Jag skriver det här på min tioårsdag som vegan. Jag blev inte bög, fick inte sojatuttar, och woke var jag redan.
Så lyssna nu: Jag tränar crossfit sex–sju dagar i veckan, cyklar 35 kilometer om dagen större delen av året och hoppar på alla möjliga tävlingar som 41-åring. Visst, jag ligger inte i toppen, men jag kämpar på. Det fascinerande med svenska högermän, som gärna sätter tonen för vad riktiga män ska äta, är att de ser sig som civilisationens sista hårda män. De som klarar kris, krig och ”sanningen man inte får säga längre”. Men så fort en veganman dyker upp börjar hela känslosystemet låta som en trasig kaffeautomat.
Tobias Andersson från Sverigedemokraterna har påstått att ”män som inte äter kött blir feminina och röstar vänster”. Jag minns när jag och Tobbe gick på samma gym. Varje gång satt han mest i sin SD-keps och skrollade vid bänkpressen. I kid you not.
Det räcker tydligen med en atlet som tackar nej till köttbullar och ost för att den svenska proteinhögern ska börja låta som dumpade killar utanför Lion Bar runt midnatt.
Men vem är jag att be honom sluta dyrka högrev som en nordisk fertilitetskult från järnåldern och faktiskt börja pressa?
Landsbygdsminister Peter ”Köttgren” Kullgren vevade nyligen om att vi måste ”sluta rycka köttbullar från barn”, som om Livsmedelsverket planerar en väpnad offensiv mot skolmatsalarna.
När han besökte Skavlan den 19 mars fick han frågan av veganaktivisten Earthling Ed om varför man gasar grisar i Sverige. Då slingrade han sig som ett slaktdjur och visade sig okunnig om svensk djurhållning. Det krävs hårt arbete för att ha så dålig koll på sin egen portfölj som landsbygdsminister.
Och EU vill inte vara sämre – de förbjöd nyligen ”vegobacon” och 29 andra ord om växtbaserade produkter som leder tankarna till kött. Som om någon ofrivilligt råkat köpa havre och vaknat upp i en kikärtsdiktatur.
Varför är vegetarisk mat så provocerande?
Det räcker tydligen med en atlet som tackar nej till köttbullar och ost för att den svenska proteinhögern ska börja låta som dumpade killar utanför Lion Bar runt midnatt.
Plötsligt drar hela svenska killforumspaketet igång: testosteronpanik, sojaöstrogen och Joe Rogan-klipp. Män måste sluta reagera på tofu som medeltida präster reagerade på häxeri.
Vi lever i en tid där allt känns instabilt. Klimatet förändras. Jobb förändras. Könsroller förändras. Folk känner sig ensamma. Män mår psykiskt piss och har samtidigt fått lära sig att känslor är något man bara får uttrycka genom att kräva Greta på en åsikt om Iran eller starta en podd.
Och i det här kaoset blir köttet en nappflaska. En trygg liten komponent i den stora Bullerbyfantasin.
Könsgapet är större än någonsin. På nätet ser vi hur ”girldinner” oftast består av grönare och hälsosammare småplock medan ”boydinner” är ett proteinberg med sås, ofta serverat av en shurda som lyfter tre gånger i veckan men äter som om han ska kvala till OS i traktordragning nästa vecka.
Wallah. Gud är verkligen en konstnär.
Själv firar jag tio år som soyboy med stabila blodvärden, fungerande hjärta och en svensk höger som fortsätter ge mig gratis content varje vecka.
