Den besvikelse som syntes i vänsterpartisternas ögon under valvakan 2014 gick inte att ta miste på. Valrörelsen kändes på ytan som en vänstergir – men vi vet nu att den var ytlig. Feministiskt initiativ hade spelat en roll som vissa vänsterpartister ville ha. Andra vänsterpartister anklagade Fi för att spela bort klassperspektivet genom sitt entydiga fokus på SD och rasismen.

Resultatet blev i alla fall att Fi fick 3,12 procent av väljarnas röster och att V fick 5,72 procent. Väljartappet till Fi ansågs vara en viktig anledning till att V inte gjorde ett bättre resultat.

Om två veckor har Feministiskt initiativ en extrainsatt kongress för att klubba en valplattform och välja en ny partiledare. Victoria Kawesa, som valdes till partiledare jämte Gudrun Schyman av förra ordinarie kongressen, har avgått efter anklagelser om akademiskt plagiat.

Valberedningens nya förslag är Gita Nabavi, en person det också stormat en del kring. Enligt källor till Flamman så har förankringen kring valberedningens förslag varit obefintlig. Inifrån partiet hörs nästan bara gruff och bråk. Det vittnas om att det råder ett demokratiunderskott i partiet som skulle vara det mest demokratiska och inkluderande – och inte alls som alla andra.

Förtroendet för partiet hos de som är intresserade som vet vad som händer tycks rätt lågt. I opinionsmätningarna ligger partiet runt 2 procent, vilket ska jämföras med valresultatet på 3 procent.

Trots allt detta så kommer Fi att komma in i riksdagen. Jag säger inte det för att jag själv kommer rösta på FI, för det kommer jag definitivt inte. Fi är ingen socialistisk röst utan ett liberalt parti med ganska vettiga värderingar. Men framgång behöver inte vara beroende av vad ett parti gör. Det finns tre starka skäl att tro att Fi kommer klara fyraprocentsspärren:

1. Partistöd och valsedlar

När man i ett riksdagsval uppnått över 2,5 procents röstandel så tilldelas man ett partistöd av staten. Det är inte jättestort (333 300 kronor per år), men det gör att man kan bygga upp en ekonomisk grundplåt som behövs för ett parti som vill växa. Den stora skillnaden är dock inte pengarna – utan valsedlarna. På valdagen den 9 september kommer Fi-valsedlar finnas i varenda lokal.

2. Förstagångsväljarna

För förstagångsväljarna i valet i höst är Fredrik Reinfeldt en landsfader. Det är en hisnande tanke. Men de äldsta som får rösta för första gången i valet 2018 var ungefär 10 år gamla när moderaten Fredrik Reinfeldt blev statsminister. Feminist, antirasist och gamer – det är de största identitetsgrupperna bland unga i Sverige idag, enligt Ungdomsbarometern. Det första två är det som Feministiskt Initiativ under hela förra valrörelsen marknadsförde sig själva som, och de kommer sannolikt att använda samma strategi i år. Dessutom gäller punkt 1. Det finns en valsedel det står feminist på i varje vallokal.

3. Gudrun Schyman

Hon är känd. Hon är vass. Hon är ibland smart. Det räckte inte vid förra valet, men läget är ett annat detta val. Minnet av henne finns kvar hos såväl äldre som yngre väljare och Schyman är svårslagen i vilket debatt som helst, men kanske framförallt i de som rör pensionssystemet, avgiftsfri tandvård och arbetstidsförkortning. Hon kan, om inte Vänsterpartiet vågar ta ut svängarna ytterligare, bli den visionära politiker (utan något att förlora) som kan locka och plocka de väljare som V vill ta från S, men också dem som kommer tycka att V inte är tillräckligt visionärt.

För att röststölden som vänsterpartisterna upplevde på valnatten 2014 inte ska återupprepas behöver vänstern både i och utanför parlamentet fundera på vilken strategi som kommer göra Fi:s olika visionära tilltag i valrörelsens sista veckor obetydliga och irrelevanta för de väljare som V redan har och vill locka. Att skaka på huvudet och säga ”Det kommer inte att gå” är ett sätt att lugna sig själv, men är det verkligen en rimlig strategi?