En eftermiddag i början av augusti sitter jag på en båt på väg ut till Hallands Väderö och ser ut över Torekovs strandremsa. Jag frågar mitt sällskap vem som äger huset i glas precis vid badstranden och får veta att där har sonen till multimiljardären Bertil Hult byggt sitt sommarhus för 35 miljoner kronor, med endast en glasvägg skiljandes hans egna pool från det skånska saltvattnet.
Strax innan har vi gått runt i Sveriges överklassparadis och sett de så omtalade attributen som de rikaste skaffat sig här för att mäla sig ut ur mängden. Där – mitt på dagen bland turistande barnfamiljer – promenerar halva adelskalendern och ägarna till en stor del av Sveriges kapital, runt i gamla vita badrockar och slitna svarta träskor.
Ändå får jag veta att Båstads kommun har problem med ekonomin.
Ingen av miljonärerna är skrivna i Torekov. Ingen betalar någon skatt.
Det sägs att ett av kommunens bästa trick under sommaren är att hyra in extra många parkeringsvakter. Felparkerade porschar är en inkomst som går rakt in i den kommunala budgeten.
I juli har det pågått en debatt om just detta på DN Kultur. De rika stadsinvånarnas sommarkolonialisering av den fattiga glesbygden. Författaren Kristofer Ahlström tog upp frågan genom en högstämd varning: Stockholm håller på att äta upp Gotlands själ!
”Vad blir det i slutändan kvar av det Pittoreska och det Rustika – om samhällen omdanas till att bli kompatibla med de inflyttades livsstil, med lyxbungalows, surdegsbagerier, designhotell?”
Inlägget har sedan följts av andra berättelser, om kulturkriget på 90-talet mellan stockholmare och skåningar på Österlen om huruvida det skulle heta grishals eller fläskkarré, och om stockholmarnas längtan till Västkusten som en resa tillbaka i tiden. Men det som få av skribenterna på allvar intresserat sig för är det som parkeringsvakterna i Torekov har förstått för längesen. Lösningen handlar om ekonomi.
Bland huvudstadens invånare finns ofta en utbredd uppfattning om att den stockholmsinflyttning som välsignar landets övriga delar några få veckor om året, är en enorm förmögenhetsförflyttning från stad till land. Då handlar ju de rika i de fattigas landsortbutiker; då köps ju fårfällarna på Fårö och äpplemusten på Österlen upp. Närmast som om de bedrivit välgörenhet kommer folk hem och berättar hur de köpt extra burkar Gotlandshonung för att de gillar att stödja det lokala. I själva verket har de orter, som agerar scenografi i den urbana medelklassens folkhemsnostalgi, sålt sig billigt.
För när turistkommunerna gör bokslut visar det sig ofta att de ökade kostnaderna för avfallshantering, sjukvård, äldrevård, färjetrafik och strandstädning, många gånger inte ens går jämt ut med sommarens inkomster. Det spelar ingen roll att man som i Torekov får besök av de allra finaste. Där, på Gotland likväl som i Österlens kommuner, betalar sommargästerna ingen lokal skatt, företagen beskattas av staten och allt färre är skrivna på orten.
Det är dessa bokslut som politikerna, i Trollhättan när Saab gungar, och i norr där bruken inte längre går, borde läsa när de drömmer om att turism ska ersätta industrialismens intäkter. Ett land som är kallt stora delar av året och inte speciellt varmt ens på sommaren kan aldrig bli ett Italien. Inte ens Gotland kan bli ett Sardinien.
Ett land som förstått denna logik är Norge. Istället för naiva förhoppningar om att den kinesiska turismen en dag ska upptäcka fjordarna finns en verklig ekonomisk politik för att hela landet ska leva. Flyttar man exempelvis från Oslo till Nordnorge efter examen skrivs studielånen successivt av, du får högre barnbidrag, olika skattefördelar och en lägre energikostnad. Men det mest intressanta är det som Kristina Mattson i sin bok Landet utanför skriver om: norska kommuner har lokal beskattningsrätt på industrier och fastigheter.
Det gör det till exempel möjligt för flera kommuner att ha en speciell kraftverksskatt.
I Sverige skickas all vinst från älvarna i norr direkt till staten eller företagens huvudkontor i Stockholm. I Norge kan småorter vinna en självständighet och en utvecklingspotential genom att ta del av överflödet som de själva skapat.
Det är den vägen Sverige borde gå. Delar av de vinster som vattnet i Jämtland, malmen i Kiruna, betongen på Gotland och jordbruken i Skåne genererar skulle helt plötsligt kunna stanna lokalt och beroendet av den koloniala turismen skulle minska. Tänk er en ny stad- och landdebatt där kommunalrådet i Kiruna bestämde sig för att beskatta LKAB:s miljardvinster. Då skulle huvudstaden äntligen behöva lyssna på ur-invånarna.