Än en gång har det franska valsystemet (enpersonsval i två omgångar) visat sig gynna tvåpartisystemet. De båda största partierna Parti Socialiste (PS) och UMP (högern) tog tillsammans 542 av totalt 577 mandat. Finalomgången den 17 juni gav den nyvalde presidenten François Hollandes PS absolut majoritet med 314 mandat. UMP, som regerat sedan 2002 fick 228 (-100). De Gröna, (allierade med PS) 18, Vänsterfronten (FG) kommunister, vänsterpartiet och några folkrörelser 10 (-9), Nationella Fronten (FN), Modem (centern) vardera 2. Det var PS största seger sedan 1981.
Under valkampanjen hade Hollande enträget uppmanat vänsterfrontväljare rösta taktiskt för att ge PS egen majoritet. ”Annars kan jag inte infria mina vallöften”. Valsystemet och taktikröstningen är några av flera orsaker till att FG föll från elva till under sju procent. Det var fyra miljoner väljare till vänster om PS som säkrade Hollandes seger i presidentvalet. Under den kampanjen hade Nicolas Sarkozy vridit UMP kraftigt åt höger och närmat sig FN. Flera tunga politiker och många kandidater stöttade öppet Nationella frontens fascistoida idéer. Vår taktik misslyckades medger högern, som drabbades av ett av sina största nederlag någonsin.
Fruktan för att extremhögern skulle få stort inflytande efter parlamentsvalen visade sig obefogad. FN fick bara 2 av 577 kandidater valda, däribland Jean-Marie Le Pens barnbarn, en 22-årig studentska. Marine Le Pen själv besegrades däremot av en socialist, som stöddes av den ena av Vänsterfrontens ledare, Jean-Luc Mélenchon.
– Vi har fått betala ett högt pris för vårt oberoende, understryker han, och kritiserar PS för den ”energi man överallt lagt ned för att besegra våra kandidater”. I första omgången förlorade Mélenchon mot Marine Le Pen, på grund av uteblivet stöd från PS. Med ett proportionellt valsystem hade Vänsterfronten fått 45 mandat.
Statsvetaren Vincent Tiberj ser valresultatet som ett tecken på Kommunistpartiets, PCF:s långsamma borttynande.
– Mélanchons nederlag berodde främst på att han gav sig in i lejonets kula, lite väl våghalsigt. Men han är den ende som slåss mot FN:s rasistiska budskap.
Samlingsregering
Socialistpartiet hoppades att PCF väljer att ingå i en samregering – men på PS:s villkor. Det skulle sannolikt innebära slutet på den enighet, som efter många år uppstått inom den radikala vänstern. Kommunister var med i den första av François Mitterrands regeringar (1981), och Lionel Jospins ministär (1997). Hur det skall bli får partiets drygt 100 000 medlemmar bestämma i en nationell omröstning. PCF:s högsta instans, Nationella rådet uppmanar kommunisterna att rösta nej till regeringssamverkan. PCF:s ledare Pierre Laurent påpekar att FG:s idéer om kraftig höjning av minimilönen och krav på folkomröstning om EU:s fördrag inte fått tillräckligt stöd i socialistpartiets regeringsförklaring. Slutgiltigt beslut tas på en nationell PCF-konferens nu i veckan.
Tiberj:
– Frontens politiska principer är värda slå vakt om, och om man står utanför regeringen slipper man ansvar för impopulära regeringsåtgärder. Värdet av fortsatt enighet, oberoende och att framstå som ett vänsteralternativ ska inte underskattas.
Han ser det som att de elva procent som FG fick i presidentvalet slagit djupa rötter. FG bör ”avvakta det missnöje som en socialliberal vänsterregering kommer att drabbas av under fortsatt ekonomisk kris”. Han pekar också på de framgångar bland väljarna som den radikalsocialistiska grekiska fronten Syriza haft bland väljarna i kampen mot fortsatt åtstramningspolitik och hutlösa låneräntor.
Obama, flera nobelpristagare i ekonomi och alltfler ekonomer hävdar att den förhärskande finanssektorn bara förvärrar krisen. Problemet, anser många, är att socialdemokratin, som tror på kapitalism och marknadsekonomi, inte utgör någon motvikt. Hollande har sagt sig ”inte stå till vänster utan i center-vänstern”, vilket säkert är ärligt men illavarslande.