Det började som ännu en krogdiskussion om Hugo Chávez. Det var inte någon högerman jag pratade med, politiken var han överens med. Han hade ett annat problem, precis som många i vänstern:
– Det är klart att Chávez är auktoritär! Du kan inte påstå annat.
– Jodå. Och jag undrar vilken av vänsterns framgångsrika ledare i historien som inte kallats auktoritär.
– De kanske har varit det, allihopa.
Ja, kanske är det till och med så. Det är inte bara de kommunistiska statsledarna: från Lenin till Fidel Castro som ansetts auktoritära. Det gäller socialdemokratins hövdingar, från Branting till Göran Persson. Diskussionen öppnar sig bakåt i historien.
Den stora paradoxen är att de konservativa som vanligtvis oroas av vänsterns auktoritära traditioner, knappast är några anarkistiska statskritiker själva.
För den som känner till borgerlighetens vacklande syn på auktoriteter och våld framstår det som en enkel dubbelmoral helt enligt SAOLs ordförklaring där ordet auktoritär (maktfullkomlig, egenmäktig, diktatorisk) med bara några bokstäver, men med all självklarhet i världen skiljts från ordet auktoritativ (vederhäftig, sakkunnig, utrustad med myndighet). Makt är bra och legitim om den stödjer den förhärskande ordningen, annars är den skadlig. Det behöver ju inte heller i grunden vara personen som domen faller över. En aldrig så stor folkmajoritet som tar makten uppträder egenmäktigt och maktfullkomligt. Och det mest fåtaliga, icke-valda styre som är tänkbart, enmanstyret, kan rättfärdigas i sakkunnighetens och myndighetens namn, utan att bli diktatoriskt. Fråga bara de borgerliga debattörer som ansåg att Sverige var en ”enpartistat” fram till 2006 (för att befolkningen behagat rösta socialdemokratiskt i hög grad) och själva hellre ser upplysta experter ta hand om statens affärer.
Men det finns anledning för vänstern att fundera över varför dess ledare gång efter annan får så stor betydelse både för vänstern själv och för dess motståndare.
En som greppar frågan med ett betydligt äldre exempel än Branting och Lenin är Michael Parenti i sin bok The Assasination of Julius Ceasar – A Peoples History of Ancient Rome (The New Press, 2003). Den som sett den fantastiska tv-serien Rome kommer att känna igen en hel del, och lära sig en hel del till.
Parenti berättar historien om Gaius Julius Caesar, (vanligen kallad Caesar), den störste i den långa raden av ledare för Romarrikets politiska vänster, populares-traditionen. Många av populares viktigaste krav i deras flera sekler långa kamp påminner om dagens vänsterpolitik: att arbeta för en rimligare fördelning av rikedomarna och värna den allmänna egendomen, främst den stora allmänna jordegendom som i dåliga tider skyddade Roms fattiga mot svält från artistokratins rofferi (dagens kamp mot privatiseringar blir i detta perspektiv en mångtusenårig kamp).
Populares politiska motståndare i alla dessa frågor var optimates (de främsta). Optimates var det politiska redskapet för aristokratins yttersta spets, ett fåtal adliga familje, som både i kraft av sina egendomar och sin politiska makt utgjorde romarrikets härskande klass. Inte bara ansåg de sig vara republikens eviga beskyddare mot yttre fiender – de slog gång på gång de uppror och rörelser som rörde sig inom den romerska republikens lagrum. När Ceasar vid 26 års ålder gick in i politiken hade många av populares ledare, som Tiberius Gracchus, Gaius Gracchus och Marius Livius Drusus, mördats av adelns dödsskvadroner. Rom hade upplevt en av sina värsta perioder under optimaten Sullas blodiga diktatur, som vred många folkliga framsteg flera sekler bakåt.
Faktum är att Ceasar hade en lång historia av politisk kamp på de fattigas sida innan han insåg att möjligheten att få igenom reformer var små så länge han saknade uppbackning av militär makt och satsade på att vinna framgång som befälhavare i utländska fälttåg. Det lyckades också, och när han äntligen nådde det högsta ämbetet som konsul 48-44 f.kr genomförde Ceasar genomgripande sociala och demokratiska reformer. Stora landområden delas ut till jordlösa proletärer och soldater. Skuldsatta tilläts betala tillbaka sina lån till rimliga räntor. Offentliga projekt för att dika ut potentiellt fruktbara träskmarker sysselsatte tusentals arbetslösa. Korrumperade ämbetsmän och senatorer fråntogs sina titlar. Lagarna skärptes för rika som överträdde lagen. Slavägare tvingades frige en tredjedel av sina slavar. För första gången tilläts Roms judar att utöva sin religion. Provinser som tidigare saknat inflytande i Rom inkorporerades i imperiets styre. Platserna i senaten utvidgades och ett rekordstort antal plebejer och invandrade tog plats i politiska församlingar. Skolor i retorik öppnades för allmänheten.
Men allt detta är idag bortglömt och begravt under en annan historia, aristokratins bild av Caesar som auktoritär diktator. Skälet är, argumenterar Parenti att det redan under Ceasars dagar, och under mesta delen av de tvåtusen år som sedan förflutit är den härskande klassens pengar som bekostat historieskrivningen. Spåret är fullföljt till våra dagar: än idag ställer sig 95 procent av historikerna på aristokraternas sida mot Ceasar.
Varför fick då Ceasar, så stor makt från början? Sanningen är att det till stor del har att göra med graden av ambitioner i det politiska programmet och strukturen i maktkampen. Med ett radikalt program står den upproriske ledaren mot ett samlat kollektiv, den härskande klassen befäst i statsapparaten. Att ändra maktförhållanden i statsapparaten och skapa ett nytt system av makt i laga ordning tar vanligtvis årtionden. Och staten är byggd för att motstå just sådana förändringar.
Aristokraternas maktfilosofi var republikanismen. Den baserade sig på ”lagar, inte på människor”, som en kritiker uttryckt det. Högst av allt påstod sig optimates sätta skyddet för konstitutionen. Den var inte så helig om elitens maktställning hotades. Då blev de mest laglösa åtgärder – massmord, statskupper, konfiskationer – acceptabla. Under Sullas diktatur mördades godtycklig uppskattningsvis 10.000 med optimates tysta samtycke. Men i övrigt skulle den ha karaktären av evig lag.
Till vardags var republikanismen, ett styre med en mängd maktinstitutioner som i teorin skulle balansera varandra, men som i praktiken framförallt förhindrade majoriteter att få igenom beslut. Beslut av flertal i senaten kunde inte bara annuleras av veton och fördröjas genom sabotage. De kunde också, likt dagens förkastelsedomar från ”marknaden” anses olycksbringande eftersom viktiga beslut efterföljdes av religiösa ceremonier där präster sökte omen från gudarna. Mot all konserverande, anonym makt, blev Ceasar och hans reformatorer viktiga.
Men också av ett annat skäl – och här kan en dimension kan läggas till Parentis analys: Understyckta klasser – från Roms proletärer till 2000-talets svenska arbetarklass – är berövade möjligheterna att agera i politikens centrum. När de väl ger sitt förtroende till någon ledare tenderar de att, jämfört med individer i den härskande klassen, överlåta mer de makt till sina representanter. Det betyder inte att fåtalstyre är dess ideal.
Populares maktbas var olika sammanslutningar av plebejer och proletärer och de fick vanligtvis bara inflytande genom den institution där vanligt folk kunde delta, folkförsamlingen. En stor del av deras politiska kamp handlade om att utvidga makten för folkförsamlingen gentemot den av aristokratin kontrollerade senaten – som bokstavligen betyder ”styrelsen av gamla män” – och inkludera Roms invandrare i den politiska processen.
Det är inte svårt att se likheten med så många av arbetarrörelsen och vänsterns senare strider: Populares förde en strid för att utvidga majoritetens makt, förvandla den osynliga maktutövningen genom intriger till öppen insyn i statens affärer och sätta staten i folkets tjänst. Men förutsättningen för demokratiseringen var att upprätta en egen mänsklig auktoritet, en Ceasar.
De som anser att priset att bli kallas auktoritär är för högt bör betänka en sak: Långt innan Ceasar blev Roms högste politiske ledare avfärdade aristokraterna honom som en demagog som bara är ute efter att stärka sin personliga makt. Varför? För att hans politiska program var oantastligt. Aristokraterna kan utanför sin egen snäva krets varken argumentera mot ekonomisk utjämning eller ökat folkstyre. Deras argument mot Ceasar handlar genomgående istället om sådant allmänheten inte kan verifiera: rykten om hans privatliv, rykten om landsförräderi och spekulationer i att Ceasars mål är blodbad och tyranni. Men i anklagelsen om tyranni ligger en annan central sak: I det antika Rom var det lagligt att mörda statens ledare om han varit en tyrann. Ceasar dog under optimates knivar för att elitens maktställning hotats. Det hindrade inte Cicero, Cato, Brutus eller någon annan av de konservativa politikerna sedan tala högstämt om friheten, konstitutionen och vikten av att följa lagen.
Rom byggdes inte på en dag, brukar det sägas. Inte heller har det upphört att existera.
