Sverige har fått ”Decemberöverenskommelsen” som ska göra det möjligt att regera landet även med ett stort parti utanför blocken, Sverigedemokraterna. Med dåliga opinionssiffror och mitt i sin återhämtningsperiod efter en valförlust ville Alliansen uppenbarligen inte riskera ett katastrofval i år.
Att oppositionen och regeringen gör en sådan överenskommelse är egentligen inte mycket att säga om. Det är logiskt och inom demokratins spelregler. Om uppgörelsen däremot hade ändrat på de parlamentariska spelreglerna efter att regeringen hade misslyckats med att få igenom sin budget hade det varit en annan sak. Det hade varit direkt ohederligt. Men att lova att släppa fram det största blocket är – om man vill ha behålla blockpolitiken, som särskilt Alliansen just nu vill – en logisk följd.
För att rädda ansiktet säger nu Alliansen att de redan har erbjudit Stefan Löfven exakt en sådan sak redan den 2 december i år. Tittar man i efterhand på vad som då sades kan man åtmistone lägga fast att i så fall gjorde de absolut ingenting för att detta skulle stå klart för väljarna.
”Vi kommer med samma budskap som vi har upprepat många gånger tidigare, nämligen att vi har ett ansvar gentemot våra väljare att rösta på vår politik”, sade till exempel Centerledaren Annie Lööf till TT. Det hela verkar mera vara ett högt spel för gallerierna, för att dölja att detta är en rejäl förlust för Alliansens hittillsvarande parlamentariska linje i opposition. Den har hittills lett till regeringskris och sedan snabb reträtt.
För vänstern är det hela dubbelbottnat. Det var frestande att ställa det politiska projektet inför väljarna i vår för att dels ge Alliansen en dödsstöt men också för att skapa en tydlig vänster-högerkonflikt i svensk politik. Men skulle det verkligen ha skett? I dagsläget har vi ju en S-MP-regering som med knappt något projekt alls från början inte har fått igenom ett dugg av sin politik. Skulle det då ha blivit det avstamp som de som såg fram emot hoppades på? Risken är överhängande att valets vinnare endast skulle ha blivit Stefan Löfven som statsminister och Sverigedemokraterna som opposition. Om vänstern vill ställa sitt projekt inför väljarna vid extraval bör det nog först finnas ett projekt.
Vänsterpartiet lednings positiva tongångar till det inställda extra valet bottnar nog i huvudsak kring två saker. För det första hade det blivit objektivt svårt för partiet att synas och vara relevant i en valrörelse där de varken ingår den fällda regeringen eller tydligt i oppositionen. För det andra verkar det som att Alliansen i och med uppgörelsen lyckats ”surra fast” Vänsterpartiet vid regeringen. Uppgörelsen gäller ju bara om Stefan Löfven har ”den största partikonstellationen” och där måste ju Vänsterpartiet rimligtvis räknas in. Det betyder att Vänsterpartiet har ett mycket starkt förhandlingsläge under resten av mandatperioden. Så länge som överenskommelsen hålls får de faktiskt en vågmästarroll i praktiken.