Kanske gjorde de en pakt, Putin och Bush? Putin till Bush: ”om du får göra vad du vill i Irak och på Guantanamo så får jag göra vad jag vill i Tjetjenien”, och Bush svarade: ”yes, comrade Putin”.
Skillnaderna mellan omvärldens behandling och uppmärksamhet av krigen är stora. Ockupationen i Irak har världens ögon på sig, manifestationer på femårsdagen och intellektuella som reagerar. I Tjetjenien pågår ett vidrigt men gömt krig. Bortkompromissad på världspolitiken prioriteringslistor, och fallet mellan stolarna; Tjetjenien är varken högerns eller vänsterns ansvar.
Journalisten Åsne Seierstad bryr sig. Hon rör sig på andra plan än på den världspolitiska arenan. Hon är den nära människan, oavsett om det är barn utsatta för fasansfulla övergrepp eller gorillor satta att styra bananrepubliken Tjetjenien.
Ängeln i Groznyj är det svenska namnet på Seierstads bok, taget efter en kvinna som driver ett barnhem i Tjetjeniens huvudstad. Hon satt själv på barnhem och minnena av misshandeln och vanskötseln gör att hennes modell är familjen, den goda. Hon är mamma till alla barnen.
Det är dem vi möter i boken, barnen, deras berättelser, deras trauman och deras försök att leva normalt i en tillvaro som är helt onormal. Vi får läsa och lära oss om konflikten, om Ryssland i sitt post-sovjetiska stadium, om barn i krig, om tortyr i tjetjenska fängelser.
Två begrepp och tendenser är centrala, det är islamiseringen av konflikten och tjetjeniseringen av konflikten. De tjetjenska separatisterna är muslimska fundamentalister, de blir det i ett samhälle som inte var särskilt religiöst innan. På det sättet passar de ännu bättre in i spelet; kriget mot terrorismen. Ryssland bekämpar de tjetjenska terroristerna samtidigt som Putins förlängda arm fordrar att islam strängt ska efterlevas – strängt men inte fundamentalistiskt. Tjetjeniseringen är helt enkelt Rysslands strategi att skapa inhemska makthavare och fotfolk som utkämpar deras krig. En mycket framgångsrik strategi. Varje dag hittas människor som har torterats till döds med så brutala metoder att det måste krävas sjuk fantasi för att komma på dem. Det är tjetjener som torterar andra tjetjener.
Seierstad blandar olika sätt att berätta, där finns den skönlitterära formen, reportaget och det som närmar sig någon form av satirisk krönikeform. Det gör att boken bitvis inte känns sammanhållen. Bäst är hon när hon beskriver hur Tjetjenien styrs idag, bilden hon målar av presidenten, tortyren medan Putin ser på ungdomsförbunden som propagandacentraler – det framstår som satir men är bara verkligheten.