Att spela tv-spel är förenat med att stöta på fördomar. Mediet ses i bästa fall som meningslöst tidsfördriv, i värsta fall som destruktivt och farligt. Loserstämplat. Den som tar genren på allvar möts av skratt, följt av ett urskuldande: ”du är inte allvarlig va?”
Jo, det är jag.
Tv- och datorspel formar den generation som vuxit upp med växande klassklyftor, arbetslöshet och bostadsbrist. Genren är på mer än ett sätt en kulturell spegling av tiden vi lever i. Och har något viktigt att berätta.
I Life is strange styr du Maxine, som upptäcker att hon kan skruva tillbaka tiden. Hon använder sin förmåga för att stoppa en kommande klimatstorm. Din uppgift som spelare är att fatta rätt beslut längs vägen för att undvika en katastrof. Greppet är unikt – och berör. När jag spelar som Maxine och lyckas hindra hennes vän från att begå självmord tåras mina ögon. Det tar i magen.
Apokalypsspelet The last of us målar upp ett scenario där ett zombievirus har slagit ut samhället som vi känner det. Parallellen till samtiden är uppenbar – trenden med spel om annalkande katastrofer är ingen slump, de skildrar helt enkelt en tid där mörka moln hopar sig i horisonten. Om vi inte ingriper.
Poängen är att val gör skillnad, att våra liv påverkas av moraliska och politiska beslut. Spelens viktigaste sensmoral är därför att utvecklingen inte är linjär, att det inte finns någon osynlig hand som vakar över mänsklighetens öde. Både Life is strange och The last of us gör på så sätt upp med den nyliberala erans mantra om det friktionsfria, förutbestämda samhället.
Emellertid måste spelgenren i högre grad jämställas annan kultur och dess specifika styrkor uppvärderas. Inte bara är karaktärerna som styrs med handkontrollen ofta lika mångbottnade som någon ur Dostojevskijs persongalleri, men spelaren är dessutom aktiv, formar handlingen och är delaktig i utgången. Här finns en viktig skillnad i förhållande till den traditionella litteraturen. Där passiva medier serverar färdiga berättelser kan spelen väcka frågor om moral, om vad som kännetecknar ett gott samhälle och om apatins faror. Så snarare än att avfärda spelande som meningslöst tidsfördriv borde vi omfamna budskapet att det vi gör – eller inte gör – faktiskt spelar roll. Spel kan helt enkelt bli den perfekta politiska väckarklockan.
Så att vi slipper vakna upp till ett nyliberalt kaos som i det dystopiska spelet Bioshock.