Gammelmansrösten som häpet ropar ”aj, aj, aj” får något att brista i mig. Och så en hes, upphetsad målbrottsröst: ”Gå tillbaka och hugg en gång till”.

Fängelsestraff för 13-åringar räcker för fan inte, tänker jag. Jag är beredd att låsa in 11-åringar och gräva ned nyckeln.

764 kallas nätverket bakom attackerna – en märklig referens till en postkod i Texas – och dess mest våldsfixerade gren bär namnet No lives matter. Gruppen klassas som en terrororganisation av FBI, och drivs av satanistiska, nihilistiska och högerextrema idéer.

Dokumentären fokuserar inte så mycket på det högerextrema inslaget – något som vi i vänstern med rätta brukar förgrymmas över – men i just fallet 764 är det rimligt. Snarare än nynazism tycks sekten drivas av nihilism, nätradikalisering och att empatistörda personer blivit förgrundsgestalter; snorungar med smeknamn som ”Chai” och ”Slain” på kanaler som Telegram och Discord. Fascismen är i detta sammanhang attraktiv i sin likgiltighet för människoliv.

Materialet är svårsmält. Barn med psykisk ohälsa blir uppvaktade medan de spelar Roblox, det vill säga leker med virtuella legogubbar. De luras att ta av sig kläderna framför kameran och blir sedan utpressade. ”Skär dig och måla mitt nickname med blod på väggen”, uppmanar någon, och hotar med att annars sprida bilderna.

764 är bara ett extremt uttryck för en nihilism som finns i hela samhället.

”Inte tillräckligt djupt”, utbrister någon annan, och skickar en guide på hur offren ska skära. ”Nu är ändå ditt liv förstört: lika bra att du tar livet av dig”, säger en tredje. Här kommer två pdf-filer med lite tips på hur du kan göra.

Som tittare drabbas man av helig vrede. Plötsligt är all min humanism bortblåst. Jag vill inte se dessa människor ”rehabiliterade” eller ”vårdade” – bara inlåsta och isolerade. Problemet är bara att förövarna inte är äckliga gubbar som onanerar i SS-uniform, utan andra barn med psykisk ohälsa och självskadebeteenden.

Hur svårt det än är måste vi därför titta oss själva i spegeln. För 764 är bara ett extremt uttryck för en nihilism som finns i hela samhället. Den går som ett mörkt stråk genom subkulturerna: från hackerrörelsen, via punken, ända tillbaka till den tidiga anarkismen.

”Chai” och ”Slain” är en sorts betydligt mörkare versioner av Tyler Durden från Fight Club, eller Houellebecq-karaktärer som spårat ur. Tidigare infogades liknande stridsrop i låtar som Sex Pistols Anarchy in the UK, The Last Resorts Violence in our minds eller – varför inte – Leon Larssons anarkistiska diktsamling Hatets sånger från 1906.

Fasen, vi kan till och med gå ännu längre tillbaka, till Nietzsches idé om att filosofera med hammaren: Rör dig snabbt och ha sönder saker.

Jag menar inte att relativisera denna psykopatiska kult. Dessa barn bör spärras in och det är absurt att samhället inte har verktyg för att förbjuda deras internetanvändning. Samtidigt måste vi våga se att impulsen att ”låta samhället brinna” inte är obegriplig. Jag har känt så under tonåren, och mina barn kommer att känna så. Den alienation som samhället producerar – främst i arbetslivet, men också i skolan – eldar på känslan.

Det är en reflex hos vänstern att förklara all ondska med ”högerextrem ideologi”. Men här tror jag att vi måste se att den nihilism – som började som salongsfähig kulturradikalism – gjort en motsatt resa jämfört med högerextremismen: den har kastat av sig kavaj och slips och tagit på sig mjukisbyxor framför skärmen. Inget gott kommer ur den i dag.

Min poäng är inte att 764 ”skulle kunna vara du och jag”. Inte heller att Nietzsche är boven i dramat. Snarare att frasen ”no lives matter” sedan länge är teknikjättarnas modus operandi. Att vi redan uppmanar våra barn att vara hänsynslösa i konkurrensen. Och att vi som samhälle sedan länge behandlar gamla, flyktingar och bokstavsbarn som skräp.

Så när ”Tobbz” håller upp en blodig kniv efter en slumpvis utförd attack framför livekameran och ”Pastor” skriver ”gulligt”, är det bara ett tillspetsat uttryck för ett samhälle som redan är empatistört.