När sossarna valde att bilda nationalistisk front med borgerligheten och sluta upp bakom första världskriget, bröt Luxemburg och Liebknecht med socialdemokratin och bildade det tyska kommunistpartiet.
Samtidigt som socialdemokratins styvmoderliga förhållande till vänstern är på tapeten här i Sverige, vördas i i Tyskland 100-årsminnet av morden på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht.
Sossarnas stora svek – som fick Luxemburg och Liebknecht att bryta med socialdemokratin och bilda det tyska kommunistpartiet – skedde som bekant när man valde att bilda nationalistisk front med borgerligheten och sluta upp bakom första världskriget. Luxemburg och Liebknecht genomskådade upprustningen för den imperialistiska kraftmätning det i själva verket rörde sig om och fick båda sitta inlåsta för att ha agiterat mot militarismen, innan de mördades av socialdemokratiskt understödda frikårer den 15 januari 1919.
Idag har Rosa Luxemburg en kultstatus inom vänstern, där till och med kraftigt historieförnekande socialdemokrater titt som tätt framhåller henne som en representant för den rena – av historien obesudlade – socialismen. Göran Greider, som i dagarna ägnat kraft, möda och radbrytningar på Twitter åt att uppmana Vänsterpartiet till en historiskt urusel ”marknadskompromiss” med nyliberalismen, lyfter i nästa andetag fram Luxemburg som vänsterns och massrörelsens sanna röst som rentav förtjänar en staty, och det påstås – till exempel av Salomon Schulman i Expressen (9/14, 2018) – att Rosa Luxemburg ”avskydde bolsjevikrevolutionen i Ryssland”.
Men den strömning som Rosa Luxemburg framförallt riktade in sig på att bekämpa var den reformistiska socialdemokratin, som hon själv – till sin egen olycka inte minst – egentligen inte tog på så stort allvar förrän det var för sent.
På senare år har flera uppmärksammade böcker om Rosa Luxemburg kommit ut, som seriebiografin Red Rosa (2015) och Nina Björks Drömmen om det röda (2016) men vill man istället gå rakt på sak finns till exempel texten ”Sociala reformer eller revolution” gratis att läsa på internet.
Där avfärdar Luxemburg helt idén om en kapitalism som kan slipas ner i kanterna tills den magiskt tyglats efter arbetarklassens villkor. Hon kallar den ”opportunism” och i dagar som dessa förtjänar hon verkligen att läsas igen, ofiltrerad.
