Okategoriserade 10 januari, 2012

– Vi ska bry oss om de kinesiska diskarna!

Flamman har som sig bör gjort den hittills mest omfattande intervjun med Vänsterpartiets nyvalde ordförande Jonas Sjöstedt. Den kommer i starkt redigerad form i papperstidningen på torsdag men vi tror att många nu har intresse att läsa den transkriberad, ord för ord. Håll till godo!

Hej Jonas!

– Hej Jonas!

Vad tycker du om kongressen?

– Jag tycker att det har varit en väldigt bra kongress. Bra stämning, bra beslut och det känns som at vi har en stor möjlighet att utveckla oss. Både bli fler medlemmar, starkare i opinionen och utveckla vår politik. Det är en sorts avstamp.

Stämningen verkar jättegod men själva politikskapandet är inte så där otroligt ”på”, tycker jag.

– Nej, alltså det inte så många nya ståndpunkter som tagits i sakpolitiken. Det har varit en skärpning när det gäller bemanningsföretagen och arbetsrätt kommer att bli en viktig fråga för oss. Det ligger ett tydligt uppdrag till partistyrelsen att skärpa upp miljöpolitiken och vi kommer också att både ta ett nytt miljöprogram och en klimataktionsplan. Där kommer det att ske politikutveckling.

Vi har ju dessutom i uppdrag att ta fram en strategi för sex timmars arbetsdag. Så vi har en hel del uppdrag från kongressen att föra i hamn, efteråt. Och det kommer att bli politikutveckling. Men det har ju inte varit en kongress som präglas av stora politiska motsättningar utan ganska sakpolitisk, där sådana saker som förstatligande av skolan, särskolans ställning och så har diskuterats.

Själva strategidokumentet har ju fått mycket kritik, har du någon kommentar till det? Väldigt många röstade emot hela dokumentet.

– Ja, det får vi ta till oss, det får vi göra. Men jag tycker ändå att det har varit en bra diskussion om det.

Vill du säga något om valen? Hur det har sett ut, vad det blir för typ av partistyrelse?

– Ja, (tvekande).

Vad hoppas du på när det gäller partistyrelsen?

– Ja, jag hoppas på att det blir en partistyrelse som verkligen kommer att fokusera på politikutveckling. Att utveckla vår sakpolitik och att bygga en mer slagkraftig organisation inför valet 2014. Om vi ska göra något annat än att gå upp tillfälligt i opinionen, så måste vi bygga ett starkare parti, både politiskt och organisatoriskt. Det är ett långsiktigt grovarbete.

Jag skulle vilja varna för att sätta sitt hopp till tillfälliga opinionsuppgångar. Jag tycker att vi ska strunta i opinionsmätningarna det närmaste året. Och vi ska arbeta långsiktigt, jag tycker att vi har mycket att lära av det holländska partiet SP och där har partistyrelsen en nyckelroll. Och jag hoppas på en partistyrelse där alla blir arbetande och att vi lyckas fördela arbetet på ett bra sätt.

Det är mycket tal om partistyrelsen just nu, Lasse tog upp det i sitt tal och om man läser Framtidskommissionens slutrapport så är den mest genomarbetade och mest framträdande delen i den skrivningarna om partistyrelsens arbete. De är rätt kritiska mot hur det har fungerat hittills. Nu har du ju inte suttit i partistyrelsen, så du är ju inte ansvarig för det men du kanske har tankar om det? Den pratar bland annat om att partistyrelsen inte klarar av sitt kollektiva ansvar och att det är en reservationskultur där många hellre vill visa sina egna hemdistrikt vad de gjort än att stå upp för fattade beslut.

– Ja, jag tycker att det är viktigt att komma vidare från det. Nu har jag inte suttit i partistyrelsen på åtta – nio år men jag tycker att det kan vara bra att komma in med nya ögon. Och min ingång som partiledare är att jag vill ha ett inkluderande ledarskap. Där man ger alla en möjlighet att påverka besluten och ha diskussion men där man också förväntar sig att alla är med och tar ansvar för besluten. Det gäller att komma bort ifrån grupperingstänkande. Och jag hoppas också få ett ledarskap där många vänsterpartister syns utåt, jag vill inte ha ett partiledarskap där jag ska ha allt ljus på mig, tvärtom vi ska motverka den bilden aktivt och ryta ned den. Inte minst ska vi ha flera starka kvinnor som allmänheten känner till som företräder vårt parti.

Det rödgröna samarbetet, vad ska ske med det, om du får bestämma?

– Om jag får bestämma så kommer vi att ha ett grundligt rådslag i partiet om det här i god tid före nästa kongress. Jag skulle gärna se att vi tidigt som parti tar ställning till både det politiska innehållet, vilket är det viktigaste, och vilka partier vi vill bilda regering med. Ett regeringssamarbete kan aldrig vara villkorslöst, det handlar om politikens innehåll och jag tycker det är viktigt att vi har den ingången. Samtidigt så ska det aldrig vara någon tvekan om att röstar man på Vänsterpartiet så röstar man för en ny regering och att vi kan regera om politiken är den rätta. Personligen är jag också väldigt lockad av den modell som man provade i Frankrike när man bildade vänsterregering och där PCF:s (franska kommunistpartiet, reds anm.) medlemmar fick möjligheten att på medlemsmöten få frågan ”ja eller nej?”, ”ska vi ingå i det här?”, när politiken var känd. Jag tycker att den här resan ska ägas av partiets medlemmar från början till slut. Jag tror att det gör oss starkare som parti i regeringsförhandlingar och att jag tror att det gör att vi kan få större inflytande över politiken i en ny regering också.

Helt klart är att vi inte ska göra lika många detaljerade överenskommelser valet 2014 som valet 2010, det tycker jag är väldigt tydligt när man lyssnar på partiets medlemmar.

Det sista verkar rätt okontroversiellt, för som det ser ut nu verkar sossarna missnöjda med det, Miljöpartiet missnöjda med det och ni missnöjda med det. Det verkar inte finnas på kartan och blir kanske inte huvudsakligen en diskussion i Vänsterpartiet?

– Ja, men det jag vill är att vi ska inte vänta på sossarna och Miljöpartiet, jag ser gärna att vi formulerar oss först om hur vi ser på regeringsfrågan, både på politiskt innehåll och vilka partier. Vi ska inte vänta på att bli uppbjudna som förra gången.

I Danmark har ju Enhetslistan gjort en mellanlösning kan man säga, mellan klassiskt vpk-sätt och det som ni gör nu, det vill säga att de försöker påverka i första ledet och påverkade bland annat den så kallade Finasloven men sedan efter det inte ta något ansvar för regeringens politik eller ha ministrar. Som ett aktivt stödparti, kanske man skulle kunna säga. Är det något som du tycker är intressant?

– Egentligen inte, därför att vi har ju en lång erfarenhet av att ha agerat som ett sorts stödparti till socialdemokratiska regeringar, utan att ha något större inflytande på politiken. För mig är det helt ointressant, att vi ska gå tillbaka till det. Antingen regerar vi, eller så är vi i opposition.

Men då finns bara regering kvar om det blir rödgrön majoritet, eller?

– Ja, eller om de väljer att söka sig in mot mitten, det beror på det politiska innehållet. Men socialdemokratin ska veta, att man kommer aldrig att komma tillbaks till ett läge, då man kan lita på oss som ett passivt stödparti. Ska vi ha inflytande på politiken, ja då ska vi vara med.

Vilka politikområden är viktigast att göra avtryck i vid ett regeringsdeltagande?

– Jag tror vi går in mot en ekonomisk kris och fortsatt eurokris. Det kommer att påverka Sverige och att då ha en politik för full sysselsättning och rättvis fördelning, det kommer att bli akut i takt med att pressen ökar på låginkomsttagare, arbetslösheten riskerar att stiga. Där måste vi utmana regeringen direkt.

Har Vänsterpartiet någon jobbpolitik?

– Ja, det menar jag att vi har. Men det är ett område för ännu mer politikutveckling.

Hur skapar man jobb i Sverige?

– Ja, det finns flera delar av det där. Men det ena är att vi använder budgetutrymmet till investeringar i stället för skattesänkningar, eller för privat konsumtion åt de rikaste. Vi satsar på yrkesutbildning, vi har en genomtänkt industri- och småföretagarpolitik. Man kan också säga att det här med investeringar, det hänger ihop med klimatfrågan, när vi bygger bostäder och järnvägar, när vi satsar på alternativ energi då skapar vi mycket bra arbetstillfällen. Vi har ett helt program för generationsväxling för ungdomar i offentlig sektor och framför allt så är vi det enda partiet som har en makroekonomisk politik med full sysselsättning som överordnat mål. Det finns inget parti som är  i närheten av att ha så många verktyg för full sysselsättning som Vänsterpartiet.

Gör ni ett försök tror du att få igenom en sådan skrivning om full sysselsättning som överordnat mål för den ekonomiska politiken, i ett rödgrönt samarbete.

– Alltså sysselsättningen kommer att bli viktig och jag tror att vi ska inse att det är vi som ska driva sysselsättningsfrågan, inte Socialdemokraterna. Vi trodde de skulle göra det inför 2010 men de lyckades inte. Uppgiften ligger faktiskt på oss.

– Sen har vi en självklar valfråga som vi ska hålla fast vid och det är riskkapitalbolagen, de ska bort ur välfärden.

Kan man tänka sig att Vänsterpartiet sitter i en regering där det inte händer?

– Regeringsförhandla får vi göra sen men jag kan säga så här, det kommer att vara en huvudfråga för oss. Det kommer att vara enormt viktigt.

– Sen är det ju så att vi är ett feministiskt parti och vi är ett grönt parti, och det är här vår politik ligger, på de här områdena. Kvinnors villkor i arbetslivet, löneskillnader.

Många pratar om att det borde vara mer feministisk politik. Den gamla ledningen pratade mycket om att det skulle vara mer feminism och du pratar mycket om att det gäller att utveckla det. Men egentligen tycker jag att båda sidor har ganska få konkreta förslag som går utöver satsning på offentlig sektor. Till exempel, om våld mot kvinnor är en väldigt viktig fråga, vad har Vänsterpartiet för politik på det området?

– Men dels har vi ju ett krav på att det ska finnas ett fungerande stöd för de kvinnor som faktiskt utsätts och i dag är det faktiskt lite si och så med stödet till kvinnojourer och det kommunala ansvaret för dem och det innebär också att man måste ha professionell behandling av de män som slår, för att de ska sluta slå. Och här behövs ju ett helhetsgrepp för att garantera kvinnojourerna och den här verksamheten långsiktiga ekonomiska villkor och möjlighet att bygga ut professionalismen. Det görs mycket väldigt bra idéellt arbete men det behövs bättre förutsättningar.  Sedan föreslår vi ibland rena lagändringar, som att blir man misshandlad och är här och har gift sig med en svensk medborgare så har man så är det skäl för att få stanna i landet, så att man går till polisen med det. Idag får de här kvinnorna tiga och lida, misshandlas och våldtas och där är det en lagändring det handlar om.

Sen handlar om ännu mer utbildning och professionalism i åklagarväsende och polis. Det här är brottslighet och den ska bekämpas. Så jag menar att vi har flera olika åtgärder på det här området, och det är precis så vår feminism ska vara. Att säga ”mer feminism”, det tror jag är lite tomt på innehåll för många människor. Vi måste vara konkreta feminister.

Är du en höger- eller vänster-partiledare för Vänsterpartiet?

– Alltså, jag är en övertygad socialist. För mig är det vänster.

Kan du säga någonting. Med egna ord, om den här resan som du har gjort från Vägval vänster-diskussionerna, till amerikanskt parti på ytterkanten tillbaka till Vänsterpartiet, och den diskussionen som har varit i Vänsterpartiet om vad som betraktas som höger och vänster.

– Jag tycker att i backspegeln så var det en dåligt hanterad diskussion. Vi förlorade mycket goda krafter och vi hade en väldigt dålig stämning i partiet. Där man förtalade varandra och delade in varandra. Dit vill jag aldrig tillbaka. För mig är det viktigt som partiordförande.

Då måste vi ha en partikultur som tillåter olika åsikter men som respekterar demokratiska beslut, och det kommer att vara mitt rättesnöre som partiordförande. Vi ska aldrig mer tappa det vi bygger på grund av den typen av egna misstag.

Själv så funderade jag rätt mycket i USA. Jag var rätt sliten efter elva år i EU-parlamentet och efter några mindre goda år i partiet på slutet där. Jag funderade rätt mycket på varför jag är med i Vänsterpartiet och vad som är Vänsterpartiet för mig. Och för mig, jag är socialist, jag vill ha ett socialistiskt samhälle, jag är feminist och jag är grön. Och för att påverka världen så måste man ha ett parti. Och för mig är det partiet Vänsterpartiet. Det är så självklart i svensk politik.

Och det andra är att jag känner mig så djupt samhörig med alla människor som jag mött i Vänsterpartiet. Att jag har en sådan respekt för dem och det är de vanliga medlemmarna som jag känner att jag tillhör. Jag är liksom en del av deras rörelse, mer än partiledning, tidningar och dokument och så där.

Och för mig blev det väldigt påtagligt när jag tog ett steg tillbaka, funderade lite skrev en bok om partiets historia och så att här hör jag hemma, här vill jag arbeta.

Men du hade funderingar?

– Ja, det hade jag. Jag tror att tvivel är bra! Kloka människor tvivlar.

Kommer du nu att resa till de distrikt som inte har röstat på dig först?

– Ja, faktiskt. Först åker jag naturligtvis till Umeå men sedan har jag pratat med Malmö och Göteborg och är på väg dit. Jag ska vara hela partiets ordförande.

Har du uppfattat stämningen som god efter den här processen med öppet partiledarval? Mellan de olika distrikten?

– Ja, det är alldeles uppenbart att det är så., självklart finns det olika åsikter och man stödjer olika kandidater. Det är helt naturligt, det är så val ska gå till. Alternativet, att dölja konflikter i en valberedning eller sådant, eller välja partiledare som Socialdemokraterna, det är mycket sämre. Jag tycker att vi har visat att vi är mogna att den här sortens processer och att vi faktiskt är beredda att ompröva fördomar om varandra under resans gång. Och så ska ett bra parti fungera.

Jag tror att den här hösten hade varit ganska svår om vi inte hade haft den här processen. Det är ju det här som har gjort att vi har samlat möten med hundratals personer, vi har diskuterat massor av politik och att också många människor som inte är Vänsterpartister har kommit till våra möten. För mig har det varit en kick och jag har också under resans gång lärt känna Ulla, Hans och Rossana och respekterar dem djupt. Det här visar att vi ska våga utveckla våra arbetsmetoder.

Är du rädd för att bli partiledare när du ser vad till exempel Håkan Juholt får utstå nu? En del är kanske självförvållat, men inte allt.

– Nej, det är klart att jag vet att den typen av frågor kommer. Så är det. Jag tycker att det är viktigt att man inte bygger allt runt partiledaren och jag tycker det är viktigt att man är realistisk. Det vill säga att vi börjar vi växa och ta mer på plats så kommer vi att möta hårt motstånd. Men det får vi vara redo för.

Jag såg att Staffan Dopping, mediekonsult, twittrade om att du inte beställt någon utifrån för att hitta några lik i garderoben åt dig. Man kan tydligen göra sådant nu för tiden. Varför inte?

– Jag har ju själv inte kommit på några lik att gräva fram. Men det är klart att vi har funderat på om det kan finnas någonting, det har vi. Mitt största brott verkar ha varit att bo på Östermalm, och det har jag viss förståelse för.

Om det rödgröna samarbetet, kan det överhuvudtaget bli ett regeringsskifte om Socialdemokraterna är i fritt fall?

– Man kan se på Danmark att man kan vinna även med en svag socialdemokrati. Men det kräver att vi kliver fram. Det räcker inte med Miljöpartiet. Vi ska aldrig delta i någon sorts hetsjakt på Socialdemokraterna eller något sorts drev. Vi har ingenting att vinna på att Socialdemokraterna pressas stenhårt. Det är en naturlig samarbetspartner för oss på många områden. Men vi ska heller inte titta för mycket på Socialdemokraterna, vi ska utforma vår egen politik. Den bästa indirekta hjälp vi kan ge dem är att vara en vital, stark vänster som liksom leder oppositionen och producerar massa bra vänsterpolitik. Det är vår uppgift i förhållande till socialdemokratin.

Har du träffat Håkan Juholt?

– Vi har hälsat på varandra, vi känner egentligen inte varandra men jag ser fram emot att dricka en kopp kaffe med honom.

Tycker du att han är en skicklig partiledare, eller är det hans fel att problemen är så stora?

– I grunden handlar det om politiska vägval. Man ska veta att i Europa har socialdemokratin gått ifrån att vara de här masspartierna till att vara mindre partier i nästan varje land och jag tror man ska sätta det här i ett större perspektiv.

Du sade på presskonferensen att Vänsterpartiet ska göra en framstöt i arbetsrättsfrågan. Då tog du exempel på bulgariska lastbilschaufförer som kör för 2 000 kronor i månaden. Kan du utveckla det resonemanget?

– Ja, vi har en hård social dumping på svensk arbetsmarknad. Och de som råkar allra värst ut, det är arbetstagare från andra länder, antingen från EU-länder som bulgarer, balter och polacker. Eller så är det från andra länder utanför EU. Och det här en effekt av regeringens politik. Att man har liberaliserat arbetskraftsinvandringen som man har gjort. Man har ingen kontroll på att man får kollektivavtal och riktig lön och när det gäller EU så har man gått längre än vad Laval-domen kräver. Och den här sociala dumpingen är ju förödande, framför allt för de människor som drabbas av de här slavliknande förhållandena. Men det innebär också en hård press på svenska arbetstagare som får försämrade villkor och det slår ut seriösa företag, inte minst inom åkerinäringen. Och liksom gynnar fifflare och småskuttare. Och det är som jag ser det frontlinjen i arbetsrätten i dag. Och att de här människorna som inte har någon röst i debatten, vi ska bry oss om dem. Det är de kinesiska diskarna, det är de bulgariska lastbilschaufförerna.

Den där frågan har ju dimensioner, Juholt drev det också strax efter Socialdemokraternas kongress, då blev han anklagad för att fiska i grumliga vatten. Regeringen verkar uppfatta det här som en typ av rasismen egentligen.

– Ja, men det är ju precis motsatt. Att utnyttja människor genom att ge dem usla villkor, det är diskriminering. Att säga att ni får komma hit men ni ska ha kollektivavtal och trygghet. Det är att vara solidarisk. Och den striden, den måste vi våga ta. Den kommer vi dessutom att vinna, och den är också viktig därför att social dumpung blåser under rasism.

Tror du att finns en rädsla inom vänstern för de här frågorna. Kanske den som säger så här bara är ute efter att bulgarer ska stanna hemma. När Byggnads har gjort kampanjer för att firmor utan kollektivavtal ska åka hem, har de anklagats för rasism. SAC har utvecklat en annan strategi och organiserar papperslösa.

– Ja, jag tror att det finns en osäkerhet hur man ska närmas sig dem. Men man ska veta att veta att vi i Vänsterpartiet, tycker jag, har gjort rätt hela vägen. Vi var aldrig för att utestänga EU-medborgare från svensk arbetsmarknad. Vi var för att de skulle få kollektivavtal. Och det är fortfarande den rätta linjen. Vi är inte emot den bulgariske lastbilschauffören, vi är för att han ska behandlas anständigt. Och det tycker jag är oerhört centralt. Och jag tycker vi ska ha större självförtroende oh kliva in i den här debatten.

Finns det exempel på länder det här har fungerat?

– Absolut, alltså Sverige är ovanligt dåligt. Det finns flera länder där man kräver att den som köper in saker, att underleverantörerna ska ha kollektivavtal. Man kan se på Nederländerna på åkeribranschen, man kan se på Finland till exempel. Det finns flera länder där man följer upp mycket bättre vilka villkor arbetstagarna har och nästan inget land är så liberalt vad gäller arbetskraftsinvandring från andra länder som Sverige, att man inte har någon kontroll egentligen på det.

Är det på grund av den svenska modellen, utan lagstiftade minimilöner

– Nej, det är framför allt på grund av regeringens politik och på EU:s politik. Det här är inte någon naturlag eller slump, det här är politik.

Kan du resonera lite om du säger att du ska ha en inlyssnande ledarstil, när jag har gjort research inför det här ordförandevalet, och det har jag gjort väldigt mycket, jag kanske är den journalist som har arbetat mest med det här i Sverige, och jag har pratat med otroligt mycket människor om dig, till exempel, då dyker det upp två saker som folk höll emot dig tidigt, det ena var en högerstämpel från förr, tyckte vissa. Den aspekten diskuteras det mindre om nu här på kongressen och det verkar som Vänsterpartiet har gått vidare från de motsättningarna.

– Ja, jag tror det också.

Men den andra aspekten var att du kom med ett rykte om egentligen motsatsen till inlyssnande, du skulle vara mycket av en solospelare, går snabbt fram, lyssnar inte riktigt på andra och liknande saker. Kan du säga något om det? Har du själv hört det förut?

– Visst har jag hört det. Det är också så att jag satt elva år i EU-parlamentet. Det är egentligen då jag har haft uppdrag för partiet. I EU-parlamentet är man i grunden ensam. Man uttalar sig om alla politikområden. Och så länge det inte är några problem så är partiet inte så intresserat av att styra en, även om man vill. Och då gjorde man politiken ensam eller några få människor tillsammans. Så i så måtto är det ju rätt, att jag har fått arbeta så. Och det var nödvändigt att arbeta så. Mitt mål nu, det är att bygga upp en demokratisk, öppen, kollektiv ledarstil. Och jag tror att många som har jobbat med mig i riksdagen till exempel, kanske har utgått att jag var som i EU-parlamentet, men har fått lära sig att det går att jobba med mig. Och jag tål rätt mycket, jag vill mycket hellre att människor säger till mig ”det där håller jag inte med om” eller ”det där gjorde du fel” än att de säger till någon annan och inte till mig. Jag tycker att vi ska ha den atmosfären. Och jag har väldigt mycket att lära, för jag har aldrig varit aktiv i partiets inre cirkel, jag har aldrig suttit i VU till exempel, och därför är jag både beroende av och vill arbeta med dem andra som har suttit där.

Kommer du att lyfta in hela kvartetten ordförandekandidater i verkställande utskottet?

– Det bestämmer partistyrelsen. Jag hoppas att alla vi fyra kommer att få ledande uppgifter för Vänsterpartiet framöver.

Kan du säga något om diskussionen om vilket kön partiledaren ska ha, den har varit rätt stor?

– Det är klart att det är viktigt för ett feministiskt parti om man har en kvinna eller en man. Därför har jag full förståelse för den diskussionen. Nu ska jag bevisa att jag som partiledare att jag kommer att skärpa upp partiets feministiska arbete. Och jag vet att det förväntas av mig och jag ser fram emot att göra det.

Hur gör man det?

– Dels ska genomsyra hela vår politik, det är feminismens grund. Men vi ska också driva konkreta frågor och göra feminismen begriplig för människor.

Är du förtjust i det här begreppet välfärdsfeminism som lanserades men ströks ur det strategidokument som kongressen antog.

– Nej, det saknar jag inte. Jag tycker det är luddigt.

 

Ledare 02 maj, 2025

På Ellegalan blottas vår tids djupa klyftor

Lovisa Worge och Bianca Ingrosso anländer till Elle-galan på Grand hotel på fredagen. Foto: Jessica Gow/TT.

Låt tonårstjejerna lägga studiebidraget på glowkrämer, så beskattar vi Bianca Ingrosso i stället.

Bianca Ingrosso och Lovisa Worge går längs röda mattan vid Grand Hotel. Det är Ellegala, och hela Sveriges kändiselit har samlats för att göra det man nu gör på galor i Vinterträdgården.

En reporter frågar om Bianca någon gång spenderat mer än 100 000 kronor på shopping under en dag. Hon skrattar och svarar att hon gjort det alldeles för många gånger – hur mycket vill hon inte avslöja. Hon skrattar åt sin svindyra, pyttelilla Chanelväska, tom eftersom den är för liten för att rymma något alls. Hennes kropp är gyllene brun, glänsande av ”bodyglow” från det egna hajpade märket Caia. Tänk att hon finns – i landet lagom, där arbetarkvinnornas liv blir kortare. Där deras kroppar inte orkar lika länge som höginkomsttagarnas.

Som feminister, socialister och politiska tänkare behöver vi bli bättre på att fokusera på det som faktiskt gör skillnad för arbetarklassens kroppar.

Kroppen har alltid varit en politisk symbol. Den har varit solbränd och tolkats som fattig, när arbetare inte hade råd att söka skydd från solen. Den har brunsprejats i december för att signalera ekonomisk möjlighet till jullov i Sydostasien. Den har rakats för att signalera renhet, lämnats orakad för att manifestera självständighet. Den har varit kurvig för att visa rikedom, svulten för att platsa i Paris modehus. Bara under min 33-åriga livstid har jag hunnit med att jaga stora bröst, små bröst, bortrakade ögonbryn, tjocka ögonbryn, kurvig kropp (men med markerad midja, förstås), pinnsmal kropp, skelett som syns, skelett som inte syns. Jag tillhör en hel generation döttrar som alla vuxit upp med arbetarmorsor som bantat. Nu heter det inte ”banta” längre. Det heter ”hälsosam livsstil”.

Och nu jagar nästa generation arbetardöttrar Bianca Ingrossos bodyglow och Lovisa Worges revbensmarkerade midja. Men dessa döttrar kommer att dö i förtid. Inte för att Bianca Ingrosso säljer dyra krämer – utan för att den samtida, liberala feminismen varit upptagen med att diskutera Bianca – och glömde politiken som utjämnar klasskillnadernas levnadsvillkor.

Vi jagar ideal som skapats av en samhällsklass som kan lägga en halvtid på sitt utseende: frisörer, nagelteknologer, hudterapeuter, spraytan-studior, ögonbrynsplockare. En hel industri lever på att vi lägger tid och pengar på självförverkligande. Det är inte bara ett intellektuellt eller estetiskt projekt, det är en dyr affär. I ett ultraliberalt samhälle, där också motståndet blivit individualiserat. Kritiken riktas mot de dumma brudarna. Det är den enskilda unga tjejen som spenderar studiebidraget på serum och solpuder. Det är den oansvariga influeraren som tjänar pengar på henne. Det är Bianca Ingrosso och Lovisa Worge. Det är du och jag.

I själva verket borde kritiken riktas mot den patriarkala kapitalismen – och politiken göra upp med effekterna av maktordningen. Inte med individerna som försöker leva i den.

Läs mer

Jag är så trött på att förhålla mig till min kropp. Att hata den, att öva på att vara stolt över den, att låtsas inte bry mig om den. Att betrakta den som politisk, att försöka övertala mig själv att den inte är det. Tänk om jag bara kunde gå genom livet och fokusera på att kämpa för jämställda löner i stället.

Allt en feminist gör kan inte vara feministiskt. Vi kommer att fortsätta vilja vara smala, släta och snygga – och det är nog bara att lära sig att leva med det. Men som feminister, socialister och politiska tänkare behöver vi bli bättre på att fokusera på det som faktiskt gör skillnad för arbetarklassens kroppar – och särskilt arbetarklassens döttrars. De behöver en politik som gör att de lever längre och lyckligare liv. Bättre arbetsmiljö. Höjda pensioner. Delad föräldraförsäkring. Frihet från pojkvänners våld. Högre lön. Höjda barnbidrag. Samhällsomdanande reformer som gör upp med de strukturer som skadar och förkortar deras liv. Och som gör att de kanske, kanske har tid att ta ett glas bubbel i en vinterträdgård ibland.

Inrikes 01 maj, 2025

Röda biffar

Konstnären Maja Fredin började styrke träna som en del i ett konstprojekt. Foto: Pär Fredin. Maja Fredin ”Broiler, We Achieved failure” (ett lyckat misslyckande), 2024.

Gymmen har tagits över av högern – men vissa jobbar för att stoppa det. I Malmö har de startat en egen idrottsförening. Flamman möter den vältränade vänstern – som med hjälp av proteinpulver, gemenskap och tunga lyft växer sig större varje dag.

– Jag hatar den där affischen.

Kalle Söderberg, 30, pekar på en plansch med texten ”en fascist gymmade i dag – gjorde du det?”, innan han greppar den blanka metallstången ovanför huvudet och drar sig själv uppåt.

– Nazister som gymmar är inte läskiga. Det är de små killarna man ska vara rädd för, som tar med ett svärd till skolan.

Fönstret ovanför oss är täckt med ett rött tygskynke. På ena väggen hänger en fana från den kurdiska vänstermilisen YPG, på den andra en palestinsk flagga och en logga med texten Collective Effort. Just den här varianten verkar vara en pastisch på DDR:s statsvapen. Under den runda logotypen vilar två korslagda veteax.

– Det är raps, förtydligar Kalle.

Vi befinner oss på Skånes rödaste gym, i väntan på kvällens thaiboxningspass. Men ännu är det sen eftermiddag, och fortfarande ganska tomt i den stora källarlokalen intill Rosengårds mytomspunna bostadsområde Kinesiska muren.

En kille och en tjej småpratar medan de vilar ut på den röda gummimattan, medan deras tredje kamrat står vid en boxningspåse. Mjuk bossa nova som strömmar ur högtalarna och punkteras av hårda smällar som studsar mellan väggarna.

Collective Effort är långt ifrån först med att starta en idrottsförening för vänstern. Vid 1800-talets slut grundades flera sportföreningar inom den globala arbetarrörelsen. 1921 bildades organisationen Sportintern av en grupp socialistiska länder under ledning av Sovjetunionen. Tio år senare organiserade de en ”Spartakiad” i Berlin – en utmanare till Olympiska spelen, döpt efter den antika slavrebellen Spartakus.

En reproduktion av affischen, där en muskulös man stormar fram över världen och svingar ett järnklot mot ett gäng avsevärt mer korpulenta kapitalister, hänger i dag i Collective Efforts gym.

Många tycker att det är häftigt med muskler, och det är bra att visa att man inte behöver vara höger för att man tränar.

Något hundratal mil därifrån bor Fabian Grönvik, 26. Han bor i Sundsvall, pluggar på universitetet och tar 150 kilo i bänkpress. Han beskriver sig själv som en kroppsbyggare, även om han inte tävlar. Ursprungligen kommer han från Östersund.

– Många av gymmen i byarna där uppe är föreningsdrivna. Det är riktiga järngym, med den där Arnoldkänslan. Det är inte så estetiskt, en rå källare, men det är en charm i sig. Det är billigt, du kan köpa medlemskap för hela året för en tusenlapp.

Han beskriver sig själv som ”tydligt vänster” i en kapitalistisk träningsvärld där det är ”mycket fokus på att köpa grejer”, från tillbehör och kläder till olika tillskott. Och han har själv sett hur det påverkar möjligheterna att träna.

– På ett ställe där jag bodde fanns det ett kommunalt gym. Man kan ju tycka att offentliga gym är rimligt, något som vi borde ha. Men till sist fick de lägga ned det, efter att de anklagats för ojämlik konkurrens, säger han till Flamman.

– Det var det i och för sig säkert. Men jag ser inte problemet med det

Han går till gymmet sex dagar i veckan, och säger att träningen ger honom rutin och känslan av att arbeta mot ett mål.

Kollektion. I samband med att Flamman besökte gymmet lanserade de en ny tröja, här matchad med benskydd från thaiboxningspasset. Foto: Jacob Lundberg.

– På gymmet jobbar man dessutom bara för sig själv, till skillnad från på ett jobb.

Han berättar att han kom in i träningen via en kompis, men fördjupade sig via Youtube.

– Men jag märker att många där är ganska höger. Vissa ger träningstips men snackar samtidigt om högerpolitik, eller drar rasistiska och sexistiska skämt. Jag försöker hålla mig till dem som inte är så tydligt höger, men det är svårt att helt välja bort dem.

– Jag kan se hur gym- och kroppsbyggarkulturen spelar på högerns planhalva. Det är mycket idéer om att jobba på sig själv, att man har bara sig själv att tacka och att de som misslyckas bara behöver rycka upp sig.

För Fabian har det snarare gjort honom mer motiverad att träna och bli biffig.

– Om det är en identitetsmarkör mot högern att vara stor och krallig så kan man ta tillbaka det och vara en alternativ förebild för yngre. Många tycker att det är häftigt med muskler, och det är bra att visa att man inte behöver vara höger för att man tränar.

På senare år är det främst konservativa män som dominerat diskussionen om träning. Från den absurda, nynazistiska kroppsbyggarprofilen The Golden One och Andrew Tate – youtubare och hallick – till moderaternas Hanif Bali är det högersnubbar som spänner sina muskler i flödena framför oss.

Morgan Finnsiö (bilden), utredare på Expo, spårar högerns besatthet av träning tillbaka till alternativhögerns framväxt på 2010-talet. Han beskriver hur även svensk borgerlighet runt 2016 började imitera delar av ytterkantens estetik – vid ungefär samma tidpunkt som Hanif Bali och Svenska Dagbladets dåvarande ledarskribent Ivar Arpi började posta gymbilder på X. Men även i extremhögern är gymkulturen ett relativt nytt inslag.

– I början av 2010-talet var extremhögerns estetik mer hipster. Man skulle se urban ut, nästan vänstermedelklass. Men hajpen kring hipsterfascismen dog ut efter Charlottesville och ersattes av ett fokus på ultramaskulinitet, där träning ingick , säger Morgan Finnsiö.

Där smälte rörelsen ihop med den så kallade ”manosfären”, med figurer som Andrew Tate.

– Han är ett exempel på hur influerarkultur ofta kommer in på konspirationstankar. Han pratade ganska tidigt om ”The Matrix”, som hjärntvättar och håller tillbaka folk, och står för en idé om att vara en vinnare, en stark alfahanne, snarare än något direkt politiskt och rasideologiskt. Men extremhögern har av olika skäl omfamnat det budskapet, även om de kanske inte alltid gillar Tate personligen.

Varför fokuserar de just på träning?

– De försöker fånga upp något i samtiden som många unga killar är väldigt intresserade av. Utan att vi riktigt vet varför verkar många i dag vara neurotiska kring sin manliga identitet och sitt förhållande till kvinnor.

– Men vi har också ett läge där psykisk ohälsa ökar, världen krisar, det är ekonomiskt jobbigt, och vi har dessutom en ökning av diagnosticeringar av NPF. Och vi har unga män som av alla möjliga skäl känner sig desorienterade, och upplever sig ha tappat kontrollen över tillvaron. Träning blir ett positivt inslag då. Det gör en stor skillnad för hur man mår.

När konstnären Maja Fredin, 33, började träna så var det som ett konstprojekt.

– Jag ställde mig kritisk mot hela wellness- och träningsindustrin, som jag ser som en produkt av nedmonteringen av välfärden. Utan skyddsnätet uppstår en individualism där man måste ta hand om sig själv. Det är mycket skuld om man inte tar hand om sig själv.

– Men jag tycker också det är vanligt som konstnär att man ställer sig utanför det man kritiserar, i stället för att försöka förstå det. Jag ville förstå tjusningen i det och gick in för det väldigt mycket, säger hon till Flamman.

Med tiden insåg hon att hon faktiskt gillade att gå till gymmet. I dag tränar hon 5–6 dagar i veckan.

Stark. Kalle Söderberg är en av det hundratal medlemmar som tränar på Collective Efforts gym i Rosengård i Malmö. Foto: Jacob Lundberg.

– Jag tycker om att ta i, att det går att se och räkna på resultaten. Det finns något med att bygga kroppen på ett sätt, man sliter sönder sig själv och bygger upp sig själv. Jag blir nyfiken på framtiden på ett sätt som jag inte varit innan. Hur kommer jag att se ut om en månad om jag fortsätter?

– Jag trodde inte att det skulle bli så viktigt för mig som det är nu. Det har blivit en rutin för mig att äta mina matlådor och gå till gymmet de speciella tiderna. Jag brukade älska att gå ut och festa, men har ingen lust att ens ta en öl på lördagskvällen. Det fuckar min målbild att ta 135 kilo i marklyft.

Att vara kvinna i den mansdominerade kroppsbyggarvärlden har inte varit friktionsfritt. Hon beskriver hur hon fått kommentarer från såväl nära vänner som familjemedlemmar, som oroat sig över hennes växande armar.

– Mitt mål är att bli så stor som möjligt, inte att bli mer attraktiv. När jag började bli ådrig och få stora biceps så frågade många vad min pojkvän skulle tycka om min kropp. Det hamnade väldigt mycket i fokus.

– Det finns ett värde som kvinna i att sluta se sig som det späda och svaga objekt man förväntas vara. Jag har hållit på med kampsport och kan försvara mig, men det här är något annat. Att estetiskt se stor ut och att veta att man kanske är starkast i rummet.

Hon beskriver sig själv som vänster, men samtidigt som en individualist.

– Jag är rädd att göra andra besvikna på min prestation och vill känna full kontroll över mig själv och se mina egna resultat. Men det är något jag slits med, jag tycker inte om det.

– Det är därför jag har blivit konstnär också.

Sociologen Roland Paulsen växte upp på en bondgård utanför Malung och har gymmat sedan han var 13.

– Pappa hade en bänkpress som stod i pannrummet.

I dag försöker han träna varje dag, men säger att det ”oftast bara blir sex dagar i veckan”.

Kritiker. Sociologen Roland Paulsen tränar sex gånger i veckan – men tror inte att gym skulle existera utanför kapitalismen. Foto: Jacob Lundberg.

– För mig ramar det in arbetsdagen, särskilt när jag jobbar ensam. De faktiska hälsofördelarna avtar dock snabbt. Där skulle det egentligen räcka med två korta helkroppspass i veckan.

Tidigare har uthållighetsträning associerats med medelklassen, medan styrketräning varit arbetarklassens domän. Roland Paulsen säger att träningen i dag blivit både mer klassöverskridande och mer ojämlik.

– Det är delvis en klassmarkör. Kontorsarbetare har i dag generellt bättre hälsa än kroppsarbetare, bland annat eftersom de har tid till återhämtning. Att förvänta sig att en person som arbetat fysiskt hela dagen ska gå till gymmet är orealistiskt.

– De stora teknikbolagens ledare har till exempel alla en fitnessframtoning. Det finns ett muskelideal som i dag blivit både klass- och könsöverskridande.

I boken Tänk om från 2020 skriver han om hur människor, i takt med att det materiella välståndet växt, blivit allt mer oroliga. Jag berättar att flera av de jag pratat med har beskrivit träningen som en möjlighet att ha kontroll över vardagen.

Revolutionen kanske inte sker på gymmet, men det är en härlig paus från allt som suger.

– När allt i livet står och skakar så blir den egna kroppen den sista gränsen att försvara. Om jag har kontroll över min kropp så kan man tänka att jag har lite kontroll i livet. Men det är också ideologi.

Riskerar inte det att leda till en illusion om trygghet?

– Jo, men att må dåligt är sällan produktivt heller. Men så länge som samhället stympar och begränsar livet så spelar det inte jättestor roll vad det gör som individ. För en individ är det möjligen att föredra att vara i form än att inte vara det, men politiskt gör det varken till eller från. Jag skulle tro att få revolutionärer genom historien haft tid för att gymma.

Även om han tillbringar mycket tid på gymmet är han kritisk mot hur träning organiseras i kapitalismen. Han beskriver hur de genomsyras av såväl ”arbetsideologi” som femininitets- och maskulinitetsideal, och speglar samhället snarare än att erbjuda ett avbrott från det.

– Gymmen är i sig ett uttryck för vårt produktionssätt. Det efterliknar taylorismen: man bryter ned rörelser i mekaniska och onaturliga moment. Det är en extrem effektivisering av kroppen som är gjord för att passa i ett fullspäckat arbetsschema.

Han beskriver det som ”en stympad form av rörelse som speglar vårt stympade liv i kapitalismen”.

– I ett socialistiskt samhälle tror jag inte att gym skulle existera. Men det går att tänka sig att mer njutbara former av träning skulle kunna ta mer plats. Träningen som en utopisk sfär, där man får glömma det instrumentella och bara ägna sig åt något för dess egen skull, som bland klättrare och surfare i dag. Men den typen av träning kräver tid och frihet.

Runt halv sju börjar salen på Collective Effort fyllas på, och snart har ett tjugotal personer samlats på mattan under lysrören. Åldrarna är mellan 20 och 50, och de flesta är killar.

Efter en uppvärmning drar jag på mig ett par obligatoriska benskydd och handskar som får mig att se ut som en seriefigur. Sedan hamnar jag mittemot Matilda Renkvist Quisbert, 37.

Jag ställer mig med vänster ben framåt, för att få maximal sträcklängd på högerarmen. Hon håller upp handskarna framför ansiktet. Jag slår rakt emot hennes ansikte, och med en dov puff parerar hon slaget. Jag får hålla mig i tungan för att inte säga ”förlåt” efter varje slag.

Sedan är det min tur att ta emot slag. Jag håller upp handskarna framför ansiktet, och reflexen att rygga tillbaka försvinner snabbt. Vi övar sparkar och slag.

Hopp. Tony, 30, och Notto, 23, tränar hoppsparkar under thaiboxningspasset på Collective Effort. Foto: Jacob Lundberg.

Utöver att sparkas och boxas är Matilda ordförande i föreningen.

– Men det är för att jag är bra på administration, inte på att slåss, säger hon.

Vi slår oss ned på en bänk i korridoren utanför träningssalen.

– 2017 var vi ett gäng från förbundet Allt åt alla som drog runt och letade efter källare på Norra Grängesbergsgatan. Vi slog oss ihop med ett gäng från Lund som redan tränade under namnet Collective effort, så vi har vuxit fram ur olika delar av vänstern, berättar hon.

– Vi snackade mycket då om att bygga mer långsiktiga och konkreta saker. Arbetet under flyktingkrisen var nära inpå, och vi hade även börjat erbjuda läxhjälp. Varför inte jobba in även rekreation i det? Eftersom många höll på med kampsport sedan innan så blev det naturligt.

Föreningen är uttalat socialistisk. Hur påverkar det er verksamhet?

– Vi har pratat mycket om vad som faktiskt utmärker oss, förutom att vi har Palestinaflaggor på väggarna. Vi vill bygga en kultur som är tillåtande, solidarisk och kamratlig. Framför allt i kampsport kan det vara stora skillnader i kulturen mellan olika gym. Vi ser också gärna att lokalen nyttjas för olika politiska ändamål.

– Vi har också en solidaritetsfond som vi delar ut till två gånger om året. Solidariska byggare, ett palestinskt fotbollslag som skulle åka till Gothia Cup och kurdiska Röda stjärnan är några av dem som tagit emot pengar. Man får nominera det som man tycker är bra.

I en kort paus får jag tillfälle att prata med Tony, 30. Han berättar att han inte tränade innan han kom hit. I dag går han på thaiboxning en gång i veckan, på nybörjarnivå.

– Jag gillar gemenskapen. Folk är snälla mot varandra.

Strax därefter ser jag honom öva hoppsparkar mot sin sparringpartner Notto.

Läs mer

Maja Fredin berättar att även hon börjat träna på ett annat gym – en atletklubb, med tydlig vänsterprofil.

– Där håller man på med tyngdlyftning och styrkelyftning, som har en historia i arbetarkulturen, och rynkar på näsan åt kroppsbyggande.

Hon beskriver träningen som en paus från en kaotisk omvärld.

– Det har blivit som en meditation. Jag kan hugga av mitt huvud en stund, och får bara vara kött. Revolutionen kanske inte sker på gymmet, men det är en härlig paus från allt som suger.

Inrikes/Nyheter 30 april, 2025

Kritik när sexualundervisning minskas: ”Trumpfasoner”

I Sverige har sexualundervisningen varit obligatorisk sedan mitten av 1950-talet. Foto: Viktoria Bank/TT.

Undervisning om samtycke och relationer ska i högre grad vila på enskilda lärare, föreslår en ny utredning. Första tecknet på en nedmontering av svensk sexualundervisning, menar Lina Fridén, ordförande för RFSU.

– Vi har haft obligatorisk sexualundervisning sedan 1955 i Sverige, och varje årtionde sedan dess har den stärkts och förbättrats. Det här är första gången vi ser att man börjar ta ett steg tillbaka, säger Lina Fridén, ordförande för Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU).

Den drygt 900 sidor långa läroplansutredningen vid namn ”Kunskap för alla” kom tidigare i månaden, och pryds av ett gyllene äpple. Ett av utredningens många förslag är ”att vissa områden utgår eller tonas ned” i den övergripande läroplanen för hela skolan, däribland sexualitet, samtycke och relationer, som man anser lika gärna ”kan framgå i kursplanerna i bland annat biologi, samhällskunskap samt hem- och konsumentkunskap”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 30 april, 2025

Influerare kan få böta efter smygreklam: ”Konsekvent nonchalanta”

Bianca Ingrosso är en av ett 50-tal influerare som granskas av Konsumentverket. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Konsumentverket sätter ned foten mot dolda och otydliga reklamsamarbeten i sociala medier, och slår till mot ett 50-tal influerares bolag. Jämfört med traditionell marknadsföring är dagens nätreklam ofta ”en viskning snarare än en megafon”, enligt forskaren David Cardell.

”Update på veckans kyl”, skriver Bianca Ingrosso på Snapchat, och lägger upp en bild på sitt kylskåp. Där syns energidrycker, ägg, enorma jordgubbar på en tallrik, och ostar från kändissyskonens matföretag Mino Market – ”av och för personer som kanske tar italienska råvaror på lite för stort allvar”.

Hon är ett av de 50 fall som nu granskas av Konsumentverket och rör kändisar med egna företag, som sömlöst visar upp produkter från dem på sina personliga konton.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
TV 30 april, 2025

Grillen #4: Vem är Sveriges Elon Musk?

I veckans Grillen: Vem vill ta rollen som Sveriges svar på Elon Musk, finns ungdomens källa i Venedig och vilka svenskar hejar på Turkiet nu när Joakim Medin riskerar 27 år i turkiskt fängelse.

Grillen gästas av Roland Paulsen, sociolog och hängiven träningsfantast, för att prata om gym är höger och hur vi skulle kunna träna under socialismen.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Roland Paulsen

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera:
Javier Cordova

Klippning:
Petter Evertsen

Inrikes 30 april, 2025

Kommunister och socialdemokrater firar 1 maj – med ”samma” affisch

De två affischerna, beskurna. Bild: Skärmdump.

Två snarlika, 70-talsdoftande affischer skapar förvirring bland Stockholms 1 maj-firare. Den ena kommer från Kommunistiska partiet – och den andra från Socialdemokraterna. ”Kommunister brukar inte gilla att festa med sossar”, säger Andrea Törnestam (S).

Röda fanor. Människor samlade i gemensam protest, i festliga men stiliserade grundfärger. Och ett ballt typsnitt, som hämtat från en svunnen era av utsvängda jeans och fräsiga muskelbilar.

Den ena affischen berättar om Kommunistiska partiets demonstration under parollen Röd front. Den andra om den efterfest på Slaktkyrkan i Stockholm som anordnas samma kväll av Socialdemokraterna i Stockholm.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 30 april, 2025

Intervju i SD-nära kanal kan fälla Boråsmannen

Riks logotyp samt den åtalade 68-åringen. Foto: Skärmdump / Privat.

Den 68-årige man som körde in i en Palestinademonstration hävdar att han är oskyldig. ”Ska jag göra ett terroristdåd så tar jag väl inte med mig damerna”, säger han i förhöret. Men en intervju med Youtubekanalen Riks talar till mannens nackdel, enligt åklagaren.

I dag väcktes åtal mot den 68-åring som körde in i en Palestinademonstration i Borås förra sommaren. Mannen åtalas för försök till grov misshandel samt hets mot folkgrupp.

– Min bedömning är att han har sett demonstrationståget och avsiktligen kört in i den på grund av att det varit till stöd för Palestina, säger åklagare Carolyn Westeröd till Flamman.

Hon menar att bevisningen mot mannen är god.

– Det är baserat på de uttalanden och inlägg han delat i sociala medier under juli och augusti. Det är både på X och på Facebook, där han delat meddelanden som vi bedömer vara av hatbrottskaraktär.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Essä 30 april, 2025

I omvårdnadens dans knyts kroppen till kapitalismen

Personlig assistans kräver ett nära fysiskt samarbete. Foto: Lotte Fernvall/Aftonbladet/TT.

När min brukare äntligen kan bada igen, efter månader av lyfthinder och kompromisser, blir den nya takliften både en seger och en sorg. I personlig assistans vävs kroppar, maskiner och känslor samman i ett arbete som både skapar och förbrukar oss.

Den nya takliften är på plats i badrummet. Äntligen kan han bada igen – det bästa han vet. Efter att min brukare brutit benet tvingades vi ta ett långt uppehåll, då det blev för svårt att få över honom i badkaret. I stället gick vi över till duschstol.

Att få en lift var inte enkelt. Det krävdes utredningar och överväganden. Var bad verkligen nödvändigt för hälsan? Behövde hans kropp det? Kunde inte vi assistenter göra liftens jobb med våra egna kroppar?

Liften är en liten seger. För honom – och för oss. Men också en förlust. Ett tecken på att hans kropp håller på att förfalla. Och att våra kroppar gör detsamma. Våra ryggar klarar inte längre att kompensera när hans smidighet sviktar. Den sänkbara sjukhussängen, badrumsliften, elrullstolen – alla de tekniska hjälpmedlen höjer hans livskvalitet och skonar våra kroppar. Men de förändrar också vårt arbete. Tidigare var det kropp mot kropp. Nu står en maskin emellan oss.

Våra ryggar klarar inte längre att kompensera när hans smidighet sviktar.

Jag började arbeta extra i hemtjänsten redan i gymnasiet. På helger och somrar gick jag hem till pensionärer i Hässelby Gård, städade, handlade och delade ut matlådor. När jag var 25 började jag arbeta nätter som personlig assistent åt min moster.

I sjutton år jobbade jag nätter – en påfrestning både fysiskt och mentalt. Att leva så nära en nära släktings dödsångest, nattliga panik och andningsnöd slet hårt. Omställningarna mellan nattarbete och dagliv blev allt svårare.

Sedan kom döden. Ett litet sår blev till blodförgiftning. Min mosters kropp gav upp, även om sinnet fanns kvar. Hon sjönk in i en allt djupare sömn. Jag fick ta beslutet på sjukhuset att stänga av hennes livsuppehållande maskiner och se henne ta sina sista andetag. Det knäckte mig.


I en text jag skrev efter hennes död försökte jag beskriva den ”moster-maskin” vi hade blivit under våra år tillsammans: hur vi assistenter, apparaterna och min moster kopplades samman i en noggrann koreografi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 29 april, 2025

Sami Suliman höll ett tal där han beklagade sig över ”de tre Arons” makt över Sverige. Skärmdump.

”De är alla sionister”, dundrar talaren från scenen. Det är demonstration för Palestina vid Odenplan den 12 april, och Judiska centralrådets ordförande Aron Verständig framställs som mytologiskt mäktig. ”Han är livsfarlig och kan tysta en statsminister, och kan göra vad han vill i vårt land. Kom ihåg hans namn.”

Nu är talaren, en av medarrangörerna av de sedan drygt två år veckovis återkommande Palestinademonstrationerna i Stockholm, varm i kläderna. Han ser ett mönster eftersom flera personer han ogillar heter Aron. De, framgår det underförstått, har ett särskilt samband med varandra. ”Aron ett, Aron två, Aron tre – ett kraftigt spindelnät i media och politik.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 28 april, 2025

Flamman firar historisk upplaga på Sturehof

Kulturredaktör Paulina Sokolow, nyhetsredaktör Jacob Lundberg, chefredaktör Leonidas Aretakis och reporter Liz Fällman.

Efter en rekordartad tillväxt firar Flamman en efterlängtad milstolpe på jämngamla Östermalmskrogen Sturehof. ”Vår främsta uppgift är att granska överklassen, så varför inte göra det på nära håll”, säger chefredaktör Leonidas Aretakis.

Den socialistiska veckotidningen Flamman växer som aldrig förr.

Från att i decennier ha skvalpat runt två till tre tusen prenumeranter har tidningen skapat kvartalsrapporter som skulle göra Elon Musk avundsjuk.

Sedan första numret 2023 har man växt från under 3 000 till över 5 000 prenumeranter.

– Det gläder mig att vår satsning på orädd, rolig och fritänkande journalistik betalar sig. Det här är en laginsats – vi har kul ihop på redaktionen, och det märks på resultatet, säger Leonidas Aretakis.

Flamman har vuxit till en publicistisk storspelare: citerad i riksmedier, närvarande i centrala debattpaneler och med eko långt utanför Sveriges gränser.

Satirtävlingen i januari 2023 uppmärksammades i bland annat Le Monde och Süddeutsche Zeitung, och utlöste attacker i Erdogans närstående tidning Sabah. Tävlingen ledde också till att Flammans chefredaktör tilldelades yttrandefrihetspriset till Lars Vilks minne.

– Folk kastar sig över allt från våra gräv till våra essäer. Vi har en blandning av material som vi är ensamma om, och dessutom en egen ton, säger nyhetsredaktör Jacob Lundberg.

Med den nya tv-satsningen Grillen, och profilerade poddar som Forum, Apans anatomi och Kalam suedi har man dessutom etablerat sig som ett bredare mediehus, som nu dessutom fylls på med Sveriges mest inflytelserika litteraturpodd Gästabudet.

Tidningens nyskapande omslag tas ofta fram i samarbete med samtida konstnärer.

– Det märks att folk verkligen vill skriva hos oss, och säg en annan svensk veckotidning som är så här snygg? säger kulturredaktör Paulina Sokolow.

Flamman har levt många liv sedan starten som socialdemokratisk rösträttstidning i Malmfälten 1904–1906: från VPK-tidning efter partisplittringen 1917, via hårdkommunistisk utbrytare med APK 1977, till dagens oberoende socialistiska röst sedan 1991.

I dag förenar tidningen en självständig utrikeslinje – med enhälligt stöd för Ukraina, skarp kritik mot Israels brutala krigföring och ett lika starkt motstånd mot antisemitism – med en konsekvent solidaritet med arbetande människor.

– Vi struntar helt i vem vi gör förbannad. Våra läsare förväntar sig självständiga ställningstaganden och oväntade ingångar, och vår enda lojalitet är med dem, säger Leonidas Aretakis.

Att spränga 5 000-vallen – en siffra Flamman inte sett sedan 1970-talet – är en historisk händelse. Den firas nu på klassiska Sturehof, grundat 1905, kvällen innan första maj.

– Vår främsta uppgift är att granska överklassen, så varför inte göra det på nära håll.