler kvinnor att skaffa barn.

Mer än var femte man förblir barnlös, en mycket större andel än bland kvinnor.

Men nu sjunker fertiliteten även i de jämställda skandinaviska länderna. Och det samband som gäller när man jämför fertilitet mellan länder verkar inte gälla inom länder. I Sverige finns inga tecken på att fortsatt ökad jämställdhet skulle leda till högre fertilitet. Snarare tvärtom. Många kvinnor är helt enkelt upptagna med annat, så pass länge att det är för sent att skaffa barn när de väl känner sig redo.

Det är lätt för oss tjejer att känna avund inför killarna, när vi inser att deras fertilitetsklockor inte tickar på samma sätt som våra. Och skandinavisk jämställdhet till trots är det fortfarande vi som får betala det högsta ekonomiska priset om vi väljer att skaffa familj. Inget land i världen värderar reproduktivt arbete lika högt som lönearbete. Det är och förblir en av feminismens främsta utmaningar.

Samtidigt rymmer befolkningsstatistiken en sorglig berättelse om barnlöshet bland män. Mer än var femte man förblir barnlös, en mycket större andel än bland kvinnor. Heterosexuella kvinnor vill helst skaffa barn med män som är minst lika högutbildade som de själva, och som tjänar lika mycket eller mer. I takt med att fler kvinnor än män väljer högre utbildning går ekvationen inte ihop. En stor andel män med låg utbildning och dålig anknytning till arbetsmarknaden förblir ensamma och barnlösa. Till skillnad från mig kan dessa män inte skaffa barn på egen hand, om de skulle vilja. Och dessa killar, till skillnad från de barnlösa tjejerna, får sällan någon samhällelig sympati.