– Europa och USA säger sig sprida demokrati och mänskliga rättigheter över världen, men lever inte själva upp till dessa principer.
Boaventura de Sousa Santos är djupt kritisk mot västvärldens syn på bistånd. Att väst lär ut principer de inte själva följer är ett problem med demokratibiståndet. Ett annat är bristen på kunskap om mottagaren. Boaventura påpekar att en del länder har haft flerpartisystem i 200 år, andra i 20. Förutsättningarna är helt olika.
– Till och med de gamla kolonisatörerna var mer intresserade av kunskap än vad vi är i dag, skämtar Boaventura. De studerade ofta de samhällen de skulle till många år innan de gav sig iväg. I dag är metoder som ”Rapid rural appraisal”, där givaren besöker lokalsamhällen några få dagar innan projekt startas upp, gängse inom biståndsvärlden. Risken är stor att det blir fel.
MR väckte protester
Han berättar om diskussionen inför årets World Social Forum i Tunisien i mars. Tanken med att förlägga forumet i Tunisien var att följa upp erfarenheterna från den arabiska våren. Från början var förslaget att temat skulle vara mänskliga rättigheter. Men de sociala rörelserna från Mellanöstern protesterade. De påpekade att mänskliga rättigheter för dem representerar ett påtvingat begrepp, som förknippas med förtryck och utsugning genom den dubbelmoral som västländerna har gjort sig skyldiga till. Till sist enades man om att använda begreppet ”dignity” (värdighet), ett ord som finns i Koranen, och som bättre uttrycker vad människor kämpar för och drömmer om.
Boaventura påpekar att synen på demokrati är mycket enkelspårig i dag. På 1960- och -70-talen fanns vad han kallar ”demodiversitet”. I den akademiska och politiska debatten talades om åtminstone fem former för demokrati: representativ demokrati, som vi känner från Västeuropa, utvecklingsdemokrati, som var beteckningen för demokratin i de nyligen befriade länderna i Afrika, folklig demokrati, som var systemet i Sovjetunionen, direktdemokrati och deltagande demokrati. I dag är den representativa demokratin det enda som räknas, den ses dessutom som en förutsättning för all annan utveckling. Men med en sådan förenklad bild, får vi svårt att förstå verkligheten, som ofta inte är svartvit. Dessutom har den representativa demokratin i många länder stora problem. I Europa kan vi till exempel notera sjunkande valdeltagande och bristande förtroende för det demokratiska systemet.
Börja lära av syd
Boaventuras främsta budskap är att i stället för att lära ut, måste vi börja lära av syd. Han menar att en av de viktigaste uppgifterna i Europa just nu är att vitalisera det demokratiska systemet och hitta nya former för demokrati. På de områdena finns mycket inspiration att hämta från syd, konstaterar han, och nämner de politiska processer för att utveckla demokratin som pågår i flera latinamerikanska länder som exempel.
Ofta när Latinamerika kommer på tal, är vänstern i Europa snabba att påpeka de brister som finns när de demokratiska idealen ska förverkligas i praktiken.
Men Boaventura menar att detta i sig är en form av exotisering. Vi blir besvikna när vi konstaterar att ”de är som vi”. I själva verket borde det vara utgångspunkten.