Medan nästan all fokus riktas in på Mona Sahlins person som De rödgrönas problem lämnas Socialdemokraternas politik mer eller mindre i fred. Men det är Socialdemokraterna som tar den tunga rollen att driva den så kallade ”jobbfrågan” hos de Rödgröna och misslyckas det lär det bli fyra år till med Reinfeldt-regimen.
Vänsterpartiet gör för tillfället lite i skymundan en rätt stark valrörelse. Kanske kan det också synas i opinionen snart. Lars Ohly har fungerat riktigt bra i en rad situationer nu, senast i tisdags var han strålande i P1:s partiledarutfrågning. Det var kanske hans bästa insats hittills som partiledare. Det har blivit hans favoritposition det där, att på ett rakt och tydligt sätt svara på journalisternas svåra frågor. Också det lite oväntat efter Uppdrag granskning-debaclet.
Det som nu har utvecklats sig till vänsterprofilfrågor, kritik mot kriget i Afghanistan och kampen mot vinster i välfärden, har också gett partiet en synlighet det tidigare saknat. Båda frågorna har fått starkt genomslag i media. Partiet ser efter en knackig period ut att, åtminstone med hjälp av kamrat fyra procent, göra sitt jobb, som lillasyster på vänsterflanken, hos de rödgröna.
Miljöpartiet, forsandes fram på cykel i Stockholms innerstad, har länge haft vinden i ryggen. Dagens Nyheter konstaterar, inte så lite skadeglatt, på sin kampanjetta att de med den här utvecklingen snart är förbi Socialdemokraterna i Sveriges huvudstad. Klimatfrågornas aktualitet tillsammans med en tydlig och kunnig partiledning verkar leda till partiets starkaste val någonsin. De kommer att med råge dra sitt strå till stacken till en rödgrön valseger
Återstår då Mona Sahlin och Socialdemokraterna som alltså ska vara loket som drar det rödgröna tåget till valseger. Sedan 1998 har partiet rasat från 44 till att att i opinionsundersökningar nu skvalpa strax över 30 procent. Vad är det för politik som lett till fallet?
I ett läge där stora delar av den europeiska högern (Tyskland undantaget!) åtminstone låter som keynesianer i kristider prioriterar svensk socialdemokrati skattesänkningar. I ett läge där till och med brittiska Tories, Thatchers gamla parti, talar om jämlikhet och förespråkar svenska friskolor men naturligtvis utan bolagssystemet med vinster i välfärden kan Socialdemokraterna inte ens ta ställning mot den plundring av skattemedel som följt i friskolereformens fotspår.
För tillfället verkar ingen förstå Socialdemokraternas valstrategi. Egentligen ligger ju allt upplagt för dem. Arbetslösheten är tio procent och regeringen tvingar cancersjuka att jobba. De har ett grundmurat förtroende som regeringsparti i Sverige och för första gången har de tre partierna som utgör regeringsalternativ kommit samman med gemensam politik på ett antal områden. Den allmänna förståelsen för att kriser förvärras av nyliberalism och låglönepolitik vinner framsteg långt utanför den traditionella vänstern.
Men det är som om något saknas, något i helheten. När det är dags för ekonomisk politiska utspel blir det tydligt att på punkt efter punkt skiljer Socialdemokraternas politik inte stort från regeringens.
Redan under Almedalsveckan skrev Daniel Suhonen från Socialdemokraternas vänsterkant på Aftonbladet Kultur att varje socialdemokratisk valseger på senare tid har kommit efter en sväng åt vänster och ett rejält reformlöfte. Resonemanget är riktigt, soffan för kärnväljarna är en värre fiende för storstadens socialdemokrati än mellanskiktets förborgerligande.
Trots det jagar Socialdemokraterna desperat efter medelklassväljarna i Stockholm och det senaste exemplet, den lätt absurda butlerdebatten, är bara ett av många exempel på märkliga prioriteringar. Det är ju inte i huvudsak ordvalet som är märkligt, det är prioriteringen, reakiviteten. Att hela tiden diskutera frågan som om det största problemet i Sverige just nu är bristen på vettig hemhjälp.
Från alliansens håll konstaterar Isobel Hadley-Kamptz, nästan lite sorgset, på Expressens ledarsida att Socialdemokraterna inte ens är ett värdigt motstånd. Inte ens i den fråga de har prioriterat, ungdomsarbetslösheten, har de någon politik att tala om. ”Praktikplatser och bättre studievägledning, samtidigt som de fördubblar arbetsgivareavgifterna. Amen, tack då.”
I veckans nummer av tidskriften The Economist, knappast ett vänsterorgan, förvånas tidningen i en kortis notis över att de båda blocken här, till skillnad från de flesta europeiska regeringar, trots kristider tävlar i vem som kan sänka skatten mest. Om The Economist är fundersam över vikten av skattesänkningar just nu skulle kanske Mona Sahlin, Ibrahim Baylan, Thomas Östros och Thomas Bodström också kunna vara det. En skattepolitik som via en satsning på offentlig sektor får fler röster.
Om inget ändras kommer det att vara den förmodat starkaste länken som gör att den rödgröna kedjan brister. En socialdemokrati med självförtroende och en egen ekonomisk- och politisk agenda krävs för att vinna den här valrörelsen. Än är det inte för sent!
