Om vi nu ska kopiera dansk politik – vad sägs om att lära av deras överlägsna vindkraftssatsningar?
En mörk januarimorgon satt jag på tåget med Kentskivan Du & jag döden i hörlurarna, och spanade ut över horisonten efter en välbekant silhuett. Sedan jag var bara några år gammal har den varit ett tecken på att vi snart är framme, och spaningsleken har varit ett sätt att hålla mig och min syster på gott humör den sista timmen i bilen.
Konturen är den 250 meter höga skorstenen på Ørsteds Esbjergverk där man bränner kol för att förse södra Danmark med el och värme. Eftersom det ligger i det låglänta Danmark är det ett av landets högsta punkter och därmed ett klassiskt landmärke. För länge sedan jobbade min morfar med nätplanering här och så länge jag kan minnas har kraftverket dominerat utsikten från min mormor och morfars fönster.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Denna morgon var jag inte på väg mot Esbjerg för att träffa familj som så många gånger förut. I stället var jag där för att se den hamn runt kolkraftverket som blivit centrum i Europas gröna omställning. Hamnen är en nod i Europas vindindustri och mellan 2010 och 2019 skeppades vartannat vindkraftverk till havs i EU ut genom hamnen. Här har svenska Vattenfall sitt europeiska logistikcentrum för havsbaserad vind och härifrån har bolaget installerat drygt hälften av Danmarks havsbaserade vindkraft, vilket gör dem störst i landet.
Samtidigt som Danmark har svårt att hitta folk till sin gröna omställning saknar folk i Sverige sysselsättning.
Coronaåret 2020 skeppades 1 100 MW havsbaserad vind ut från hamnen – nästan tre gånger mer än hela Sveriges kapacitet till havs. Och det kommer bli mer. I dag har Danmark installerat totalt 2 600 MW havsbaserad vind, men det finns planer på att bygga ut det till 18 000 MW till 2033. Eftersom moderna vindkraftverk är stora och kan installeras långt ut till havs där det blåser mer är de också mer effektiva där än på land. Om planerna blir verklighet talar vi om drygt 70 TWh om året – nästan två gånger Hybritprojektets framtida elbehov.
Killen som körde runt mig i hamnen var engagerad i sitt värv. Vi var jämngamla, men han hade en hälsosam skepsis mot en energiforskare som skulle ”visas runt lite”. Det var först när vi körde längs kajkanten förbi långa rader av utrustning och han kunde berätta om ”godset”, som både bilen och samtalet blev varmare.
Han visade upp serviceskepp som kan hålla en landstigningsramp stilla i flera meter höga vågor, turbinvingar längre än en fotbollsplan som ska till Tyskland, turbinhubbar stora som småhus på väg till Taiwan, och drönare som kan bära tung utrustning upp ett par hundra meter till toppen på ett vindkraftverk. Den avancerade teknologin står inte i motsättning till arbetstillfällen – tvärtom. Över 30 000 människor jobbar direkt i dansk vindindustri och varje tusen MW havsbaserad vind som installeras i Danmark kräver 14 600 årsverk.
Sedan 1979 har Danmark tålmodigt stöttat teknikutvecklingen och vindutbyggnaden, och är i dag världsledande på vindteknologi. 2019, efter 40 år av statsstöd, firade man det första vindkraftverket som installerades utan statsstöd då tekniken blivit effektiv och billig. 2021 vände pengaflödet då ett företag betalade 2,8 miljarder danska kronor till staten för att få bygga en vindkraftspark till havs.
När jag frågade killen som visar runt mig på den kalla och blåsiga hamnen om han tyckte politikerna gör tillräckligt för vindindustrin svarade han trött att ”för den politiska klassen i Köpenhamn är klimatomställningen något abstrakt – men i slutändan är det ju en jobbare som ska lösa det”.
Fast för den danska ”politiska klassen” har just jobbarna blivit ett problem, bristen på dem alltså. Arbetslösheten i Danmark ligger på 2,9 procent och har, om vi räknar bort coronaåret, legat under fyra procent sedan mars 2018. I Sverige ligger arbetslösheten på 8,3 procent, vilket är tredje högst i EU, och har förutom 2008 aldrig kommit under sex procent i samma period. Enligt ILO har arbetslösheten i Sverige legat över sex procent sedan 90-talet – förutom ett par år omkring millennieskiftet, men i Danmark kom den bara över sex procent åren efter finanskrisen. Det som Sverige upplevt i ett kvartssekel motsvarar en historisk depression i Danmark.
Det som sällan nämns i dessa sammanhang är att för att kunna räknas som arbetslös måste du aktivt söka ett jobb, och Sveriges arbetslösa gör vad de kan. 2022 sökte 1 532 personer till den ettåriga lokförarutbildningen i Ängelholm, men det fanns bara 35 utbildningsplatser. Ett år senare slutade SJ köra tåg mellan Malmö och Göteborg på grund av brist på lokförare. Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson spenderade dagen på twitter med att uppmana ännu fler att söka lokförarutbildningen.
Samtidigt som Danmark har svårt att hitta folk till omställning har alltså svenskar svårt att hitta jobb. Självklart bidrar det till den djupa cynismen och hopplösheten som slagit rot här. Som Dag Hammarskjöld skrev i dagboken Vägmärken: ”Vad du ytterst behöver är att uppleva – eller tro dig uppleva – att du behövs.” I dagens Sverige slösas människolivstid bort på massarbetslöshet – som om de inte behövdes för att lösa våra problem.
I den ovanliga sensommarvärmen i slutet av augusti kommer nyheten att Esbjergverkets sista kolbit bränts – skorstenen ska rivas, verket ska stängas och ersättas med förnybar energi och en värmepump som ska värma staden med havsvatten. ”Det känns vemodigt”, säger mormor, ”men det är ju nya tider”.
I Sverige däremot är det gamla tider. En dag efter att Esbjergverket stängts meddelar Vattenfall att man kommer att pausa den svenska vindkraftsparken Kriegers flak som regeringen redan godkänt. Det finns helt enkelt ingen ekonomi i projektet utan stöd. Samtidigt sprider sig både både arbetslösheten och utsläppen.
