En trädgård för dissidenter
Jonathan Lethem.
Övers: Niklas Hellgren.
Atlas (2015).
Inledningen har potential att bli klassisk: ”Sluta knulla med svarta snutar, annars sparkar vi ut dig ur kommunistpartiet”. Det var det ultimatum som Rose Zimmer fick när kommunistpartiets kommitté samlades i hennes kök i Sunnyside Gardens en kväll, senhösten 1955.
En trädgård för dissidenter är Jonathan Lethems nionde roman och på många sätt en enorm satsning där han likt Don DeLillo, Philip Roth, Joyce Carol Oates eller Sverigeaktuelle Jonathan Franzén vill skriva Den Stora Amerikanska Romanen. Ambitionen är att med ett verk sammanfatta det amerikanska samhället, politiken, raskampen, utvecklingen och läget i en god historia. Låter det sig göras? Oftast inte. Ändå är det något med denna vilja att berätta som är oerhört frigörande. Här finns en lust och ett driv som man kan sakna i det svenska litteraturklimatet. Viljan att nå en stor publik med en roman som inte innehåller horder av frigående massmördare och splatter känns gammaldags och nästan lite fin.
Romanen är upplagd som en släktkrönika som spänner över tre generationer, från 1930-talet fram till nu. Dess epicentrum är Rose Zimmer, kommunist, kvinna och en sådan där engagerad folkrörelsemänniska som formade vårt 1900-tal. För att slippa förvisas ut som judisk nybyggare i New Jerseys obygder övertalar hon sin man att i stället bosätta sig i förortssamhället Sunnyside Gardens i Brooklyn – en förort som, liksom arbetarförorter över hela världen under 1930-talet, blev en tummelplats för radikaler av olika slag. Roses make förlöper tidigt hemmet för att i DDR bli en god, lydig medborgare, medan Rose utmanar makthavarna i sitt amerikanska kommunistparti genom att inte torka in som en sovjetisk gumma. I stället fortsätter hon att leva fullt ut, även sexuellt.
Rose blir så ensamstående morsa till Mirjam, en dotter som blir radikal på nya villkor. Där modern är partiansluten socialist och Abraham Lincoln-beundrare, formad av den stora depressionen, stalinismens Moskvarättegångar och andra världskrigets erfarenheter, är dottern ung i 60- och 70-talets jazz- och proteströrelser. På grund av Mirjams kamp tvingas hennes son, Sergius, att växa upp på internatskola. Även han blir ett radikalt barn av sin tid som dyker ner i Occupy-rörelsen i 2008-krisens bakvatten.
Berättare i denna historia, och kanske den mest spännande karaktären efter Rose själv, är Cicero – sonen till den snut som Rose har knullat med. Genom Roses försorg får han stipendium till de finaste universiteten och gör spikrak, nåja, karriär som litteraturvetare – där radikalitetens profeter stavas Foucault, Derrida och Deleuze. Som homosexuell under 1970- och 80-talet lever Cicero på randen till en vulkan i – som det uttrycks i romanen – den historiska parentesen mellan Stonewall-kravallernas krav på hbtq-rättigheter och intåget av sjukdomen aids. Denna lucka i historien utgjorde ett undantag, när homosexuella män kunde praktisera en karneval av fri kärlek. Men det var ett karnevalståg som skulle förvandlas till ett långt begravningståg.
Läsaren tar del av berättelsen genom att Cicero (vars namn betyder ledsagare eller lots) söks upp av Sergius, alltså Roses barnbarn, som undrar över sin mormor. Den fråga som Sergius ställer till Cicero – var kommer jag från? – är kanske också romanens budskap: Att vi på många sätt härstammar från dessa fria radikaler som genom sin kamp drivit fram framsteg, inte sällan under stor försakelse för egen del. Ofta utfördes detta arbete av kvinnor som Rose Zimmer, som en generation senare är bortglömda. Men vår frihet, jämställdhet och integration, vårt öppna samhälle och vår välfärd står på axlarna av dessa bortglömda jättar.
Om nu inte redan romanens ämnen var suveräna, med människor som genom sin gestaltning blir till kött och ande, så är även Lethems språk pulserande av liv. Niklas Hellgrens översättning förtjänar att lyftas fram. Det är en prestation som måste tagit mycket kraft, och resultatet är suveränt. Både romanen och översättningen gör En trädgård för dissidenter till höstens stora översatta skönlitterära läsupplevelse. Så av med hatten! En röd stjärna på socialismens himmel för dem!