Den 3 juni, Odenplan, Stockholm.

Tusentals klimataktivister från hela världen har samlats i Sveriges huvudstad. FN-konferensen Stockholm +50, som ska uppmärksamma och fördjupa ett halvt sekel av internationellt miljösamarbete, går mot sitt slut bakom inhägnader vid Älsvjömässan. I innerstan marscherar filippinska miljökämpar, samiska urfolksaktivister och tyska trotskister med ett hårt budskap till konferensdeltagarna: ni pratar, men gör ingenting.

Demonstrationståget ringlar sig längs Sveavägen men stannar plötsligt till. En handfull andra aktivister har satt sig i vägen. De ropar i kör:

– Sluta marschera, börja agera!

De internationella demonstranterna blir förvirrade, men lyckas ta sig förbi. Någon skriker ut ett svar.

– Man kan göra båda!

Anna Lagerqvist sitter på marken med ett plakat och ser tåget gå förbi.

– Alla borde väl ha gett upp om våra politiker vid det här laget, men jag har inte gett upp om miljörörelsen. Därför blir jag jävligt ledsen och frustrerad av dagens svenska klimatrörelse, säger hon till Flamman.

Hon är här för att ge samma budskap till klimataktivisterna som klimataktivisterna gett till politikerna: ni bara snackar.

– De här människorna vet vilket allvarligt läge vi är i, att människor dör i den här sekunden. Ändå väljer de att gå i en marsch. Det är inte tillräckligt.

Så vad borde de göra?

– Kom med oss ut i civilt motstånd, kom med oss ut på motorvägarna, gör så mycket störningar att politikerna inte kan ignorera oss. Det har visat sig gång på gång genom historien att det funkar.

Tåget rör sig iväg från Anna Lagerqvist och kommer fram till Norrmalmstorg. Pakistansk-amerikanska Ayisha Sadiqqa, som har kopplat ihop olydnadsgruppen Extinction Rebellion (XR) med universitetsaktivister och kampanjat för att fossilbolag ska stängas ute från FN:s klimatsamtal, går upp på scen.

– Vi har slutat lita på våra politiker. Vad vi behöver är ett totalförbud för all ny fossil infrastruktur. Gör ekocid till ett brott, skanderar hon till stora applåder.

De senaste åren har den radikala klimatrörelsen vässat sitt budskap, från uppmaningar om krismedvetenhet till konkreta reformförslag. Men den strategiska allians av laglydiga Fridays for future-demonstranter, brottsliga Extinction Rebellion-aktivister och etablerade oppositionspartier som fick både Sveriges och världens uppmärksamhet hösten 2018 har allt svårare att hålla ihop. Medan ett avgörande riksdagsval närmar sig tar Miljöpartiet avstånd från aktivister, aktivister från Vänsterpartiet och alla tre från varandra.

Samtidigt ökar konfliktnivån mellan staten och aktivisterna. Partier till höger kräver hårdare straff för civil olydnad. Klimatengagerade dödshotas av kändisar i sociala medier. Kriget i Ukraina, gängkriminaliteten och Natoansökan sväljer den offentliga debatten.

Kan klimatrörelsen göra sig hörd när krisen inte längre är i framtiden, utan här och nu?

 

De svenska olydnadsaktivisterna klev ur pandemidvalan på allvar den 26 april i år. För första gången på två år genomförde Extinction Rebellion Sverige den sorts massblockad av infrastruktur som de blivit kända för. Drygt hundra personer satte sig ned i korsningen Kungsgatan/Sveavägen i centrala Stockholm. Några klättrade upp i hembygda torn och låste fast sig.

Läkaren Klas Ytterbrink Nordenskiöld kom dit i yrkesmundering för att belysa kopplingen mellan klimatförstöring och global ohälsa.

– Utsläppen måste ned till noll. Vi kan sluta prata om netto noll och sådant. Och vi har ett par år på oss om vi ska klara 1,5 grader. Den exakta vägen har jag inte svaret på, men det finns många forskare som erbjuder det, sade han till Flamman.

Banderollernas existentiella budskap kändes igen – ”tiden rinner ut”, ”agera nu” – men några av dem som låst fast sig skanderade också mer konkreta krav: ”avbryt fossilsubventionerna” och ”jag sitter här för att 30 miljarder kronor om året går till fossilindustrin”.

– Detta är ett slags upptrappning inför valet. De politiska partierna har ju den yttersta makten, vid sidan av alla andra med ekonomisk makt. Vi kommer göra fler och fler aktioner, sade Ytterbrink Nordenskiöld.

Själv hade han bestämt att inte ”låta sig gripas” denna gång. När poliserna uppmanade honom och de andra att flytta på sig skulle han helt enkelt lyda, och därmed kunna åka hem och natta sina barn.

Polishelikoptern hovrade över folksamlingen. Kontrollen över vem som grips och inte skulle snart börja rinna aktivisterna ur händerna.

 

Samma kväll gjorde Moderaterna ett utspel. ”Skärp straffet för miljöaktivister som blockerar vägar”, skrev partiets rättspolitiska talesperson Johan Forssell på Twitter. ”Obligatorisk häktning” för dem som gör det systematiskt.

Tidigare under våren hade SD föreslagit samma sak. Den utlösande faktorn var inte XR, utan en informell förgrening som använder liknande taktiker men samlas kring ett mer konkret krav: ”Återställ våtmarker”. De hade blivit omtalade efter att den socialdemokratiska influencern Jan Emanuel hamnat bakom en av deras blockader och börjat släpa aktivisterna från vägbanan.

Det var Återställ våtmarker-gruppen som senare skulle komma att blockera demonstrationståget under Stockholm+50. Om deras förslag blir verklighet och Sveriges alla våtmarker återställs skulle landets årliga koldioxidutsläpp kunna minska med nära 10 miljoner ton. Strategin – att ett antal XR-aktivister går vidare på egen hand och kräver en rak, genomförbar reform – hämtar inspiration från brittiska Insulate Britain, som kräver ett omfattande isoleringsprogram för värmeläckande hus. De växte fram efter interna meningsskiljaktigheter i XR om hur långt den civila olydnaden ska gå.

Upptrappningen kommer alltså inte bara från politiker. Återställ våtmarker har större mål och längre aktionskampanjer, samtidigt som de är färre. Ett vanligt tillvägagångssätt är att tre eller fyra personer ensamma blockerar en stor motorled. I sociala medier-guiden ”Hur blockerar man en världsledare”, publicerad i samband med Stockholm +50, skriver de: ”1. Skapa en banderoll eller plakat. 2. Gå ut precis framför en poliseskort. 3. Livestreama dig själv direkt. 4. Var fredlig och låt dig bli bortlyft. 5. Gå ut lugnt igen. 6. Vila i en poliscell. 7. Gå ut igen tills politikerna åkt hem.”

Samtidigt börjar det dyka upp exempel på rent sabotage. En anonym grupp kallad Tyre Extinguishers, som även den uppstod i Storbritannien, kom till Sverige i slutet av maj. Över en natt tömdes nära 150 suv-bilar på luft i Göteborg. Ägarna hittade ett manifest vid sina vindrutor, med rubriken ”Varning – din bränsleslukare dödar”. Gruppen riktar in sig på stadsjeepar och skriver på sin hemsida: ”Att tömma däck och uppmana andra att göra samma sak förvandlar det lilla enskilda besväret med punka till ett gigantiskt hinder för de som kör runt med stora mördarfordon på våra gator”. De fortsätter: ”Att fråga snällt och demonstrera för de här sakerna har misslyckats. Det är dags att agera.” I medier kallas gruppen ”miljöligan”.

 

Upptrappningen hakar i en större debatt som förs på både partipolitisk nivå och bland forskare – hur ska de som vill skapa det folkliga stöd som krävs för en omfattande klimatomställning agera, och hur ska stora förändringar i konsumtion och produktion genomföras utan att slå mot de mest utsatta?

På ena sidan finns humanekologen Andreas Malm, som själv tömde suv-däck i sin ungdom och nu har gjort sig känd för hårdföra manifest om fossilsabotage som ett sätt att få igång en ”ekologisk krigskommunism”. På andra sidan finns socialdemokratiska tankesmeden Kajsa Borgnäs, som har avfärdat sådana planer som farligt orealistiska och förordar partipolitiska reformer eftersom det inte finns tid att bygga upp någon annan samhälls- och maktordning än den vi har. Ingen av dem förespråkar ett fokus på den sorts aktioner mot civil infrastruktur som XR och Återställ våtmarker utför. Det gör däremot brittiska författaren George Monbiot, som själv har gripits under XR-aktioner.

Strategidebatten sipprar in i partipolitiken, trots att valrörelsen hittills har dominerats av krig, Nato, gängkriminalitet och skolan. Miljöpartiets ungdomsförbund Grön ungdom har gått i direkt polemik med Moderaternas krav på straffskärpningar och deklarerat att de stöder fredlig civil olydnad. Moderpartiet har tvärtom tagit avstånd från aktivisterna. Vägblockader ”gör folk förbannade” och skapar bara motsättningar, sade språkröret Per Bolund nyligen till Göteborgs-Posten. I stället uppmanade han aktivisterna att engagera sig partipolitiskt och rösta. Det möttes av hård kritik från XR-aktivisten Pontus Bergdahl, kandidat för konkurrerande mikropartiet Klimatalliansen, som anklagade Bolund för ”grönmålning” och ”arrogans”.

Vänsterpartiet har i huvudsak hållit sig utanför diskussionen om civil olydnad, men har i stället fått hård kritik från klimatrörelsen för valet att gå ihop med högerpartierna och kräva sänkt bensinskatt i riksdagen. Samtidigt som partiet presenterade sin största klimatsatsning någonsin – 700 miljarder, finansierade genom ett avsteg från Sveriges strama ekonomiska regler – kom kritik om att man gömmer undan sin klimatpolitik för att vinna nya väljargrupper. I sociala medier har det utvecklats till direkta konfrontationer mellan miljöpartister och vänsterpartister.

Medan aktivister formulerar allt mer konkreta reformförslag – återställ våtmarker, avskaffa fossilsubventioner, skriv av fattigare länders skulder så att de kan satsa på omställning – ökar alltså avståndet till de politiska partierna. Förutom högerpartierna är avståndet allra längst till Socialdemokraterna. Den 29 april, direkt efter XR:s aktionsvecka i Stockholm, sade klimat- och miljöminister Annika Strandhäll till Dagens Nyheter att det är ”nästan omöjligt” för Sverige att följa Parisavtalet – men att det vore oansvarigt att lämna det.

 

Den strategiska splittringen handlar också om det centrala credo som följt olydnadsaktionerna sedan XR bildades av ett litet kompisgäng i London i maj 2018: om vi är tillräckligt många som bryter mot lagen så måste politikerna lyssna på oss. Är det sant?

Det råder inga tvivel om att hösten och året som följde blev den största klimatmobiliseringen i mänsklighetens historia. Greta Thunberg seglade till FN-toppmötet i USA, togs emot som en världskändis och skällde sedan ut makthavarna inför öppen ridå. Brittiska The Guardian, som rapporterat allra mest aktivt om rörelsen, ersatte begreppet ”klimatförändringar” med ”klimatkris” och fick hela världens journalistkår att följa efter. EU inledde den lagstiftningsprocess för en ”Green Deal” som just nu håller på att slutförhandlas. Hemma i Sverige tvingades LO förhålla sig till krav på storstrejk för klimatet.

Sedan kom pandemin. Den förhindrade nästan alla de massprotester som rörelsen använt sig av, men innebar samtidigt en möjlighet till förändring av sällan skådat slag. I början av 2022 konstaterade tidskriften Nature trots det att någon ”grön återstart” inte gjorts. När politiska, militära och ekonomiska kriser nu hopar sig bryts det dödläge som klimatrörelsen brukar kalla ”business as usual”, men hittills har det inte lett till att världen vrids i den riktning de efterfrågar. I stället lovade G7-länderna nyligen att göra allt för att öka produktionen av fossila bränslen inför vintern.

Att förklara det med misslyckanden från klimataktivister vore orättvist, eftersom klimataktivister inte styr världen. Men det sätter de strategiska utgångspunkterna i ett nytt ljus. Rörelsens första mål – att skapa krismedvetenhet – kan på sätt och vis sägas vara uppnått. Nu är frågan hur de vill omsätta det i handling.

Idén att en tillräckligt stor massa som bryter mot lagen med nödvändighet leder till förändring är hämtad från bland annat den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Men till skillnad från då är inte ”brottet” att göra något som är olagligt men borde vara okontroversiellt, och därigenom markera det absurda i den rådande ordningen. Rosa Parks satte sig på bussen för att hon ville vara fri att åka buss. XR och Återställ våtmarker sätter sig inte på motorvägen för att de vill ha ett samhälle där människor är i vägen för varandra. I stället hoppas de att störningen ska generera så mycket uppmärksamhet och problem att politiker tvingas göra som de säger. I en tid av skenande global kris tycks det långt ifrån säkert.

 

När XR blockerade centrala Stockholm den 26 april sade Amelie Bentz, aktivisternas poliskontakt, till Flamman att relationen till polisen präglades av ”ömsesidigt förtroende”.

– Vi skulle aldrig vara aggressiva mot allmänheten till exempel, vi håller stenhårt på det och det vet polisen om. Det är liksom grunden för vårt samarbete.

Knappt en månad senare är det inte tal om samarbete. Den 3 juni, ett par timmar innan de bestämmer sig för att blockera sina egna klimatallierade, har Återställ våtmarker samlats vid Västerbron i Stockholm. Dagen innan har de lyckats stoppa en poliseskort av toppdiplomater och politiker på väg mot Stockholm+50-konferensen. Nu ska de försöka göra samma sak igen.

Den här gången vet polisen om det i förväg. 10-15 av dem åker på motorcyklar, i bussar och helikopter fram och tillbaka över bron. Då och då slår de på sirenerna. Aktivisterna stryker omkring i parken nedanför. Till slut går en grupp om ungefär fem aktivister upp för en trappa och närmar sig vägbanan. Poliserna står redo. Aktivisterna vänder tillbaka.

I stället går de mot brofästet som ansluter till innerstadsområdet på Södermalm. Journalister och poliser följer efter. En av aktivisterna vinkar till ordningsmakten och ropar:

– God morgon! Gott jobbat igår!

Aktivisterna sätter sig i ring på en tvärgata och ser ut att diskutera nästa steg. Ett par minuters förvirrad väntan uppstår. Men det blir inte aktivisterna som tar första steget. Det blir polisen.

En efter en förs aktivisterna bort till polisbussar, innan någon aktion hunnit börja.

Sedan kommer fyra poliser mot mig och en frilansfotograf och ber oss följa med. Vi ska också köras härifrån i polisbuss, berättar de. Vi blir förvirrade men börjar förklara och bevisa att vi är reportrar som inte ska delta i någon aktion. Det hjälper inte. Vi får frågor om våra källor. ”Om det här vore i Malmö hade jag inte låtit honom prata i telefon”, säger en av poliserna när fotografen ringer upp sin redaktör. Försöken att få poliserna att prata direkt med redaktören är lönlösa. I stället blir stämningen allt mer hotfull.

Poliserna kollar igenom våra väskor, låser in dem och kör oss till ett villaområde en och en halv mil utanför stan.

 

En dryg vecka senare går XR-aktivisten och psykologen Björn Paxling till attack mot bensinpumpar i Göteborg. Han målar över dem tills de blir obrukbara.

– Genom att handgripligen stänga ned en liten del av den fossila infrastrukturen visar vi på hur akut frågan är. Det går inte att enbart vänta på att politiker ska vakna upp och ta sitt ansvar, säger han till Psykologtidningen.

Den 25 augusti planerar en annan grupp att blockera Cementas anläggning på Gotland – Sveriges största cementfabrik. På sin hemsida skriver de: ”Vi kommer inte att hindras av fysiska hinder, och kommer ta oss runt eller genom eventuell polis eller säkerhetsvakter som står i vår väg.”