Det händer att jag får betalt för att tycka. Vanligtvis i äldreomsorgsfrågor. Ibland i andra frågor. Som den om kulturarbetarens villkor. Trots att jag inte har betald semester, någon pension att tala om, gör gratisjobb och saknar garantier har jag svårt att uttala mig i frågan. I stället blir jag många gånger förlägen över hur bra jag har det. Jag tänker på min gammelfarmor som födde tolv barn och ensam skötte en hel gård. Och på min gammelmormor som arbetade på pappersbruket, städade hos direktören, tog hand om hem, hushåll och ungar också. Jag tänker på mormor som slet ut sin kropp på stolsfabriken och på farmor som slet ut sin i skolmatsbespisningen. Jag tänker på hur ont de hade i sina ryggar.  
Ingen av dem klarade att arbeta fram till pensionsåldern.
Kulturarbetarens villkor… Jag letar efter genomtänkta resonemang men ser min gammelmormor framför mig. Hon bar långbyxor och hatt. Rökte cigarr och drömde om storstäderna. Det sas att hennes nerver var klena. Jag såg att hennes händer var förvärkta. Och ryggen krum.
”Men benen är det fan inget fel på”, sa hon och sparkade upp köksdörren när de andra kroppsdelarna tröt.

Jag tänker på farmors tacksamhet. ”Bättre kan en inte ha det”. Hon syftar på sin egen (i mina ögon bristfälliga) äldrevård.
Kulturarbetarens villkor… Jag som känner tacksamheten. Den jag ärvt från farmor. Tacksamheten över att kunna gå på toaletten när jag vill. Över att slippa stämpelklocka, minutregistrering, inbeordringar och den tickande känslan av otillräcklighet.
Vad ska jag säga om kulturarbetarens villkor? Som farmor. ”Bättre kan en inte ha det”.
Det tycks så väldigt i vårt land. Jag fascineras av hur säkra människor verkar vara. Själv är jag inte säker på nästan någonting. Det finns så mycket att ta hänsyn till. Men att säga ”jag vet inte” ger ett osäkert intryck. Och ett osäkert intryck är jag för fåfäng för att ge. Därför kastar jag mig också in i åsiktsträsket. Men blir darrig efteråt. Då vrider jag på det jag just har sagt. Det händer att jag ändrar mig. För tyckande är inget statiskt. Det är flytande som livet självt. Och jag tror att det är farligt att klamra sig fast vid något så föränderligt som åsikter. Och det mesta är som bekant relativt. En timvikaries slit, en kulturarbetares frihet, den svenska äldreomsorgens förfall.
Och när allt kommer omkring är vi så mycket mer än det vi tycker.