En bekant har en lägenhet i Riga i ett vackert gammalt hus. Hon har sina rötter där, och nu inför sin pensionering slits hon mellan Sverige och Lettland, Skövde och Riga.
En sak som känns svår med Riga efter alla år i Skövde är trapphuset.
I Lettland bryr sig ingen om tapphusen. I lägenheterna är det pyntat och städat, i trapphuset sopor, fimpar, piss, trasiga glödlampor, utslagna fönsterrutor.
I svensk aningslöshet föreslår jag genast lösningar; gemensamma städdagar, förtroendevald portvakt, inhyrd städfirma…
Men det är något djupare, mer svårfångat.
Efter många år i Sverige gruvar sig min bekant för att återvända till det stinkande trapphuset, trots att hon längtar efter gamla vänner.
Bilden blir nästan övertydlig när jag tänker på vårt svenska samhälle, den offentliga och den privata konsumtionen.
Vi kan inte förstå varför hyresgästerna i Riga inte kan träffas en halvtimme i veckan och städa trappan, eller lägga till lite på hyran och få en städfirma.
Men vi då?
Vi kan tala om systemkollaps på grund av flyktingkrisen. I äldreomsorgen är promenader, utflykter och pratstunder oftast blott ett minne hos den trogna personalen – som inte hinner berätta om det för yngre kolleger som ständigt byts ut. Läkare har länge slagit larm om att den nedbantade bemanningen i vården kan hota patientsäkerheten. Samtidigt kan vi ta oss en titt på bostadsannonserna, reseannonserna.
När jag själv gick i skolan under rekordåren fanns tre vaktmästare, kurator, skolsyster och obs-klinik på skolan. Biblan var öppen hela skoldagen och idrott hade vi tre gånger i veckan.
Men detta tilldrog sig vid den tid när hemtjänsten bytte gardiner och bakade julkakor.
Nej, allt var inte bättre då. Personlig assistent hade ingen hört talas om. Det fanns stora långvårdssjukhus med fyr- och sexbäddsrum. Kanske förekom också mer maktfullkomlighet från kommunala tjänstemän.
Men det fanns en tro på det gemensamma, på solidaritet.
Visst gnälldes det om skatter, då som nu.
Men alla kunde se att samhället byggdes ut.
Nu är vi många som har en krypande ångest över hur samhället monteras ner.
Hemtjänst- och vårdpersonalen hetsas av tidsstudiemän. Goda vännen som är undersköterska har blivit klockad vid blöjbyte på nyopererade småbarn. Det talas om neddragningar i personlig assistans.
Så har vi skolan. Och järnvägsunderhållet. Vi behandlar vårt gemensamma samhälle som ett trapphus i Riga.
Så stänger vi dörren mot stanken och river ut köket, bokar Thailands-biljetter och köper julklappar för miljarder.