Jag har alltid vetat att Martin Schibbye skulle bli ett namn. Men jag trodde att det skulle bli för den skicklige reportern han är, inte som den fängslade ”Etiopiensvensken”.
Det var gamla fula Lundin Petroleum, nu under namnet Africa Oil, som fick Martin Schibbye och Johan Persson att bege sig genom Somalias öken till den ökända Ogaden-provinsen. Det som många av oss som känner Martin har kallat hans ”livsfarliga uppdrag”.
Men vilket drömreportage det skulle kunna ha blivit! Från en plats där inga journalister kommer in. Där det ryktas om våld och mord. Och en svensk utrikesminister inblandad i ett företag som begår övergrepp på befolkningen.
Nu blev det inte så. De greps och ska nu åtalas för terrorism. Det ser mörkt ut tycker UD. Och ja, med en svensk utrikesminister som med ”tyst diplomati” förtiger fallet för att han inte är intresserad av att få hem journalister som vill skriva ännu ett kapitel i den smutsiga följetong som Lundin Petroleum har blivit, ser det sannerligen mörkt ut.
Det bör förtydligas att Martins huvudsakliga journalistiska ambition var att skriva om människorna i Ogaden. Att direkt rapportera från en plats där hemska brott mot mänskliga rättigheter begås i total medieskugga. Det stod hela tiden högre på dagordningen än att sätta dit vår utrikesminister eller Lundin Petroleum.
”För ett år sedan hade jag skrattat åt tanken att Martin skulle anklagas för terrorism i Etiopien” sa Martins fru till mig för några dagar sedan.
Men nu är det fullständigt absurda ett faktum. Martin och Johan har blivit ”Etiopiensvenskarna” och kan få 15 års fängelse.
Särskilt beklagligt är att anklagelsen baserar sig på den somaliska filmsnutt som fått ett visst genomslag även i svenska medier. Sekunderna där Johan syns med ett vapen och ett uppenbarligen pålagt skottljud har även fått röster i Sverige att viska ”terrorister” om våra vänner. Men filmen utspelar sig i Somalia – inte Ogaden, och med Martin och Johans inhyrda vakter – inte ONLF-rebeller.
Om filmen visar någonting är det bilden av den seriösa journalisten som Martin verkligen är. I inledningen syns han vandra bland somaliska tältläger och med glada tillrop etablera kontakt med kvinnor och barn, hela tiden noggrant antecknande.
Det är till Martins fru jag vänder mig för att höra det senaste. Men även för att få några lugnande ord. För hälsningarna Martin sänt till henne via den svenska ambassadören är så gott som alltid positiva. ”Vi äter och tränar”. ”Vi tar den här smällen för pressfriheten”. ”Vi är inte knäckta”. Brevet till Martins gamla klasskompisar som nu cirkulerar i medierna tyder också på Martins professionella inställning till sitt yrke och inte minst hans omisskännliga humor: ”Mitt skottsår läker och den här veckan har vi fått ha papper och penna i cellen. Ibland är en misslyckad story mer intressant än en lyckad.”
Men nu räcker det inte bara med att Martin håller humöret uppe och tappert kämpar på i sin cell i Etiopien. Även vi hemma i Sverige som verkar för pressfrihet måste börja sätta press på Bildt och regeringen.
Vi har väntat ut Bildts diplomatiska tystnad, mött den med en diplomatisk tystnad även från vår sida för att inte reta upp Bildt, inte få honom att bli än mer ovillig att befatta sig med fallet Schibbye/Persson. Men med terroranklagelser och annalkande fängelsestraff måste vi högljutt kräva handlande av utrikesministern. Fortsätter han med sin tysta lek är han direkt olämplig att handskas med fallet. Bildt borde grillas i varenda tv-studio.
Två begåvade journalister riskerar långa fängelsestraff på grund av att vår utrikesminister inte vill befatta sig med sitt mörka oljeförflutna.