Okategoriserade 07 januari, 2011

När väckelsen gick över Sverige

För exakt tio år sedan bildades Attac, en av de snabbast växande folkrörelserna i svensk historia. Från att ha varit mediernas älskling försvann Attac från den politiska kartan. Det här är historien om rättviserörelsen som försvann, men vars frågor efter finanskrisen väckts till liv av Europas ledande politiker. Det här är historien om svenska Attac.

Det är trettondagsafton 2001, tre grader i luften och nästan vindstilla. Kön till ABF-huset i Stockholm ringlar långt ut på Sveavägen. Alla är där. De 820 biljetterna tog slut på ett par timmar. Nu gäller principen – en ut, en in. En tjej har tröttnat på att köa och håller upp en egentillverkad skylt med texten ”Biljetter sökes”. I entrén blandas känslan av desperation med uppsluppen glädje. Argumentet att man inte får släppa in fler personer, på grund av brandrisken, upprepas gång på gång.
Regissören Etienne Glaser förklarar entusiastiskt för Svenska Dagbladet att ”det här är tänkande människors nya hopp. En gräsrotsrörelse mot en till synes okontrollerbar kapitalism. Det finns inget annat att hoppas på”.
Ett 30-tal forskare, aktivister, författare och journalister leder seminarier. Man diskuterar globalisering, spekulationsekonomi och institutioner som Internationella Valutafonden (IMF) och Världshandelsorganisationen (WTO). Den globala rättviserörelsens favoritmotståndare.

Luften är kvalmig i den överfulla Z-salen. Leif Pagrotsky är inbjuden att debattera med Pierre Tartakowsky, franska Attacs generalsekreterare. Handelsministern förklarar sin uppskattning över att få vara med på en så viktig tillställning.
– Ni har fått – och det är en rejäl bedrift – den internationella solidariteten på dagordningen för politiken och för media. Äntligen, skulle jag vilja säga.
Väggen bakom podiet är täckt av en banderoll med fem stora bokstäver: attac. Förkortningen för Association pour la taxation des transactions pour l’aide aux citoyens, eller Föreningen för beskattning av kapitaltransaktioner för medborgarnas bästa.
– Det jag vill säga när ni bildar svenska Attac är att det blir ett viktigt tillskott till Folkrörelsesverige – som är i akut behov av föryngring och modernisering, säger Leif Pagrotsky.
Sveriges första vecka som ordförandeland i EU går mot sitt slut. Imorgon på söndagen 7 januari skall den svenska upplagan av organisationen formellt bildas.

Fyra och ett halvt år tidigare, dagen efter att Tyskland vunnit fotbolls-EM, greppar Bror Perjus DN:s kulturdel. Redaktören för livsmedelsarbetarnas tidning Mål & Medel ögnar igenom en lång artikel: ”Den internationella arbetarrörelsen måste väcka en insiktsfull opinion för sina krav lokalt, nationellt och globalt. Starta miljoner studiecirklar! Ett väldigt folkbildningsprojekt! Kalla till massmöten! Organisera stora demonstrationer i väldens alla huvudstäder med det gemensamma kravet: skatt på det globala finanskapitalet och arbete år alla.”
När han läser meningarna tänker han: ”Fan, man är inte klok om man skriver något sådant här.” Artikeln är undertecknad av en rad personer från olika LO-förbund, men det är han själv som skrivit texten, som även publiceras i Le Monde Diplomatique. En fransk, inflytelserik vänstertidning.
Efter en tid börjar artikelns uppmaningar att bli verklighet. Bror Perjus var vid 1990-talets mitt inte ensam om kritiken av de orättvisor som följer i spåren på en oreglerad kapitalism.
Många delade idén att det fanns alternativ till IMF och Världsbankens universallösningar, som sedan 1980-talet inneburit privatiseringar, budgetåtstramningar och avregleringar i krisdrabbade utvecklingsländer.

Sommaren 1997 startade Asienkrisen efter att den thailändska bahten kollapsat. Thailand hade som de andra Tigerekonomierna avreglerat och nedmonterat handelshinder efter påtryckningar från västvärlden.
Nu föll de offer för valutaspekulanter och miljontals människor kastades in i fattigdom. Länderna tvingades snart ta villkorade lån från Världsbanken.
Startskottet för Attacrörelsen var en ledare i Le Monde Diplomatiques temanummer om Asienkrisen i december 1997. Chefredaktören Ignacio Ramonet föreslog att en så kallad Tobinskatt, det vill säga en skatt på finansiella transaktioner, borde införas för att motverka valutaspekulation och dess skadeverkningar. Ramonet argumenterade för att en förening – Attac – borde bildas. I juni 1998 var den ett faktum.
I Frankrike rasade vid den här tiden en häftig debatt om privatiseringar av statliga företag. Dessutom fanns en stor upprördhet över MAI-avtalet. Ett tänkt regelverk för internationella investeringar som skulle garantera multinationella företags rättigheter gentemot nationer. Det hade förhandlats fram i hemlighet. Detaljer läckte ut och en massiv proteströrelse fick Frankrike att hösten 1998 dra sig ur avtalet, som raskt skrotades.
– En organisation måste vinna någonting då och då, annars tappar folk intresset, säger den pensionerade socialarbetaren Lars Elf när han talar om MAI-avtalet och Attacs födelse.
Det är den 28 september 2009. Lars Elf och Johan Rootzen, två av de få kvarvarande medlemmarna från Göteborg, håller ett föredrag om Attac för elever från Färnebo Folkhögskola. Mötet hålls på tredje våningen i Viktoriahuset. Vägg i vägg ligger Föreningen för Tibetansk Buddhism som anordnar meditation samma kväll.

Genom lokalens två stora spröjsade fönster kan man se ner längs Linnégatan mot Järntorget och Folkets hus, varifrån demonstrationerna tågade mot Götaplatsen junimånaden 2001 under EU-toppmötet.
Lars Elf läser från en hög papper som han sitter lätt framåtlutad över. Det blir många årtal, namn och handelsavtal.
Allteftersom räcks det upp händer. Frågor ställs om starten i Frankrike, den svenska avdelningen, Attacs mål, ekonomi och vad som händer internationellt.
Lars Elf berättar om att det i Frankrike finns ett förslag på att införa Tobinskatt och att förslaget stöds av Nicolas Sarkozy. En av eleverna känner sig tvingad att ställa en fråga:
– Vem är Sarkozy?
Skillnaderna mellan svenska Attacs nutid och dåtid är enorma. De första månaderna bildades det flera lokalgrupper i veckan runt om i landet. Idag finns bara en handfull av dem kvar och av de 5 500 medlemmarna från toppåret 2002 finns bara några hundra kvar.
Det har gått så långt att America Vera-Zavala, svenska Attacs medgrundare, föreslagit en nedläggning av organisationen.
Situationen är inte lika illa på alla håll i Europa. I moderlandet Frankrike har Attac en trygg ställning och i Tyskland fungerar den som en samlande paraplyorganisation med starka band till fackföreningsrörelsen. I Finland har Attac ett antal riksdagsledamöter direkt knutna till sig och på Island startades 2008 en organisation i svallvågorna efter bankkollapsen på ön.

För svensk del började allting med ett telefonsamtal från CH Hermansson till Aron Etzler. Den gamle vänsterpartiledaren hade blivit kontaktad av svensken Michel Jernewall, som satt i en internationell kommitté där han ansvarade för rörelsens spridning till Skandinavien. Anledningen till att Attac var mån om att få igång en svensk sektion, var det stundande ordförandeskapet i EU. På något sätt hade Hermansson fått reda på att Aron Etzler, som var aktiv i Ung Vänster, studerade i Paris under hösten 1999.
Samtidigt som han studerade i Paris bodde partikamraten America Vera-Zavala där. Tillsammans bestämde de sig för att gå vidare i sina efterforskningar och intervjuade Attacs president Bernard Cassen, på ett litet kontor i Le Monde Diplomatiques lokaler.
– Vi blev väldigt imponerade och beslutade oss för att starta rörelsen i Sverige, säger Aron Etzler.
– Det man ska komma ihåg är att det var en tid när alla pratade om globaliseringen, men det fanns ingen debatt i Sverige. I stort var stämningen sådan att ”nu har globaliseringen kommit och det kan man inte göra någonting åt”
Tillbaka i Sverige visste duon att det skulle bli problem så fort Attac uppfattades som ett vänsterpartistiskt projekt. De började omgående att kontakta företrädare från en rad organisationer.

Köksmöten anordnades i Americas lägenhet på Kungsholmen. Den blev snart för liten och folk hörde av sig och ville bilda lokalavdelningar redan innan det fanns ett postgirokonto för huvudorganisationen.
– Väldigt fort börjar det hända saker i Göteborg, Umeå och Sundsvall. Det var absolut inte så att jag och Aron ledde någonting, det skedde parallellt, berättar America Vera-Zavala.
En som delade engagemanget var journalisten Bim Clinell som precis hade flyttat hem från Paris. Året innan hade hon nominerats till Augustpriset för sin bok De hunsades revansch, om den franska extremhögern. Sommaren 2000 gav hon ut boken Attac, gräsrötternas revolt mot marknaden, som blev en försäljningssuccé.
Under resten av året reste hon runt i landet och föreläste om organisationen.
– Jag tror att jag höll i 70 föredrag, jag var i varje håla. Ena stunden var jag i Norrland där det snöade och nästa var jag i Ystad där solen sken. Överallt var det en otrolig uppslutning. Jag kände mig som Kata Dalström när jag åkte runt, minns hon.
Ett av Bim Clinells föredrag hölls på ABF-huset i Stockholm 9 september 2000. Bim hade bara sovit i tre timmar natten innan. Hon var mordhotad av extremhögern på grund av De hunsades revansch, levde i en resväska och åt i taxin på väg till föredraget när arrangören ringde och meddelade att de behövde byta sal för att alla skulle få plats. Detta trots att annonsen i Aftonbladets kulturdel inte hade varit större än ett frimärke.

Folk satt längs med väggarna. Minst 400 var där och lyssnade. När föredraget var slut räckte någon upp handen och frågade hur man anmälde sig. I publiken såg hon Aron Etzler.
– Aron, kan du räcka upp handen? Det är honom ni skall kontakta om ni är intresserade.
Hon rev loss några papper ur sitt anteckningsblock och delade ut. Folk skrev upp sina namn och mejladresser.
Mönstret gick igen överallt. Fransmännen blev imponerade över hur snabbt en folkrörelse kunde växa fram i Sverige och landet i norr blev det goda exemplet inom Attac. Samtidigt fanns det ingen formell organisation hösten 2000. Det skapade problem för entusiaster och aktivister som ville att något skulle hända.
– Attac bildades så plötsligt. Som en förälskelse kom den, minns Lena Klevenås, före detta riksdagskvinna för Socialdemokraterna och en av de första medlemmarna i det informella nätverk som skulle bli Attac.
– Det går inte riktigt att förklara vad som hände. Attac fanns utan att finnas. På nolltid. Det ställdes krav på oss som om vi var en riktig organisation redan innan vi ens hade bildats formellt. Det var frustrerande.
Sympatisörer som hörde av sig och undrade vad de kunde göra på sin ort fick i bästa fall rådet att starta en studiecirkel. I annat fall var svaret: ”Ingen aning”. Det som fanns var en enkelt uppbyggd hemsida och en mobiltelefon som roterade runt bland medlemmarna i nätverket, samt mejladresserna sparade på några disketter.
I debatten hade Attac ännu inte satt något egentligt avtryck. Genombrottet kommer efter ett frontalangrepp ur det blå.

Tisdagen den 26 september 2000 publicerar Mauricio Rojas från den liberala tankesmedjan Timbro, tillsammans med bland andra kollegan Johan Norberg och Kd-ledaren Alf Svensson ett ”upprop för en öppnare värld” med rubriken ”Dags stoppa huliganerna” på DN Debatt. Publiceringen sker i samband med starten av IMF och Världsbankens årsmöte i Prag. ”Huliganerna” är de tusentals demonstranter som har samlats för att visa sitt missnöje mot den ökade globaliseringens konsekvenser. Bland dessa återfinns svenska ungdomar från ett flertal organisationer, däribland Grön ungdom och den kristna rörelsen Jubel 2000 som arbetar för skuldavskrivningar.
I uppropet buntas antiglobaliseringsrörelsen ihop med nyfascistiska rörelser. De har, enligt debattörerna, alla det gemensamt att de värnar om sina egna intressen och inte de fattigas. Attac får trängas på samma rad som de europeiska högerpartierna Front National, Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet. Frihandel är den sanna fattigdomsbekämpningen.
Bland världens ledare har rädslan för proteströrelsen ökat under det senaste året. Vid WTO:s ministermöte i Seattle i november 1999 kollapsade förhandlingarna mellan Syd och Nord om nya handelsavtal. Istället var det sammandrabbningarna mellan polis och demonstranter som fick den mediala uppmärksamheten.
När Attac var på väg att få fäste i Sverige började Timbro diskutera tänkbara strategier.
Johan Norberg berättar:
– Debattartikeln var ett sätt att ge kritiken ett ansikte och skapa en medvetenhet om frågan. Det var inte så att vi hellre hade velat tysta Attac, vi ville ta debatten. I våra ögon var inte Attac huvudfienden. Det var EU:s jordbrukspolitik och beslutsfattarna i Seattle som inte kunde bestämma sig.

Uppropet fick ett stort genomslag i media. Dock inte på det sätt Timbro hade önskat.
Efterföljande söndag skriver ärkebiskop KG Hammar, tillsammans med fyra kollegor i Sveriges kristna råd, en replik på DN Debatt. Han kritiserar främst Alf Svensson för ett ”ohederligt och falskt” agerande när samtliga demonstranter, däribland ungdomarna från Jubel 2000, förknippas med yrkesdemonstranter, gatuhuliganer och mikrosekter. KG Hammar klargör också att Svenska kyrkan är kritisk till ”den nuvarande globala utvecklingen”.
Alf Svensson medger senare, om än motvilligt, i en intervju med Dagens Nyheter att uppropet kanske var lite väl skarpt. Något som Johan Norberg håller med om, tio år senare.
– Vi buntade ihop dem med andra missnöjesrörelser. Det är ett stycke där de står nämnda i samma andetag som Le Pen och Haider och det var inte riktigt schysst.
Timbro, som mest läst på om den franska Attacrörelsen, hade svårt att definiera sina motståndare.
– Hade inte Timbro gått ut mot oss så tidigt så tror inte jag att vi hade fått den uppmärksamheten i media som vi fick, säger America Vera-Zavala.
– Bättre motståndare kunde man inte få. De började slå på stora trumman innan vi ens fanns.
Timbro gick vidare med att starta sidan motattac.nu, som en motreaktion på den nya rörelsen.
– Det kanske var mer en namninsamling än en folkrörelse. Vi ville i alla fall visa alla som inte höll med Attac att de inte var ensamma. Sen ordnade vi också offentliga demonstrationer. Vi var nöjda med uppslutningen men vi var inte så demonstrationsvana, säger Johan Norberg.

När svenska Attac hade bildats på mötet 6-7 januari 2001, slog de alla rekord i medial uppmärksamhet. Journalisten Staffan Heimersson gjorde en kritisk granskning av Attac för Svenskt näringslivs räkning. Under organisationens första 70 dagar återfanns de över 400 gånger på nyhetsplats och lika många gånger på ledarplats i svensk media. Både från vänster och höger var det övervägande positiva ordalag.
Helgen i ABF-huset var en stor succé men i efterhand går det också att ana rötterna till de problem som kom att plåga Attac. Det fanns en uttalad ambition att inte välja någon ledare och att ha en platt organisation. Detta blev svårt för medierna att hantera. America Vera-Zavala blev ofta utpekad som Attacs ledare vilket skapade splittringar i gruppen.
– Det blev en besvikelse för många att vi inte lyckades sprida ut uppmärksamheten bättre. En del tog ut det på mig men de flesta insåg ändå svårigheten. Man blir alltid kritiserad om man har en framskjuten position, säger America Vera-Zavala.

Attacs medlemmar bestod huvudsakligen av två grupper: Ungdomar i 20-årsåldern och pensionärer. Lokalföreningar fanns runtom i hela landet, men de femton personer som valdes in i Attacs styrelse kom främst från Stockholm eller Göteborg. Antingen yngre driftiga personer med rötter i olika ungdomsförbund eller före detta riksdagsmän och -kvinnor som Lena Klevenås och Birgitta Hambraeus, före detta centerpartist och välkänd kärnkraftsmotståndare. En sista grupp bestod av forskare som Hans Abrahamsson, docent i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet och Örjan Appelqvist, docent vid ekonomisk-historiska institutionen vid Stockholms universitet.
Den enda personen som stack ut ur mängden var Bror Perjus med sina rötter i LO. Hans kontakter skulle dock inte vara tillräckliga för att starta den riktigt breda folkrörelse som många medlemmar hade hoppats på.
Bim Clinell gick inte med i organisationen.
– Jag minns att jag blev arg och kallade dem för en kringvandrande aktvistcirkus. Ena dagen var det antirasism som gällde och nästa dag var det globalisering.
– Det blev också en brist på intellektuella reflexioner. Här i Sverige klarar vi inte av att ha en debatt baserad på idéer, det blir alltid personfixerat. Det är en väldigt liten ankdamm, säger Bim Clinell.
America Vera-Zavala och Johan Norberg var två personer som passade perfekt in på den bild som media ville skapa av de två rörelserna. Johan Norberg med sitt långa blonda hår var en liberal dandy och America Vera-Zavala kvinnan med invandrarbakgrund. Tillsammans släppte de debattboken Global Rättvisa är möjlig där deras ståndpunkter ställdes mot varandra. En oundviklig polarisering skedde där Attac målades upp som en vänsterrörelse, trots försök att undvika det.

Våren 2001 var Attac en organisation som var omöjlig att kontrollera. EU-toppmötet i Göteborg var bara månader bort och det fanns varken tid eller pengar. Bara en oändlig uppmärksamhet som skapade förväntningar. De flesta inom Gemensamma arbetsgruppen, 6A, arbetade volontärt och det fanns bara resurser för att anställa en person för administration.
Ola Mattsson som tidigare hade varit ordförande för Röda Korsets ungdomsförbund fick jobbet, en provanställning.
– När Attac grundades skulle jag ta hand om 5000 nya medlemmar och det fanns ingen grund att stå på. Vi hade inget kontor, jag satt hemma i min lägenhet, säger han.
För många var det en omvälvande och rolig tid, fylld med fester som svetsade samman gruppen. Den första hölls i Årsta under hösten 2000. I samband med grundandet fyllde man Allhuset på Stockholms universitet och den 24 mars arrangerades Club Attac på Münchenbryggeriet. Att få tag på artister var inget problem. Bokningsbolaget Luger hörde själva av sig och erbjöd sina tjänster.
– Det kan vara segt att jobba politiskt. Med Attac var det tvärtom. Folk kunde ringa till organisationen och säga: ”Jag har 500 uppblåsbara aliens. Har ni någon användning för dem?” minns Aron Etzler.
På Münchenbryggeriet spelade bland annat Teddybears STHLM och Mikael Wiehe. Stefan Sundström och Ola Salo från The Ark gjorde ett akustisk gig där de bland annat framförde David Bowies låt Rebel Rebel.
– Det var bra stämning, minns Ola Mattsson.
– Men man får erkänna att det mer blev som en stor gala. Det var inte så mycket politik i det. Göran Greider och Maria-Pia Boëthius talade i början och då var det jubel men sen var det bara ett hejdlöst tryck. Det var ju artister på två scener. När de ena slutade började nästa spela.
Festen var tänkt att dra in pengar, men gick plus minus noll. Istället lämnade den en sur eftersmak. På debattsajten sourze.se skrev Ola Salo några dagar senare om sitt intryck av festen.
”Jag var nyfiken på att se om det fanns fler som jag, som såg Attac som företrädare för en möjlig tredje väg, bortom höger och vänster. /… / Döm då om min förvåning när kvällen sätter igång och det visar sig att man bjudit in en marxistisk teatergrupp. Sen dyker Göran Greider upp som huvudtalare och lovprisar planekonomi och klasshat. Mitt sista minne av kvällen är när Latin Kings hälsar till Christiania och kör en låt om att röka hasch och därmed är alla mina fördomar om traditionell, världsfrånvänd, ofruktsam klyschvänster bekräftade.”

En onsdagnatt i juni
arrangerar Attac en fest, nu på den legendariska rockklubben Vågen vid Järntorget i Göteborg. Lars Winnerbäck, Stefan Sundström och en rad andra artister uppträder under parollen Artister Mot Bush – Ambush.
Den största politiska tillställningen i svenskt mannaminne ligger bara en natts sömn bort. EU-cirkusen har kommit till stan och lägger i överväxeln när Air Force One för första gången ska landa på svensk mark.
Alla som är något inom den svenska Attacrörelsen befinner sig i Göteborg eller är på väg dit.
Aron Etzler blir dock sen. Som Attacs nordiska representant har han varit på ett möte i Sao Paolo. Hans Abrahamsson tyckte att det saknades röster från Syd och kom med den smått galna idén att Etzler skulle passa på och åka till Mexiko för att säkra en intervju med zapatisternas ledare Subcomandante Marcos. Intervjun med den mystiske gerillaledaren som aldrig visar sitt ansikte på bild skulle spelas upp på Fritt Forum vid Pustervikskajen, den planerade scenen för alternativ debatt under toppmötet.
Problemet var att ingen visste var subcomandanten befann sig. Han var onåbar någonstans i Chiapas i södra Mexiko.
I stället blir det en intervju med de jordlösas ordförande i Brasilien, Joao Pedro Stedile. Programmet för Fritt Forum var i vilket fall intressant. Med hjälp av en storbildsskärm skulle toppolitiker inne på Svenska Mässan debattera med aktivisterna utanför.
Det är nu det gäller. Förberedelser ska bli handling. EU:s politik ska påverkas.

Fritt Forum hade planerats sedan hösten 2000, innan Attac bildades. Arrangörer var den grupp som kallades Göteborgsaktionen där bland andra Syndikalisterna och Jordens Vänner spelade framträdande roller. Först framåt våren deltog Attac i deras arbete.
På Vågen är Ola Mattsson positiv och laddad. Under Winnerbäckkonserten går han fram till Hans Abrahamsson. De senaste månaderna har de inte gjort något annat än att jobba med förberedelser inför mötet.
– Shit, det här blir bra. Vi kommer klara det!
– Vi får se, svarar en spänd Abrahamsson.
När Göteborgs-Posten ringer och väcker Ola Mattson på torsdagsmorgonen väntar en överraskning från kommenderingschef Håkan Jaldung och Lundby Container Service. I en spektakulär manöver har polisen stängt inne flera hundra demonstranter på Hvitfeldtska gymnasiet. Nästan alla är misstänkta för brott. Nu vill tidningen ha en kommentar av den yrvakne samordnaren.
– Sen gick allt åt helvete, säger Ola Mattsson.
På fredagen urartar en demonstration i kravaller. På kvällen skjuter polisen tre personer i samband med en manifestation på Vasaplatsen. En av dem, Hannes Westberg, skadas så pass allvarligt att han nästan avlider. Toppmötet avrundas under lördagen med att nationella insatsstyrkan stormar Schillerska gymnasiet i jakten på en tysk terrorist.

Allting flyter samman. Det spelar ingen roll vem som gjorde vad. Attac frias helt i den statliga utredning som följer. Inga Attacmedlemmar döms för några brott. Men i allmänhetens ögon är de ändå insyltade i kravallerna.
Bror Perjus stod och debatterade vid Fritt Forum med miljöpartisten Gustav Fridolin när det brakade loss på Avenyn. Vid flera styrelesmöten hade han tagit upp frågan om risken för kravaller, som i Seattle och Prag. Han ville att Attac skulle gå ut med ett gemensamt fördömande av våldet i anslutning till demonstrationerna. Dessutom ville han att de inte skulle demonstrera tillsammans med grupper som planerade genombrytningar av poliskedjor.
– Min förhoppning var att vi skulle få stopp på serien av våldsamma sammanstötningar med polisen. Att vi skulle kunna vända trenden. På så sätt skulle vi kunna starta en dialog mellan rörelsen och den politiska ledningen i EU.
Istället för att demonstrera med den utomparlamentariska vänstern hade Perjus en vision om att samordna manifestationerna med LO i Göteborg. Problemet var bara att LO inte var intresserat.
Efter Ekofin-mötet i Malmö i april samma år, där demonstranter slogs med polisen, förnyade Bror Perjus kravet i styrelsen. Han tänkte att om man hamnar i samma sammanhang som militanta aktivister, kommer allmänhetens förtroende direkt vara förbrukat. Hur viktiga frågor man än har. Om inte de andra var beredda att göra ett offentligt utspel skulle han göra det själv.
– Hans Abrahamsson vädjade till mig att inte göra det. Han hade direkta överläggningar med de grupper som planerade att bryta poliskedjorna, och han ville försöka förhandla med dem så att de skulle avstå, säger Bror Perjus.
Direkt efter toppmötet uppstår diskussionen om vem som bär ansvaret för kravallerna. Attacmedlemmar förde fram ståndpunkten att polisens aktion vid Hvitfeldtska hade varit provocerande, men oenigheten var stor.
Missnöjd med att Attac inte lyckats stävja våldet och skadegörelsen bestämmer sig Bror Perjus efter mötet för att hoppa av styrelsen. På DN Debatt förklarar han att Attac visserligen tar avstånd från våldet, men att de samtidigt har utnyttjat uppmärksamheten på ett felaktigt sätt. Därmed hade rörelsen förlorat sin länk till fackföreningsrörelsen.
– Han identifierade sig nog väldigt mycket med det svenska samhället byggt av socialdemokratin. Han kunde inte tänka sig i sin vildaste fantasi att polisen kunde vara brutal eller göra provokationer, tror Aron Etzler.

Efter Göteborg
åkte Ola Mattson till Almedalsveckan för att delta i seminarier under politikerveckan.
– Folk skrek efter mig: ”Ska du kasta sten på oss?” Det kändes inte så kul när man själv hade gått emellan och riskerat sin egen hälsa under demonstrationerna.
Problemet var att oroligheterna vid toppmötet hade radikaliserat debatten på ett sätt som hädanefter gjorde det omöjligt för Attac att få ett brett stöd för sina frågor. Attac var förknippat med våld. Organisationens namn gjorde inte saken bättre.
– Efter Göteborg var känslan som om vi hade fått ett dödsfall. Det var sorg efteråt. Vi visste att det var dåligt på lång sikt men vi förstod inte riktigt hur dåligt, säger Lena Klevenås.
2001 fanns inget andrum för Attacrörelsen. När G8-länderna möts i Genua drygt en månad efter Göteborgshändelserna urartar demonstrationerna till att bli de värsta kravallerna i italiensk nutidshistoria. Carlo Giuliani, en 23-årig anarkist, skjuts i ansiktet av polisen efter att försökt kasta in en brandsläckare i deras jeep. Sedan körs han över två gånger och dör på platsen.
I en opinionsundersökning efter Göteborgshelgen handlade en av frågorna om förtroendet för de olika aktörerna. Poliserna på gatan fick mest stöd. Minst sympati hade grupperna fredliga demonstranter och militanta aktivister.
I Sverige jämnades debatten ut först när polisens agerande började ifrågasättas i och med en rad avslöjanden, främst i Uppdrag Granskning. När väl opinionen svängde tillbaka var det för sent för Attac. Då hade hela den globala rörelsen fått sig en förödande knäck – 11 september.
– Attac blev terrorister. Det var nästa spik i likkistan, säger Lena Klevenås.
Hans Abrahamsson minns hur Attac hamnade på fel sida om den politiska korrektheten. Hur de som försökt att få andra politiska grupperingar att avstå från våld kom att förknippas med stenkastningen.
– Jag skrattar fast jag borde gråta. Jag har fyllt 60. Bor i ett borgerligt område utanför Göteborg. I villaföreningen har folk inte kommit över det här. De är fortfarande bekymrade och oroar sig för om jag har gatsten i fickorna.

11 september
kom att rita om den politiska kartan fullständigt. Precis som Margaret Thatcher hade hävdat att det inte fanns något alternativ 20 år tidigare, konstaterade nu George W Bush att man antingen var med eller emot USA och deras krig mot terrorismen. Det var inte längre så sexigt att demonstrera för några abstrakta ekonomiska frågor. Rörelsen för global rättvisa blev inom loppet av några dagar totalt ointressant. Medlemmarna var snart tillbaka på barrikaderna men då som krigsmotståndare.
Från att ha varit en rörelse som föreslog Tobinskatt och skuldavskrivning, blev man en Nej-rörelse.
America Vera-Zavala var på Utrikesdepartementet och överlämnade en protestlista när de två tornen kollapsade på södra Manhattan.
– Jag tror inte vi hade kunnat handla annorlunda. Samtidigt kan jag tycka att det var väldigt tråkigt att helt plötsligt sluta prata om fattigdomsfrågor, eller, det var inte så att vi slutade, men det var inte någon som lyssnade.
Sveriges ordförandeskap i EU var slut och med det försvann den naturliga samlingspunkten för Attacs medlemmar. För lokalgrupperna ute i landet återstod fortbildning genom studiecirklar eller samarbeten med andra organisationer.
Lars Elf kupar handen bakom örat för att höra frågan från en av eleverna från Österfärnebo.
– Nu har ni pratat om vad ni står för och vad ni har gjort. Men vad gör ni nu? Demonstrerar ni eller hur jobbar ni?
– Just nu gör vi inte mycket alls, svarar Johan Rootzen uppgivet.
Lokalavdelningen i Göteborg har varit nedlagd i över två år. Det blev svårt att behålla medlemmarna efter att de hade gått på studiecirklarna och diskuterat frågorna. Nästa steg var inte självklart.

Attac kom med en analys av globaliseringen utifrån ett rättviseperspektiv. Ett alternativ till det nyliberala imperativet.
Efter att ha försvunnit som politisk rörelse har finanskrisen inneburit en oväntad vänding för rörelsens huvudkrav.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel och den franske presidenten Nicolas Sarkozy har båda pekat på Tobinskatten och regleringar av finansiella transaktioner, som nödvändigheter för att stävja spekulation och överdrivet risktagande i ekonomin. När nu Frankrike axlar ordförandeskapet i G20 är just beskattning av finansiella transaktioner en fråga som Nicolas Sarkozy förväntas driva.
Idag har många av de personer som var med och grundade Attac gått vidare. America Vera-Zavala är dramatiker. Bror Perjus är pensionär och grubblar fortfarande över om han gjorde rätt som hoppade av. Ola Mattsson är regionchef på Rädda barnen. Hans Abrahamsson beskriver sig som en ”extremt passiv medlem” och har ägnat flera års forskning till att reda ut varför det gick som det gick i Göteborg .
Lena Klevenås sitter i Alingsås kommunfullmäktige för Miljöpartiet. Attacföreningen i Alingsås som hon var med och startade lades ner 2008.
– Attac kan lika gärna dö idag. Det kommer nya frågor hela tiden. Namnet är inte det viktiga, säger Lena Klevenås.
Hennes engagemang har flyttat till FIAN – Food first Information Action Network, en internationell organisation som kämpar för människors rätt till mat. Hon är i dag ordförande för dess svenska gren.
– Om man vill förändra världen hittar man olika plattformar. Jag har varit med och startat både Amnesty och Svenska Freds här i Alingsås men allt är nedlagt nu. Man vill köra på där det är medvind.

Attac - så var det

– Det är sjukt mycket jobb med en enhetsfront, sa Jonas Thunberg, har du tänkt på det?


Vi bodde ihop i Rinkeby det märkliga året 2000 när starten för  det svenska Attac förbereddes. Jag avfärdade honom:
– Det här är på gång överallt och det måste göras.
Det var ”the spirit of Seattle” - uppvaknandet från nyliberalismen som kom. Från protesterna mot IMF i Latinamerika, till USA, till Frankrike och nu till lilla Sverige. I Stockholm var vi ett litet gäng som aldrig känt varandra tidigare, men där alla ändå råkade vara i 27-årsåldern med bakgrund i olika politiska organisationer. Vi siktade på någonting som var mycket bredare än vad vi alla sysslat med tidigare – en organisation där varenda kotte, oavsett om man röstade på Folkpartiet eller inte röstade alls, kunde vara med. En front mot spekulationsekonomin. En kollektiv spegelvänd Sture Eskilsson som sparkade liv i sosseriet och väckte de döda. Medan vi började arbeta öppnades alla dörrar i offentligheten. Avsändaren Attac gjorde tidigare ickefrågor till intressant stoff – gamla solidaritetsrörelser hatade oss för att vi verkade ha magiska byxor. Men en av de första drömmarna som dog var bredden. Det började bra. Sektvänstern skydde oss för att vi inte var renläriga marxister och vi hade faktiskt intresserade folkpartister på väg in. Men med Timbros skrämselkampanj blev det plötsligt svårt för de borgerliga humanisterna. De andra problemen var våra egna. Det var dumt, menar jag, att ge sig in i sista minuten i Göteborgsdemonstrationerna, vilket vi gjorde för att de INTE skulle haverera i våldsamheter. Vi hade ingen kontroll över någonting och fick ändå skulden för allt. Det andra stora felet, enligt min mening, var att vi, eftersom idealen om ”platt organisation” inte hade en organisation. Tusentals människor som aldrig sysslat med politik strömmade in och till dem sa vi hur mycket de än bönade och bad om handfasta råd och aktiviteter: gör vad ni vill. De flesta gick en studiecirkel, den enda aktiviteten som påbjöds, och försvann sedan ut i periferin. Attac borde ha valt konsekvent mellan att bli en kunskapstät tankesmedjeorganisation, eller en folkrörelse. Efter två år var båda alternativen rökta.
 När vi trycker artikeln om Attac på tioårsjubileet för dess bildande är det kanske framförallt för att människor alltid kommer vilja bilda nya organisationer och riskerar att tvingas uppfinna hjulet på nytt, så länge ingen bidrar med sina erfarenheter av triumf och nederlag. Det kanske är nostalgi för en del. Men en del finns också att lära för alla.


/Aron Etzler

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Kyeyune förnekar Oikos-medlemskap: ”Ouppdaterad hemsida”

Malcom Kyeyune deltar på ett seminarium arrangerat av Axess i september 2019. Foto: Flamman.

Malcom Kyeyunes namn plockades bort från Oikos hemsida efter att han delat inlägg som av SKMA och Expo beskrivs som grovt antisemitiska. Själv menar Kyeyune att han lämnat både tankesmedjan och den svenska offentligheten för flera år sedan.

I söndags kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune, grundande medlem till SD-nära tankesmedjan Oikos, spridit antisemitiskt innehåll via X. 

Fram till i måndags stod Kyeyune listad med namn och bild som medlem i tankesmedjans förtroenderåd, den grupp som enligt Oikos hemsida leder den ideologiska och opinionsbildande verksamheten. På hemsidan fanns även uppmaningar om att boka honom som föreläsare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Malcom Kyeyune plockas bort från Oikos hemsida

Till höger: skärmdumpar av tweets som spridits och gillats via Malcom Kyeyunes X-konto. Till höger: Kyeyune och Arvid Hallén samtalar i Almedalen 2019. Foto: Det pekande fingret/Youtube.

I en granskning kunde Flamman visa att en ledande medlem i Oikos har spridit antisemitiska inlägg på X. Nu plockar den SD-kopplade tankesmedjan bort hans namn från sin hemsida.

Under söndagen kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune från tankesmedjan Oikos förtroenderåd spridit antisemitiskt innehåll på plattformen X. 

Bland materialet som spridits finns bland annat tankar om judisk makt, hån mot civila offer för Hamas attack den 7 oktober, och en antisemitisk karikatyr av den borgerliga opinionsbildaren Ivar Arpi, som försetts med en judestjärna med transflaggans färger och en stor näsa som refererar till nidbilder av judar. Morgan Finnsiö, researcher på Expo, beskrev materialet som ”klart antisemitiskt”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes 17 mars, 2024

Medlem i SD-tankesmedja spred grov antisemitism

Malcom Kyeyune och Ivar Arpi samtalar vid Oikos ungdomsutbildning Young Leaders Academy på Skokloster år 2021. Foto: Oikos/Facebook.

Oikos lanserar en rapport om vänsterns antisemitism. Men Malcom Kyeyune från tankesmedjans förtroenderåd sprider själv inlägg där Hamas attack hyllas – och västvärlden framställs som kontrollerad av judar.

Drinkar och mingel utlovas i veckan, när rapporten ”Den svenska vänsterns antisemitism och stöd till våldsbejakande grupper i Palestina” lanseras med ett panelsamtal i Gamla stan i Stockholm. Bakom står SD-kopplade tankesmedjan Oikos, vars grundare Mattias Karlsson tidigare varit partisekreterare för Sverigedemokraterna. 

Karlsson har tidigare kritiserat vänstern för dess hållning i Israel-Palestina-konflikten. Bland annat har han uppmanat Magdalena Andersson att ta avstånd från det palestinska partiet Fatah.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 16 mars, 2024

Den kollektiva bestraffningens tid

En kvinna gråter efter att en raketattack mot Shaheen-familjen ödelagt ett hus i Rafah i södra Gaza den 24 februari. Foto: Hatem Ali/AP.

Antikens och medeltidens kollektiva bestraffningar anses vanligen barbariska. Men för palestinierna har de länge varit verklighet – och nu är idén på väg tillbaka även hos oss.

Det var ett av de värsta straffen i antikens Grekland. Om någon hade begått ett politiskt mord eller högförräderi kunde medborgarnas församling besluta om en kataskaphē: den skyldiges hus revs och familjen dömdes att gå i exil. Genom detta straff, skriver historikern Walter R. Connor, ville stadsstaten befästa ”den definitiva utfrysningen från samhället av lagbrytaren och hans ättlingar”. 1 Varje ägodel måste förstöras, för att undvika att de säljs eller byts, och det hände till och med att man grävde upp deras förfäders ben för att slänga ut dem ur staden.

I fråga om kollektiv bestraffning var det kinesiska kejsardömet inte sämre. I sekler tillämpade man straffet ”klanavrättning”, det vill säga likvideringen av vissa kriminellas familjer. Hela släktled kunde utraderas, liksom den ingifta familjen och ibland till och med ännu fler. 1402 dödades den lärde Fang Xiaoru tillsammans med hela sin omgivning, från syskonbarnen till elever och vänner – totalt 873 personer.

Sådana straff, som var vanliga under antiken och medeltiden, skulle i dag anses barbariska. Vilar inte den moderna rättsskipningen på principen om individuellt ansvar? Och klassificerar inte folkrätten kollektiva bestraffningar som krigsbrott? Ingen ska behöva straffas för brott den inte har begått: till och med de mest auktoritära regimer erkänner denna princip, åtminstone på pappret.

I Palestina tycks den kollektiva bestraffningens tid dock aldrig ha tagit slut. Sedan årtionden river Israel hus tillhörande palestinier som anklagats för terrorism, och slänger ut deras familjer på gatan, med det enda målet att hämnas, förödmjuka och skrämmas. Det drabbar även invånarna i östra Jerusalem, som kan förlora rätten till sina hus på grund av en närståendes handlingar. Liksom många andra krigförande stater avrättar den israeliska armén också grannar, genom att ödelägga hela hyreshus i syfte att komma åt en misstänkt, och, sedan den 7 oktober, till och med genom att bomba hela städer. Alla invånare i Gaza måste betala för Hamas massakrer.

Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade.

Även i mitt hemland Frankrike kan människor förklaras skyldiga till andras handlingar. Så fort en invandrare begår ett brott höjs röster för att kräva en lag som bestraffar alla utlänningar. Det går inte längre att hålla räkningen på antalet politiker som vill kunna straffa föräldrarna för deras barns missgärningar. Valérie Pécresse från konservativa Republikanerna vill kunna dra in deras barnbidrag, Éric Zemmour från partiet Återerövring (Reconquête) vill vräka dem från deras hem, och Republikanernas ledare Éric Ciotti skicka dem i fängelse. Precis som i USA, där föräldrarna kan hamna bakom galler i några dagar ifall deras barn skolkar för ofta – en metod som aldrig har lett till några resultat, förutom att ytterligare prekarisera redan sårbara familjer.

Idén som tidigare var begränsad till extremhögern har på senare tid också letat sig in i president Emmanuel Macrons läger. ”Vi måste, vid den första lagöverträdelsen, kunna bestraffa familjerna ekonomiskt och enkelt, ett slags minimumkostnad för det första upptåget”, rekommenderade statschefen efter upploppen sommaren 2023. Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade. Solidaritetsministern som fått i uppdrag att förverkliga detta projekt har lovat att skapa allmännyttiga arbeten för ”svaga föräldrar”, ett brottsstraff som åtföljs av hot om fängelse ifall det inte utförs.

Kataskaphēns vänner håller på att upprätta ett nytt socialt kontrakt: längst upp på stegen förtjänar varje framgång individuell belöning, längst ned leder varje misslyckande till kollektiv bestraffning.

Översättning: Jonas Elvander

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Kommentar/Kultur 15 mars, 2024

Judith Butler är filosof och professor i genusvetenskap. Hennes teorier slog igenom med boken ”Gender trouble: Feminism and the subversion of identity” (1990). Foto: Thomas Lohnes/AP.

Hur många människor har boken Genustrubbel att tacka för sitt liv? Judith Butlers betydelse för 2000-talets tänkande går inte att komma runt. Hen hjälpte begrepp som icke-binär och intersektionalitet att slå igenom brett och förklarade hur kön är en teater som vi återskapar varje dag, snarare än ett uttryck för något medfött. För det är jag hen evigt tacksam. Priset hen och andra genusvetare fått betala i form av hat och hot är orimligt. Med sin bistra uppsyn och slarviga pojkfrisyr har hen fått mörkermän som Ron de Santis och Viktor Orbán och vår egen David Eberhard att självantända.

Butler är också jude och en av grundarna till organisationen Jewish voice for peace, som mobiliserat i imponerande skala i de stora amerikanska städerna, där de organiserat ockupationer och demonstrationer mot bombningarna av Gaza, manifestationer som agerat oberoende till de övriga Palestina-demonstrationerna. Själv bytte jag mitt X-namn till Judisk röst för fred, i sympati med en för mig viktig rörelse, där judar markerar sitt avståndstagande från det allt mer besinningslösa våldet från Israels armé och regering, vars åtskillnadspolitik har fått pågå alltför länge.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 15 mars, 2024

”Allt eller inget” blir oftast inget

Protest på Sergels torg i Stockholm i juni 2020 mot polismordet på George Floyd i USA. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Torgen fylls, men det politiska tomrummet till vänster finns kvar. Två nya böcker går till djupet med protesternas och populismens decennium, och frågar sig vad som ska hända efter revolten.

Vi lever i protesternas tid. Fler går ut på gatorna än någonsin tidigare i historien. De globala demonstrationsvågorna har aldrig varit så omfattande som under 10-talet och det fortsätter in i 20-talet. Bara mellan 2011 och 2018 fördubblades de globala protesterna, enligt Global peace index. Upploppen under samma tid ökade med 282 procent.

Den världsomspännande ekonomiska krisen år 2008 är den tydliga startpunkten. Kostnaderna för bankkrascherna sköts över på folket i land efter land, genom åtstramningspaket och stigande levnadskostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 14 mars, 2024

Den kulturella utplåningen av Gaza

En palestinsk pojke svalkar sig inne på badhuset Hamam al-Sammara inför Eidhögtiden i Gaza, 7 augusti 2013. Foto: Wissam Nassar/Xinhua.

Israels krig har förvandlat Gazas rika, tusenåriga kulturarv till ruiner. Palestinska experter rubricerar förstörelsen som kulturellt folkmord.

Sedan Israel påbörjade sina bombningar av Gaza har otaliga skatter ur det palestinska kulturarvet skadats eller förstörts. Som så mycket annat i den belägrade enklaven har ovärderliga och älskade landmärken som tillhör vårt folks historia – arkeologiska platser, tusenåriga religiösa bygglämningar och arkeologiska museer – lagts i ruiner.

Kulturarv är en grundläggande del av en nations identitet och bär på en enorm symbolisk betydelse, som skyddas av otaliga internationella konventioner, avtal och organisationer. Ändå uppvisar Israels förödelse av Gaza, som nu är inne på sin femte månad, en hjärtlös likgiltighet inför områdets rika, tusenåriga historia och dess lämningar – till den grad att det kan röra sig om kulturellt folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ibitsam Mahdi
Frilansjournalist från Gaza
Inrikes/Nyheter 14 mars, 2024

Extremhögern rekryterar på nätet: ”Malande, konstant hjärntvätt”

AFS demonstrerar i Göteborg. Enligt Expos nya rapport har torgmöten blivit en ineffektiv metod för extremhögern. Foto: Adam Ihse/TT.

”En ny våldsam generation högerextremism i tider av kris”, lyder underrubriken på Expos nya årsrapport. Rapporten vittnar om en ytterhöger mitt i ett maktskifte, ett återradikaliserat SD – och en ungdom som tränar för strid.

– När Nordiska motståndsrörelsen satsade på att synas och höras som mest, så kunde de peka på våra årsrapporter och skryta om att ”till och med etablissemanget erkänner att vi går framåt”, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.

Årets rapport är däremot ingen läsglädje för nazistiska NMR:s medlemmar. Under förra året uppmätte Expo det lägsta antalet aktiviteter i den rasideologiska miljön sedan 2008. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 13 mars, 2024

Fossilföretagen är det verkliga demokratihotet

Greta Thunberg skojar med kamrater på andra sidan gatan. Foto: Christine Olsson/TT.

En aktion utanför riksdagen har satt de borgerliga opinionsskribenterna i spinn. Men Greta Thunbergs aktivism är en självklar del av demokratin.

”Mina byxor blev lite smutsiga”, berättar Greta Thunberg för Aftonbladet efter att ha släpats bort av polis utanför riksdagshuset. De var där för att protestera mot att politikerna inte gör nog för att skydda klimatet. Iklädd palestinasjal (keffiyeh) kritiserade hon ”kortsiktiga ekonomiska intressen” inom det ”dödliga och destruktiva systemet” med ”industrier och företag som förstör planeten” – samt pekade långfinger.

Det tog inte lång tid för den borgerliga pressen att hyperventilera.

”Antidemokratisk klimatkamp”, skrev Mattias Svensson i Svenska Dagbladet: ”Först gav de sig på kapitalismens fria ekonomi. Sedan de fria medierna. Slutligen fria samhällens styrelseskick: den parlamentariska demokratin.” I Kristianstadsbladet skriver Sofia Nerbrand: ”Då var hon ett protesterande barn, nu är hon en vuxen revolutionär.”

Det vore väl underbart. Att klimatrörelsen har insett att vårt ekonomiska system skadar planeten är knappast något att förvånas över. Kapitalismen har skapat ett enormt välstånd, men vinstintresset leder också till exploatering av arbetare och utarmning av planeten. Det handlar inte om ondska eller girighet – bolagen gör bara vad de är till för. Men just därför kan vi inte lämna frågan upp till dem.

De 20 största fossilföretagen står för en tredjedel av världens utsläpp – och de ofantliga vinsterna har de använt för att stödja fossilvänliga tankesmedjor. Dessa sprider i sin tur rapporter för att motarbeta klimatforskningen, såväl som lögner om att utsläpp inte bidrar till den globala uppvärmningen.

Det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll

Detta är det verkliga demokratihotet: att deras vinster går före medborgarnas och planetens väl. Inte konstigt att ungdomen tar till gatorna för att protestera. Precis som de säger har politikerna och hela vuxenvärlden svikit dem.

Men kritik kommer även från socialdemokratiskt håll. På X skriver Uppsalapolitikern Pavlos Cavelier Bizas att Greta Thunberg borde skapa ett eget parti: ”Vore mer konstruktivt att påverka inom ramen för den parlamentariska demokratin i stället för att ständigt ifrågasätta den.”

Den uppmaningen bygger på en tunn förståelse för demokratin, som ett system med politiker som huvudaktörer, och där medborgarnas enda roll är att rösta var fjärde år. Men det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll. Inte skulle han säga samma sak till de strejkande Teslaarbetarna, eller för den delen till oljebolagen.

Sverige var som bäst när partierna lyssnade på gaturörelserna, som när Palme gick i fackeltåg för Vietnam eller hämtade sin ekonomiska politik från LO. Det är synd att dagens socialdemokrater verkar ha glömt denna tradition.

Genom sina spektakulära gatuaktioner bidrar aktivisterna med något som politikerna har misslyckats med, nämligen att sätta klimatfrågan på agendan. Risken att stöta bort opinionen är dessutom överdriven. Visst skulle även jag bli tokig om jag skjutsade två ungar till innebandyn innan jag själv ska in i ett jobbmöte, om jag blev stoppad av fastklistrade aktivister från Återställ våtmarker. Enligt en undersökning är mycket riktigt 81 procent kritiska till deras metoder. Men i samma studie svarar två tredjedelar att de vill återställa våtmarkerna – en fråga som vi knappt hade hört talas om innan deras aktioner. Jag har svårt att tro att de skulle lyckas lika bra med sin opinionsbildning som politiker.

Det blir perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot

Gruppen räddar alltså Sveriges natur utan att själva bli populära. För mig gör detta bara deras bragd starkare.

Jag vill inte tala för Fridays for future, de kanske har en mörkare bild av demokratin än jag. Men jag tolkar dem som en självklar del av det demokratiska systemet.

Inte bara för att civil olydnad – att bryta mot lagen utan våld för en god sak – alltid har varit en självklar del i demokratiska kamper, och att det är karakteristiskt för totalitära samhällen att kväva denna protestform.

Utan även för att det är politikerna de vädjar till. De vill inte avskaffa parlamentarismen, de vill att politikerna gör sitt jobb. Det är högst rimligt att kräva när vi har en klimatminister som för första gången på decennier har sett till att Sverige ökar utsläppen och missar klimatmålen.

Det blir också perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot. De modiga ungdomarna som ihärdigt och uppfinningsrikt engagerar sig i vår tids ödesfråga förtjänar – som jag förklarar i SVT Aktuellt (12/3) – en honnör. De har forskningen på sin sida, och de har moralen på sin sida. Om tiotals år, när vi tittar tillbaka på den här brytningstiden, när allt stod på spel, så kommer vi att se på klimatrörelsen som hjältar.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 13 mars, 2024

Mäns och kvinnors biologiska tidszoner

Allt färre kvinnor anser att ett meningsfullt liv går att kombinera med barn. Foto: Visar Kryeziu/AP.

Medan allt fler kvinnor väljer bort att skaffa barn, blir allt fler män ofrivilligt barnlösa. Det demografiska pusslet blir allt svårare att lägga.

Jag tillhör en grupp kvinnor som får demograferna att svettas när de studerar befolkningsstatistiken. Jag är i trettioårsåldern, har ännu inte avslutat mina doktorandstudier, har inga barn och för närvarande inga planer på att skaffa dem.

Jag tänker sällan på att klockan tickar, men det vet demograferna att den gör. De flesta kvinnor i trettioårsåldern har, liksom jag, tillbringat ett halvt liv med att vara livrädda för att bli gravida. Vi får en chock när vi väl inser hur svårt det egentligen är att bli gravid, och hur tidigt fertiliteten dalar. Kvinnor är som mest fertila mellan 18 och 25. Det låter nästan som ett skämt – kvinnor är som mest fertila när de ännu inte, i samhällets ögon, hunnit bli vuxna.

Borde man skaffa barn? Jag tvivlar på att det finns ett rationellt svar på frågan. Det är en klyscha – som de mammor och pappor jag känner ständigt upprepar – att man blir en annan människa när man skaffar barn. Det borde innebära att den person jag är i dag, och den person jag skulle vara om jag skaffade barn, är alltför olika för att göra jämförelser mellan dem betydelsefulla. Är det rationellt att vilja bli en ny människa, den människa jag skulle vara om jag hade barn? Inte vet jag.

Med jämna mellanrum kommer rapporter om att födelsetalen i många av världens länder minskar. Skräckexemplet är Sydkorea, där det föds mindre än ett barn per kvinna. I Europa är det Italien och Spanien som är värst. Men även i Sverige sjunker födelsetalen. Nu får varje kvinna omkring 1,5 barn, långt under de 2,1 som behövs för att befolkningen inte ska minska utan invandring.

De röster på vänsterkanten som tar den sjunkande fertiliteten på allvar brukar lyfta behovet av bättre välfärd, billigare bostäder och mer jämställdhet. Sociologer har visat att det finns ett positivt samband mellan en stark välfärdsstat, jämställdhet och fertilitet, åtminstone om man jämför rika välutvecklade länder. Förklaringen är enkel: i länder där det är enklare och billigare för kvinnor att kombinera arbete och familjeliv väljer fler kvinnor att skaffa barn.

Mer än var femte man förblir barnlös, en mycket större andel än bland kvinnor.

Men nu sjunker fertiliteten även i de jämställda skandinaviska länderna. Och det samband som gäller när man jämför fertilitet mellan länder verkar inte gälla inom länder. I Sverige finns inga tecken på att fortsatt ökad jämställdhet skulle leda till högre fertilitet. Snarare tvärtom. Många kvinnor är helt enkelt upptagna med annat, så pass länge att det är för sent att skaffa barn när de väl känner sig redo.

Det är lätt för oss tjejer att känna avund inför killarna, när vi inser att deras fertilitetsklockor inte tickar på samma sätt som våra. Och skandinavisk jämställdhet till trots är det fortfarande vi som får betala det högsta ekonomiska priset om vi väljer att skaffa familj. Inget land i världen värderar reproduktivt arbete lika högt som lönearbete. Det är och förblir en av feminismens främsta utmaningar.

Samtidigt rymmer befolkningsstatistiken en sorglig berättelse om barnlöshet bland män. Mer än var femte man förblir barnlös, en mycket större andel än bland kvinnor. Heterosexuella kvinnor vill helst skaffa barn med män som är minst lika högutbildade som de själva, och som tjänar lika mycket eller mer. I takt med att fler kvinnor än män väljer högre utbildning går ekvationen inte ihop. En stor andel män med låg utbildning och dålig anknytning till arbetsmarknaden förblir ensamma och barnlösa. Till skillnad från mig kan dessa män inte skaffa barn på egen hand, om de skulle vilja. Och dessa killar, till skillnad från de barnlösa tjejerna, får sällan någon samhällelig sympati.