Vänstern är ofta bra på att se antisemitism från höger – men sämre på att upptäcka den i sina egna led, säger Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig. Samtidigt varnar han för att Israels regering urvattnar begreppet genom att kalla legitim kritik för antisemitism.
Se hela intervjun på Youtube.
”Den som räddar ett liv räddar en hel värld. Den som släcker ett liv släcker en hel värld.”
Jag har frågat Aron Verständig vilket judiskt citat han skulle kunna tatuera på sin arm. Det är dock en klumpig fråga, för tatueringar är förbjudna enligt judisk lag.
Men Judiska centralrådets ordförande har ändå inte långt till favoriten i Talmud.
Vi sitter i Flammans tv-studio på Södermalm några timmar innan den judiska veckofesten shavuot ska börja. Han ska snart vidare för att hålla föredrag om hur man faktiskt hittar tid att läsa Talmud mitt i småbarnsliv, jobb och notisflöden.
Så länge jag kan minnas har det funnits vakter och slussar kring judiska institutioner.
– När jag var yngre satt jag uppe hela natten och diskuterade Toran. Det finns en tradition att man pluggar tills solen går upp. Jag pallar inte riktigt det längre, säger han och skrattar.
– Jag har småbarn nu.
På shavuot brukar man äta ostkaka, berättar han. Andra delar av det judiska köket är mer udda för svenska smaklökar – som gefilte fisch, en sorts biff på vit fiskfärs toppad med morot.
– Just det har jag faktiskt aldrig lagat själv. Men min svärmor lagar den väldigt gott.
Sedan Hamas terrordåd den 7 oktober 2023 har Aron Verständig blivit en av Sveriges mest synliga judiska röster. Som ordförande i Judiska centralrådet liknar hans roll den hos Svenska kyrkans ärkebiskop, men han företräder samtidigt en minoritet präglad av både historiska trauman och en nutida utsatthet.
Han har sett situationen för svenska judar förändrats snabbt.
– Många känner sig otrygga och begränsade. Men samtidigt finns det också väldigt många som känner att ”nu vill jag bejaka mitt judiska arv ännu mer”. Båda de rörelserna finns samtidigt.
Han återkommer flera gånger till att den ökade otryggheten inte började den 7 oktober.
– När jag växte upp på 90-talet var det skinheads och nynazister man var rädd för. Vi varnades inför den 30 november när nazister samlades i Stockholm. Så länge jag kan minnas har det funnits vakter och slussar kring judiska institutioner. Situationen började inte från noll.
Själv lever han redan sedan länge med säkerhetstänkandet. 2021 avslöjades att iranska regimen misstänks ha planerat attentat mot honom och två andra svenska judar i Sverige.
Många till vänster är väldigt bra på att se antisemitism när den kommer från högerextrema miljöer.
– Det är klart att jag måste tänka på sådant. Men jag har alltid varit öppen med att jag är jude. Samtidigt vet jag att många andra inte känner att de kan vara det på sina arbetsplatser eller i skolan.
Samtalet glider över på den antisemitism som ökat stadigt under Gazakriget.
– Många till vänster är väldigt bra på att se antisemitism när den kommer från högerextrema miljöer. Men betydligt sämre på att se den när den kommer från den egna sidan.
Han beskriver samtidigt exakt samma mekanism på högerkanten.
– När förövaren varit högerextrem har vänstern varit väldigt engagerad. När förövaren haft muslimsk bakgrund eller kommit från vänstermiljöer har vissa till höger plötsligt blivit väldigt engagerade istället. Antisemitismen blir ett politiskt slagträ.
Jag säger att vi till vänster gärna berömmer oss med att tåga på kristallnatten, och på låg förekomst av antisemitism i enkäter, men inte alltid är beredda att erkänna de varianter av antisemitism som finns till vänster.
– Om man ställer klassiska frågor som ”vill du ha en jude som granne?” så är personer till vänster generellt minst antisemitiska. Men byter man ut ordet ”jude” mot ”sionist”, då händer det någonting. Där uppstår problemen.
Han tar upp den tidigare vänsterpartistiska riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas delning av en bild där Israel styr USA – tillsammans med en uppmaning att byta plats på händerna. Delgado Varas raderade bilden efter en stund, men anmäldes för hets mot folkgrupp av Judiska centralrådet. Anmälningen lades senare ned.
Verständig beskriver bilden som grovt antisemitisk.
– Hade en sverigedemokrat delat samma typ av karikatyr tror jag hela samhället hade sagt att det här är der Stürmer-nivå. Men här uppstod istället en diskussion om huruvida det egentligen var antisemitism alls.
Jag invänder att när Jakob Forssmed kritiserade Richard Jomshofs rasistiska karikatyrer, så bad hans partiledare Ebba Busch om ursäkt – till Jimmie Åkesson. Och frågar om inte anklagelser om antisemitism används för att tysta kritik mot Israel.
Det senare instämmer han i.
– Det är också skadligt. Då vattnar man ur begreppet.
– Jonathan Leman skrev väldigt bra: Israelkritik är inte antisemitism och antisemitism är inte israelkritik. Man kan inte komma undan med vad som helst bara för att man säger att det är israelkritik. Men det går alldeles utmärkt att kritisera Israel väldigt hårt utan att ens vara i närheten av antisemitism.
Problemet uppstår, menar han, när gamla konspirationsteorier börjar leta sig tillbaka in i politiska miljöer där de tidigare varit tabu.
– När man börjar prata om Jeffrey Epstein, judiska konspirationer eller att judarna styr världen, då handlar det inte längre om Israelkritik. Då är det klassisk antisemitism.
Det som förenar folk är väl att alla bryr sig väldigt mycket om Israel, men man har helt olika idéer om vad som är bäst för landet.
Han menar att sådana idéer nu snabbt håller på att normaliseras igen.
– Min mormor föddes 1922 i Polen. Hon berättade att man behövde gömma sig under den kristna påsken när gamla myter om judarna och Jesus spreds. Och nu hör man plötsligt sådant igen.
På senare år har flera europeiska toppolitiker vädrat antisemitiska tankar – från den polska högerextremisten Grzegorz Brauns öppna förintelseförnekelse, till när vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchon stod i fransk tv och började prata om att Jesus ”dödades av sina egna”, snarare än romarna.
Jag påpekar att det är som att vissa idéer aldrig riktigt försvinner.
– Det är det som oroar mig. Att spjällen öppnas mot klassisk antisemitism igen.
En återkommande konflikt bland svenska judar handlar om relationen till staten Israel. De judiska församlingarna som ingår i Judiska centralrådet har skrivningar om att värna ”förbundenheten med staten Israel” – något som kritiserats från vänsterjudiskt håll, bland annat av Paulina Sokolow i både Flamman och Dagens Nyheter.
Aron Verständig menar dock att formuleringen ofta missförstås.
– Det har aldrig tolkats som en lojalitet med den sittande israeliska regeringen. Vi skulle aldrig ta politisk ställning för Netanyahu eller någon annan regering. Det handlar om en förbundenhet med människorna som bor där – judar, muslimer, kristna, druser och andra.
Han berättar att frågan nyligen diskuterades internt efter att medlemmar motionerat om att ta bort skrivningen. Diskussionen blev intensiv men också ganska typisk för den judiska miljön i Sverige, säger han.
– Vi har personer som är väldigt för den nuvarande israeliska regeringen och personer som är extremt kritiska mot det som sker i Gaza. Och allt däremellan. Det som förenar folk är väl att alla bryr sig väldigt mycket om Israel, men man har helt olika idéer om vad som är bäst för landet.
Han beskriver församlingen som en medvetet bred miljö där även organisationer som Svensk judisk vänster ska få plats.
Jag känner jättestor solidaritet med den palestinska civilbefolkningen.
– Om de vill ha ett evenemang i våra lokaler ska de så klart få ha det. Vi försöker vara en bred gemenskap snarare än att ta partipolitisk ställning.
När jag lyfter Palestinademonstrationerna i Sverige säger han att han känner sympati med lidandet.
– Jag känner jättestor solidaritet med den palestinska civilbefolkningen. Det har varit ett ofantligt lidande.
Men han säger samtidigt att han själv inte skulle kunna gå i demonstrationerna.
– Därför att man inte håller gränsen mot vare sig antisemitism eller terrorrörelser. Jag känner människor som egentligen skulle vilja gå, men som inte klarar av Hamasflaggor, Hizbollahflaggor och den typen av retorik.
Han beskriver den judiska gruppen i Sverige som betydligt mer splittrad än vad som syns utifrån.
– Folk frågar hela tiden: ”Vad tycker judarna?” Men det finns inga ”judarnas åsikter”. Vi har människor långt till vänster, långt till höger och allt däremellan.
Han skrattar när han drar ett gammalt judiskt skämt.
– Det var en jude som strandade på en öde ö. När man räddade honom hade han byggt två synagogor. ”Varför två?” frågade man. ”Jo, en som jag går till – och en som jag aldrig skulle sätta min fot i.”
Sedan blir han allvarlig igen.
– Det är nog ganska typiskt för oss som folk faktiskt.
Trots allt som hänt sedan den 7 oktober tror han fortfarande på dialog mellan grupper som står långt ifrån varandra politiskt och religiöst.
Han berättar att han nyligen besökte Stockholms moské för att lämna över en extra stor koran – köpt vid al-Aqsamoskén i Jerusalem – efter att en koran med kulhål lämnats utanför den muslimska församlingens port.
– De krafter som hatar muslimer är ofta samma krafter som hatar oss eller andra minoriteter. Därför måste man fortsätta prata med varandra även när man inte håller med.
När intervjun går mot sitt slut får han frågan om vad vänstern borde göra annorlunda.
– Det handlar om konsekvent antirasism. Att markera mot antisemitism även när det är obekvämt för den egna sidan. Många är rädda att om man säger ifrån mot antisemitism så kommer man uppfattas som pro-israelisk. Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Han rycker lite på axlarna.
– Det borde egentligen inte vara så svårt.
