Valet av en av landets tyngsta maktpositioner, nästa riksbankschef, har utsetts i skuggorna. Det som skett angår oss alla, varje medborgare. När Sverige haft en ledare i tolv år på samma post, går det att undra om det är ett diktatorsmandat som löper ut vid årsskiftet. Medborgarna har för länge varit uteslutna från diskussionsrummet. Allmänt vedertaget borde det vara (speciellt efter skandalen kring Nordeas flytt) att det är av största intresse för folket att sätta sig in i och ha kunskap om ekonomi. Det är oroväckande att det fattas beslut som har med själva skapandet av pengar att göra, och att detta görs av icke folkvalda representanter.
När valet av ett ämbete som Riksbankschef och cheferna kring hen görs, går det inte med en ”informell kandidatlista” (Dagens Industri, 26/9, 2017) utan det enda som kan godtas är ett resultat av direkt demokrati. Med dagens teknologi borde vi kommit betydligt längre och revolutionerat landets valsystem, både i rike och kommun. Det vi har nu är inte tjugoförsta århundrades demokrati, när riksdag väljer Riksbanksfullmäktige som i sin tur utser högsta ledningen på Riksbanken. Enligt Dagens Industri: ”för Moderaternas räkning sitter en kvartett helt utan koppling till riksdagsmandat men de har partianknutna ämbetsmannakarriärer i bagaget men inte någon djupare förståelse för ekonomi”. Det är orimligt att det ska rekryteras från rent politiska uppdrag och före detta chefsekonomer på banker eller försäkringsdirektörer.
Sverige borde vara i framkanten vad det gäller att låta medborgarna rösta på sakfrågor i Riksdagen, på allt från vinstintresse i välfärden, FRA-lagen till Nato-medlemskap. Med direkt demokrati undviks överenskommelser över blockgränserna och att någon får vågmästarroll.
Det är oroväckande att det fattas beslut som har med själva skapandet av pengar att göra, och att detta görs av icke folkvalda representanter
De folkvaldas korridorer både i Riksdagen och Regeringskansliet är fyllda av policyprofessionella och lobbyister som jobbar för särintressen (Läs Makt utan mandat: de policyprofessionella i svensk politik av Stefan Svallfors och Bo Rothstein från 2015). Det är troligt att de styrande inte vill dela med sig av makten, dessutom finns det för många privata banker och tankesmedjor som lobbar för sin sak.
Det som sker på Riksbanken, den svarta bunkern på Brunkebergstorg, är inte trivialia som ansikten på sedlar, utan här sker angelägenheter; monetärpolicy som påverkar precis alla. Trots att Riksbanken inte är de enda som får ”trycka pengar”, utan det är privata banker som står för penningmängden och sitter på ”tryckpressen”, har deras val av ränta, reglering och direktiv på bankerna av största betydelse. Om Riksbanken styrde över skapandet av pengar skulle det inte behövas ett orealistiskt inflationsmål, minusränta och pengar skulle inte vara lika med skuld som när bankerna fritt får handskas med det. När detta negligeras av de som tänker mer på att få ett snabbt bolån istället för påverkan på den totala skuldsättningen och att ha ett näst intill obefintligt amorteringskrav får vi en skev demokratimodell á la Orwells 1984.