Nu har min mormor dött. Nu finns hon inte mer. Inte morfar heller. Han är helt död han med. Men vi finns kvar. Min mamma och hennes syrror, mina kusiner och våra barn och barnbarn. Det är tätt mellan raderna i min familj.
Vi städar i mormors lägenhet och morfar dyker upp bland alla saker och minnen, papper, brev och böcker. Alla foton och kläder och sylådan. Alla koppar och fat. Julgrejerna.
I källaren ligger betalda räkningar, år för år packade i lådor. Min morfar har kopierat brev som han skrivit. Mamma visar mig brev och vykort som jag skrivit till dem, instoppade i en pärm, daterade med årtal. 1998?
Jag måste ringa mormor tänker jag som vanligt.
Vi rensar och sorterar. Vem vill ha den här? Behöver du en plättlagg? Ugnsfasta formar och boken Människor under en bro. Alla sakerna som de samlat på sig, som de byggt sitt liv runt. Som lagt en grund till vårt liv.
Kan vi köpa en god ost undrar mitt barn.
Jag säger ok.
Vi köper en god ost och en del av mig undrar hur hen har kunnat bli så självklar. Fast jag har en köksö och allting så är min ena fot kvar i en värld där ostarna inte är goda.
Mitt barn verkar känna att hen har rätt till hela världen. Jag tycker nästan att det är läskigt. Vad skulle min morfar tyckt om det här?
Var det när vi var fattiga, frågar barnet om nån period när vi åt för många linsgrytor. Jo, men det var ju för att jag pluggade och jobbade på timme då, säger jag. Vi har inte varit fattiga på det sättet. Vi har haft lite pengar men vi har inte varit fattiga.
Får jag ta en frukt? frågar jag fortfarande min mamma när jag är hemma hos henne.
Mitt barn käkar frukter som om de växte på träna.
Men det är inte bara det där med pengarna, det handlar inte bara om det.
Det är nåt med självklarheten. Jag är glad för att mitt barn är självklar. Att världen är hens. En gång för ett par år sen gjorde jag en serie illustrationer i tidskriften Ful, temat på numret var framtiden och min serie handlade om att luften skulle vara fri år 2020. ”År 2020 är luften fri och alla förstår att de inte måste jobba på hemtjänst eller på pizzeria eller i gruvan. År 2020 kan alla som vill gå på konstskola”. Nån missförstod mig och tyckte att jag var en snobb, som trodde att alla ville och kunde gå på konstskola. Det fattar jag väl att alla inte vill och kan. Men konstskolan blir som en symbol. Alla ska kunna känna att den är till för dem. Det tog många år innan jag fattade det, och min mormor visste nog aldrig att konstskolor var för henne. Men hon hade passat bra på en sån tror jag.