Nyheter/Utrikes 11 februari, 2022

30 års dubbelmoral bakom krigsmullret i Ukraina

Frågan om Ukrainas öde ligger nu i Rysslands och USA:s händer. Hur blev de europeiska länderna åskådare i frågan om deras egen kontinents säkerhet?

Västerlandets regeringskanslier skräms av ljudet av stöveltramp vid Europas gränser. För att få garantier för sin territoriella integritet har Ryssland föreslagit två fördragsprojekt för USA, med målet att reformera den europeiska säkerhetsstrukturen, samtidigt som man samlat sina trupper längs gränsen mot Ukraina. Moskva kräver att Natos utvidgning österut stoppas, att Nato-soldaterna i de östeuropeiska länderna dras tillbaka och att amerikanska kärnvapen som stationerats i Europa förs tillbaka till USA. Eftersom de inte lär tillmötesgås i dagsläget, gör dessa krav, presenterade i form av ett ultimatum, att hotet om en invasion av Ukraina inte går att avfärda.

Det finns två möjliga tolkningar av denna situation. Enligt vissa försöker Ryssland höja insatserna för att få eftergifter från USA och européerna. Andra hävdar i stället att Kreml ställt ett omöjligt ultimatum för att kunna använda det som förevändning för att intervenera i Ukraina. I vilket fall återstår frågor kring tidpunkten som Ryssland valt för denna styrkedemonstration. Varför spela detta riskabla spel, och varför nu?

Sedan 2014 har de ryska myndigheterna kraftigt ökat sin ekonomiska förmåga att stå emot en extern chock, i synnerhet i bank- och finanssektorn. Andelen dollar i centralbankens reserver har sjunkit drastiskt. Ett nationellt betalningskort, Mir, har införts och används nu av 87 procent av invånarna. Och ifall USA skulle göra verklighet av sitt hot om att utesluta Ryssland från det västerländska betalningssystemet Swift, som man gjorde med Iran 2012 och 2018, kommer överföringarna mellan bankerna och företagen i fortsättningen att kunna göras via en lokal plattform. Ryssland är alltså bättre rustat för att stå emot hårda sanktioner i händelse av en konflikt.

Samtidigt ledde den ryska arméns mobilisering längs gränsen mot Ukraina under våren 2021 till att dialogen mellan Ryssland och USA om strategiska frågor och cyber-säkerhet återupptogs. Denna gång tycks den ryska regeringen uppenbarligen ha sett ökade spänningar som det enda sättet att få västmakterna att lyssna på dess krav. Kreml betraktar också den nya amerikanska regeringen som mer benägen att ge eftergifter på grund av dess allt större fokus på Kina.

Vladimir Putin tycks vilja sätta stopp för det han beskriver som en västerländsk omvandling av Ukraina till ett nationalistiskt ”anti-Ryssland”(2). Han räknade nämligen med att Minsk-avtalet, som skrevs under i september 2014, skulle ge honom större insyn i den ukrainska politiken via de rysktalande republikerna i Donbass. Det var dock motsatsen som skedde: avtalet är inte bara långt ifrån att implementeras, men president Volodymyr Zelenskyj, vars valseger i april 2019 gav Kreml hopp om att kunna återknyta kontakten med Kiev, har fördjupat den brytning med den ”ryska världen” som hans föregångare hade inlett. Vad värre är fortsätter det militärtekniska samarbetet mellan Ukraina och Nato bara att fördjupas, samtidigt som Turkiet – som är medlem i Nato – har skickat attackdrönare, vilket får Ryssland att frukta att Kiev planerar att återerövra Donbass. För Kreml handlar det alltså om att återta initiativet innan det är för sent. Men bortom den senaste tidens händelser är det tydligt att Ryssland fortsätter att ställa samma krav som man har ställt sedan kalla krigets slut – krav som västerlandet alltjämt betraktar som varken acceptabla eller legitima.

Konflikten har sitt ursprung i östblockets kollaps 1991. Enligt all logik borde Warzawa-­paktens försvinnande ha medfört att Nato också upplöstes, en allians som ju hade grundats för att stå emot hotet från Sovjetunionen. Det var ett gynnsamt läge att föreslå nya integrationsformat för detta ”andra Europa” som hoppades närma sig västerlandet. Läget framstod som särskilt passande då de ryska eliterna, som förmodligen aldrig hade varit så västtillvända som då, hade accepterat upplösningen av deras imperium utan motstånd. Men förslag som gick i den riktningen, inte minst de som lades fram av Frankrike, stoppades efter påtryckningar av USA. Amerikanerna, som inte ville få se sig bestulna på sin ”seger” mot Moskva, tryckte i stället på för att de euroatlantiska samarbetsorganisationerna som hade överlevt Berlinmurens fall skulle utsträckas österut i syfte att befästa deras hegemoni över Europa. I det projektet hade de en viktig allierad i Tyskland, som var månt om att återta sin roll som Centraleuropas hegemon.

Redan 1997 beslutades om att Nato skulle utvidgas, trots att västerländska ledare hade lovat Mikhail Gorbatjov att det inte skulle ske. I USA uttryckte flera framstående personer kritik mot beslutet. George Kennan, som ofta beskrivs som arkitekten bakom den amerikanska uppdämningspolitiken mot Sovjetunionen, förutsåg att beslutet skulle få lika logiska som destruktiva konsekvenser: ”Utvidgningen av Nato skulle vara det största politiska misstaget som USA begått sedan kalla krigets slut. Man kan vänta sig att detta beslut bidrar till att underblåsa nationalistiska, antivästerländska och militäriska stämningar i den ryska folkopinionen, att det gör att kalla krigets klimat återkommer i de öst-västliga relationerna och ger den ryska utrikespolitiken en inriktning som inte riktigt ligger i vårt intresse” (3).

1999, samma år som Nato firade sitt 50-årsjubileum med pompa och ståt, genomförde alliansen sin första östutvidgning (Ungern, Polen och Tjeckien) och meddelade att det projektet kommer att fortsätta fram till Rysslands gränser. Den atlantiska alliansen inledde samtidigt ett krig mot Jugoslavien, vilket förvandlade försvarspakten till en offensiv allians, samtidigt som man bröt mot internationell lag. Kriget mot Belgrad fördes utan FN:s godkännande, vilket hindrade Ryssland från att göra bruk av ett av de få stormaktsinstrumenten som de fortfarande besatt: dess vetorätt i säkerhetsrådet. De ryska eliterna, som hade satsat så mycket kapital på att deras land skulle inlemmas i västerlandet, kände sig bedragna: Ryssland, då styrt av Boris Jeltsin som hade varit ansvarig för upplösningen av Sovjetunionen, behandlades uppenbarligen inte som en partner vars insats i avskaffandet av kommunismen förtjänade att belönas, utan som det kalla krigets stora förlorare, som nu måste betala ett geopolitiskt pris.

Paradoxalt nog innebar Vladimir Putins maktövertagande året därpå att relationen mellan Ryssland och väst stabiliserades. Den nye ryske presidenten visade sig välvilligt inställd till USA efter terrorattentaten den 11 september 2001. Han accepterade att tillfälliga amerikanska baser upprättades i Centralasien och lät samtidigt stänga de gamla sovjetiska baserna på Kuba och dra tillbaka de ryska styrkorna från Kosovo. I utbyte ville Ryssland att västmakterna skulle acceptera tanken att det postsovjetiska området, som regeringen definierade som sitt närområde, ska betraktas som Rysslands ansvarsområde. Men trots att relationerna med Europa var relativt goda, i synnerhet med Frankrike och Tyskland, försämrades relationen med USA. 2003 bröt USA åter mot internationell lag i och med invasionen av Irak utan stöd av FN, något som fick hård kritik av Frankrike, Tyskland och Ryssland. Denna enade front mellan det kontinentala Europas tre största makter bekräftade USA:s rädsla för konsekvenserna som ett närmande mellan Ryssland och Europa skulle kunna få för den amerikanska hegemonin.

De följande åren tydliggjorde USA sina planer på att installera en missilsköld i Östeuropa, vilket stred mot det samarbetsavtal som hade undertecknats mellan Ryssland och Nato 1997 och som gav Ryssland garantier för att västmakterna inte skulle upprätta ny permanent militär infrastruktur i området. USA ifrågasatte även avtalen om avveckling av kärnvapen: i december 2001 drog sig Washington ur Anti-Ballistic Missile-avtalet från 1972.

Vare sig det var ett utslag av legitim rädsla eller en känsla av att vara belägrad upplevde Kreml ”färgrevolutionerna” i de postsovjetiska staterna som operationer med syfte att inrätta västtillvända regeringar i dess omedelbara närområde. I april 2008 utövade USA starka påtryckningar på sina europeiska allierade för att Georgien och Ukraina skulle bjudas in till Nato, trots att en stor majoritet ukrainare var emot en anslutning. Samtidigt tryckte USA på för att Kosovo skulle erkännas som en självständig stat, vilket återigen utgjorde ett brott mot internationell rätt, eftersom landet då juridiskt fortfarande var en serbisk provins.

Efter att västmakterna hade öppnat Pandoras ask ifråga om interventioner och ifrågasättandet av gränsernas okränkbarhet i Europa, svarade Ryssland med att gå in militärt i Georgien 2008, och sedan med att erkänna Sydossetiens och Abchaziens självständighet. Därmed signalerade den ryska regeringen att den är beredd att göra allt i sin makt för att förhindra ännu en utvidgning av Nato österut. Men genom att kränka Georgiens territoriella integritet bröt Ryssland i sin tur mot internationell lag.

Den ryska förbittringen nådde en kokpunkt i och med Ukraina-krisen. I slutet av 2013 gav EU och USA sitt stöd till demonstrationerna som ledde till att president Viktor Janukovitj störtades, trots att presidentvalet 2010 hade erkänts som fritt och rättvist av väst. Enligt Ryssland hade väst gett sitt stöd till en statskupp för att till varje pris kunna knyta Ukraina till sig. Sedan dess har de ryska interventionerna i Ukraina – annekteringen av Krim och det militära stödet till separatisterna i Donbass – presenterats av Kreml som ett legitimt svar på den pro-västliga styrkedemonstrationen. Västmakterna kritiserade i sin tur vad de beskrev som det största brottet mot den internationella ordningen sedan kalla krigets slut.

Minsk-avtalet som undertecknades i september 2014 gav Frankrike och Tyskland tillfälle att återta kontrollen över händelseförloppet för att försöka förhandla fram ett slut på striderna i Donbass. Det krävdes alltså att regelrätta strider utbröt för att Paris och Berlin skulle bryta sin passiva hållning. Men sju år senare har processen kört fast. Ukraina vägrar fortfarande att ge minsta självbestämmande åt Donbass-republikerna, vilket avtalet kräver. I brist på reaktioner från Frankrike och Tyskland, som anklagas för att ställa sig bakom Ukraina, försöker Ryssland i stället förhandla direkt med amerikanerna, vilka Kreml ser som Kievs egentliga beskyddare. Ryssland har också förvånat betraktat hur de europeiska makterna har accepterat varje nytt amerikanskt initiativ, inklusive de mest diskutabla. Till exempel möttes USA:s beslut att i februari 2019 dra sig ur avtalet om kärnvapenbestyckade medeldistansrobotar (INF) inte av några protester i Europa, trots att dess länder utgör de främsta potentiella målen för sådana vapen. Enligt forskaren Isabelle Facon anser Ryssland att ”de europeiska länderna är hopplöst oförmögna att inta en självständig position i förhållande till USA, och vägrar ta sitt ansvar för den stadigt försämrade internationella säkerhetssituationen”(4).

Ännu mer förvånande är att medan ryssarna och amerikanerna åter börjat diskutera strategiska frågor, med förlängningen av nedrustningsavtalet New Start, följt av Joe Bidens och Vladimir Putins toppmöte i juni 2021, har EU valt att distansera sig ännu mer från den ryske presidenten än tidigare. För Polen, som tillsammans med en grupp andra länder stoppade ett försök till avspänning, ”skulle det [ha gynnat] den ryske presidenten i stället för att bestraffa en aggressiv politik”(5). Denna vägran att föra dialog skaver mot européernas hållning till EU:s andra stora granne, nämligen Turkiet: trots landets militära företag (ockupationen av norra Cypern, trupperna i Irak, Libyen och Kaukasus), har Recep Tayyip Erdoğans auktoritära regim, som för övrigt är allierad med Ukraina, inte drabbats av några sanktioner. I fallet Ryssland har EU ingen annan politik än att regelbundet hota med ännu en salva sanktioner, beroende på vad Kreml tar sig för. Vad gäller Ukraina är den europeiska politiken reducerad till att ständigt upprepa samma gamla slogan om att dörren till Nato står öppen, trots att till och med de viktigaste europeiska länderna, Frankrike och Tyskland, tidigare har uttryckt sitt motstånd mot det och uppenbarligen inte har några planer på att integrera Ukraina i militäralliansen.

Krisen i de rysk-västliga relationerna visar att Europas säkerhet inte kan garanteras utan – och ännu mindre i strid med – Ryssland. USA fortsätter dock att befästa denna utfrysning eftersom det stärker den amerikanska hegemonin över Europa. Västeuropéerna, med Frankrike i spetsen, saknar å sin sida både visioner och det politiska modet att blockera de mest provocerande initiativen från Washington och föreslå ett inkluderande institutionellt ramverk som gör det möjligt att undvika att friktion uppstår på kontinenten. Resultatet av detta atlantistiska jasägeri är att såväl fransmännen som de övriga européerna körs över av USA. Det unilaterala tillbakadragandet från Afghanistan och upprättandet av en ny militärallians i Stilla havsregionen utan att tillfråga Frankrike är bara de senaste uttrycken av denna amerikanska nonchalans. Européerna följer numera de rysk-amerikanska förhandlingarna om kontinentens säkerhet som åskådare, med det ständiga krigsmullret i Ukraina i bakgrunden.


Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique

Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter


Forskare knuten till Nationella institutet för asiatiska språk och civilisationer, författare till Russie. Le retour de la puissance, Armand Colin, Malakoff, 2021.
Jfr. Vladimir Putin, ”Om ryssars och ukrainares historiska enighet”, på Ryska federationens ambassad i Franrikes hemsida, 12 juli 2021.
George F. Kennan, ”A fateful error”, The New York Times, 5 februari 1997.
Isabelle Facon, ”La Russie et l’Occident : un loignement grandissant au coeur d’un ordre international polycentrique”, Regards de l’Observatoire franco-russe, L’Observatoire, Moskva, 2019.
Uttalande av Polens premiärminister Mateusz Morawiecki, presskonferens, Bryssel, 25 juni 2021.

Inrikes/Nyheter 18 september, 2025

Toppmoderat anmäld för hets mot folkgrupp: ”Kallar judar för odjur”

Mattias Karlsson är gruppledare för Moderaterna i riksdagen. Foto: Henrik Montgomery / TT.

Anmälaren menar att Moderaternas gruppledare Mattias Karlssons beskrivning av en judisk vänstergrupp som ”odjur” är rasistisk – och beskriver anmälan som en symbolisk markering.

I samband med den tysta manifestation som arrangerades av en judisk vänstergrupp mot ett föredrag av en tidigare IDF-officer på det judiska kulturcentret Bajit gick flera politiker ut med hård kritik mot protesten.

Bland dem som fördömde manifestationen fanns utrikesminister Maria Malmer Stenergard och Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson, som båda lyfte fram det faktum att den judiska Hillelskolan delar lokal med Bajit, och att det kan ha funnits elever på plats trots att protesten ägde rum efter skoltid.

Även Moderaternas gruppledare i riksdagen, Mattias Karlsson, kritiserade manifestationen i hårda ordalag:

I bilden på X-inlägget ser man tydligt att det är en judisk förening som håller i manifestationen

”Det är terror i vardagen. Det är antisemitism i sin renaste form. De som gör detta är inte aktivister, de är odjur”, skrev han i ett inlägg som fortfarande ligger uppe på X.

Nu har en polisanmälan lämnats in mot Mattias Karlsson – för hets mot folkgrupp. Bakom den står nätverket Nödrop Gaza, som i ett inlägg på Instagram beskriver hur Karlsson ”kallar judar för odjur”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 18 september, 2025

Välfärdsstat ut, gigjobb in

Gigekonomin suger in arbetare när välfärdsstaten slutar skydda dem, menar forskaren Petter Törnberg. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Gigekonomins framväxt och nedmonteringen av välfärdsstaten är två sidor av samma mynt, enligt en ny svensk-nederländsk studie. ”De bygger på en sårbar, arbetslös underklass som inte får skydd från någon välfärdsstat”, säger forskaren Juliana Chueri.

”Stoppa gigbolagen i välfärden!” vädjade nyligen trafikpolitikern Kadir Kasirga (S) i tidningen Transportarbetaren. 

Andelen privata leverantörer inom vård och omsorg har ökat överlag de senaste åren, främst under borgerliga regionstyren. Men i våras tog gigekonomin ett helt nytt kliv in på välfärdens arena, när app-taxibolaget Bolt – vars arbetsvillkor kritiserats som ”slavliknande” av chaufförer – vann en upphandling i region Uppsala, för att köra kollektivavtalslösa vårdresor. Kort därefter gjorde närliggande Sigtuna kommun samma sak, och har nu anförtrott Bolt med att köra skolskjuts och färdtjänst – under vad man beskriver som ”kollektivavtalsliknande villkor”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 18 september, 2025

Svensk kostym, kurdiskt blod

Dansandet har också blivit en väg in i ett politiskt engagemang. Foto: Lisa Mattisson.

En folksång i radion under pandemin fick yrkeschauffören Björn Lindberg att börja dansa kurdisk dans. Nu har han en entusiastisk storpublik från hela världen som följer honom på Tiktok och Instagram.

Ding, ding, ding, ding, tjut, tjuut! På mobilskärmen syns en man i ett enkelt möblerat vardagsrum som rör sig med sirliga rörelser till kurdisk folkmusik. Det hörs på drillarna att det är en glädjedans och zurnan, blåsinstrumentet i låten tutar gällt som en säckpipa på speed. Höfterna rör sig, axlarna vickar och han bröstar upp sig och kastar då och då skälmska blickar mot kameran medan armarna svänger sensuellt. I handen håller han en sjal med den röd-grön-gula kurdiska flaggans färger som han snurrar i takt till rytmernas gung.

Det är bara en sak som sticker ut: den dansande mannen har ljust, rödlätt hår och liknar mest kaviar-Kalles storebror.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 17 september, 2025

Paulina Sokolow: Är församlingen till för oss judar – eller för Israel?

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) och Aron Verständig, ordförande judiska centralrådet vid en minnesstund för 7 oktober-attacken i Israel. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Judar mot judar. Så kan man beskriva det som hände i måndags, när aktionsgruppen Judisk antisionistisk allians genomförde en manifestation framför det judiska kulturcentret Bajit. Detta i protest mot att man bjudit in en tidigare IDF-officer till ett föredrag i samma hus där barn några timmar tidigare suttit vid sina bänkar. Kan man tänka sig en tydligare bild av den avgrundsdjupa sprickan som uppstått inom en av Sveriges minsta minoriteter? 

Hur kunde det bli så här? Det är inget vackert firande av jubileumsåret, då det uppmärksammas att det är 250 år sedan juden Aaron Isaac fick kungens tillåtelse att grunda en judisk församling. Det var så landet blev en – om än inte välkomnande famn – så definitivt en fruktsam jordmån för de första invandrarna att starta affärsrörelser, varav vissa skulle blomstra till dessa dagar och forma svenskt kulturliv. Vill man få en känsla av en sådan mötesplats så går det att besöka Judiska museet i Gamla stan, en undanskymd men interiört vacker byggnad som vittnar om en bit svensk, mångkulturell kosmopolitisk historia. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 17 september, 2025

Hur kan Sverige kasta iranska feminister rakt in i döden?

Mordet på Mahsa Jina Amini uppmärksammas i Oslo, september 2023. Foto: Javad Parsa/NTB/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag tänder jag ett ljus för den unga iransk-kurdiskan Jina Mahsa Amini. Det är nämligen tre år sedan hon miste livet efter att ha misshandlats av Irans så kallade moralpoliser i Teheran.

Med all rätt väckte mordet ramaskri i hela landet. Hur kan en ung kvinna dödas bara för att hon inte dolt sitt hår tillräckligt väl under slöjan?

Tusentals kvinnor har under årtionden mördats av ayatollornas förtrycksapparat bara för att de velat leva fria liv eller deltagit i protester. Men mordet på Jina tände en unik gnista av motstånd.

Miljontals kvinnor och män gick ut på gatorna i Iran och ropade ”Kvinna, liv, frihet”. Unga kvinnor ryckte av mullornas turbaner. Bilder av Jina bars på demonstrationer från Teheran till Stockholm.

Att hon blev en sådan symbol beror till stor del på de två modiga journalisterna Nilufar Hamedi och Elaheh Mohammedi. 

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen.

De avslöjade vad som hänt och vakade över henne på sjukhuset innan hon dog. En av de sista bilderna, där Jina ligger inför döden under en rutig filt med slangar i munnen och näsan, är outhärdlig.

Och ayatollorna, som i vanliga fall kontrollerar alla medier, blev ursinniga. Strax efter att bilderna på Jina på sjukhussängen spridits över hela världen frihetsberövades de två journalisterna. Hamedi och Mohammedi anklagades för att ha ”spridit propaganda och konspirera mot rikets säkerhet”. Först efter sjutton månader i fängelse och omfattande protester från omvärlden frigavs de.

När jag i dag sörjer Jinas orättfärdiga död är jag ledsen över något annat också. Sverige, en gång känt som en humanitär stormakt, utvisar kvinnorättsaktivister till Iran. Kvinnor som jagas av ayatollorna bara för att de kämpar för sina medsystrars rätt till att välja framtid, kärlekspartner och bestämma över sina kroppar. Det är oacceptabelt.

Låt mig nämna två av dem.

Fereshteh Javani (bilden) kom till Sverige för sex år sedan efter att ha kämpat för kvinnors rättigheter i Iran. Här organiserar hon ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer runt om i landet, samtidigt som hon arbetar och försörjer sig. Hennes kamp mot ayatollorna i Iran är ingen hemlighet eftersom hon också framträtt i bland annat Flamman. Men trots att hon riskerar avrättning i Iran har Migrationsverket beslutat att utvisa henne dit.

En annan kvinna som fortsatt sitt engagemang för både kvinnors och kurders rättigheter i Sverige är Narges Hashemi, som flyttade hit för ett decennium sedan med sin bror Edris. Även hon har organiserat ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer och finns med säkerhet på Teheran-regimens lista över dem som ska straffas.

Läs mer

Ändå insisterar Migrationsverket, på direktiv av Tidö-regeringen, på att hon måste lämna Sverige omedelbart. Och som en kriminell måste hon två gånger i veckan anmäla sig till Migrationsverket i Märsta.

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen. Hur kan vi kasta kvinnorättsaktivister som sökt skydd hos oss tillbaka till sina förtryckare? Har skamlösheten inga gränser?

Nu är jag rädd att jag snart behöver tända fler ljus. För de kvinnorättsaktivister som Sverige utvisar till Iran.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 17 september, 2025

Bjöd in IDF-soldat till Stockholm – detta är Miff

Miff firar Israels självständighetsdag i Oslo – medan demonstranter protesterar mot Miff. Foto: Amanda Pedersen Giske / NTB.

Föreningen Med Israel för fred (Miff) växer snabbt, och har goda kontakter inom skandinavisk politik. Vilka står bakom den norska organisationen, som bjuder in israeliska soldater och extremistiska bosättare till Stockholm?

”Djupt skamligt att demonstrera mot Israel utanför en judisk skola i Sverige. Många judiska barn och familjer känner stor oro och lever med polisbevakning varje dag,” skrev finansminister Elisabeth Svantesson på X om gruppen Judisk antisionistisk allians protest mot den israeliska soldaten Eldar Maiders föreläsning i Stockholm. 

Föredraget hölls på det judiska kulturcentret Bajit, granne med Hillelskolan. Enligt ministern visade demonstranterna ”ingen solidaritet” utan ”passerade ytterligare en skamlös gräns”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 17 september, 2025

Vi känner med Karl-Oskar – men skiter i våra barn

I norska Lofoten snuddar Golfströmmen vid kusten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Samma politiker som diskuterar om perser och kurder kan vara svenskar, rycker på axlarna åt att Norden snart kan vara obeboeligt. Var är solidariteten med nästa generations svenskar?

När min son var fem år gammal kom han ut i köket en sen kväll efter nattning och frågade upprört: ”Men vem var apan?!” Jag förstod ingenting. Han förklarade: ”Pappa är människa, farfar är människa och hans pappa var nog också människa. Så vem var apan egentligen?”

Då förstod jag. Han hade sett den klassiska bildserien av evolutionen, från krum apa till rakryggad homo sapiens. Nu undrade han, helt logiskt, hur långt tillbaka i släkten man måste gå för att hitta den där supercoola apan. Kunde det vara farfars farfar? Han famlade klumpigt efter gränserna för ett biologiskt ”vi”. Var börjar det – och var tar det slut?

Det är en rimlig fråga från ett barn. Mindre rimligt är att svenska makthavare tycks vara lika uppslukade av var vi:et börjar och slutar. Det märks inte minst på diskussionerna om kulturkanon, eller Jessica Stegruds påpekande av det ”talande” i att den diskuterades av en perser och en kurd – det vill säga kulturminister Parisa Liljestrand och socialdemokraten Lawen Redar.

Det svenska historiska vi:et tycks sträcka sig till mitten av 1800-talet, tiden för Utvandrarna-sviten. Karl-Oskars och Kristinas lidande och hopp kan vi än i dag solidarisera oss med. Längre tillbaka än så förvandlas historiska människor till platta figurer som vikingar och trälar, svåra att identifiera sig med. Det påstås att kineser har en levande vi-känsla som når 5 000 år tillbaka i tiden. Här klarar vi 150.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden.

Men det verkliga mysteriet är inte hur långt tillbaka vi kan känna gemenskap. Det är varför vi inte tycks kunna sträcka vårt vi framåt i tiden mer än till nästa val. I slutet av augusti publicerades en studie (van Westen et al, JGR Oceans, 24/8) som är talande för detta ointresse. Där forskningen tidigare har trott att risken för Golfströmmens kollaps var relativt låg, kanske fem procent, visar nya beräkningarna på 25 procent i ett låg-utsläppsscenario – och hela 70 procent i värsta fall. Kollapsen beräknas i så fall inträffa från år 2063 och under de följande årtiondena.

Ja, det är modeller. Risker och sannolikheter. Men vi pratar heller inte om Motala ström utan om Golfströmmen – den makalösa pumpen i Atlanten som drivs av salt och värme och som gör Norden beboeligt. Den som låter oss odla potatis på sommaren och överleva vintern.

Läs mer

De gastkramande risktalen borde ha toppat varje nyhetssändning. Partiledarna som ständigt ropar om ett hotat ”vi” borde ha stått i kö för att kommentera. Här talar forskare om en 50–50-risk att själva den mäktiga pump som upprätthåller livet i Norden och möjliggjort både vikingar och Gustav Vasa riskerar att upphöra inom livstiden för dagens svenska skolbarn! Och de som får tåpirrningar av fortissimon i ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden”, just de, kunde inte bry sig mindre.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden. Kanske borde man ha skrivit in Golfströmmen i kulturkanon?

Diskutera på forumet (1 svar)
Inrikes 17 september, 2025

Palestinarörelsen och trollens nya gigekonomi

Sverigedemokratiska riksdagspolitikern Jessica Stegrud anländer till Jimmie Åkessons bröllop med högerextrema nätaktivisten Nick Alinia. Expo avslöjade nyligen att de hängt ut ett ungdomsgäng tillsammans. Foto: Jens Christian/Expressen/TT.

SD-politikern Jessica Stegruds filmaktion visar hur täta banden är mellan moderpartiet och de högerextrema nätaktivisterna. När trollfabriken lade ned tog frilansarna vid – för att skapa en alternativ medievärld där aktivister förlöjligas och blir dokusåpor på nätet.

Det har gått några timmar sedan Riksmötet öppnades med blåsorkestrar och kungatal. Politikerna har lämnat Riksdagen efter öppningscermonin den 9 september. Nu tas Mynttorget över av ett myller av vänstergrupper. Arrangörerna från Septemberuppropet, en allians bestående av Rebellmammor, Feministerna, Tillsammans mot rasism, Fridays for future, och 71 andra grupper, riggar högtalare och rullar ut banderoller, med krav på allt från stopp till folkmord till klimaträttvisa.

Men en grupp med tio fotografer som samlats bredvid bryr sig inte om den växande manifestationen. De flockas kring en ensam gråhårig pensionär med Palestinaflaggor och följer honom vart han än går på torget.

Gholamreza Harati deltog i revolutionen i Iran och flydde till Sverige i mitten av 80-talet. Han är en välkänd profil i Palestinarörelsen, alltid längst fram med flaggor i båda händerna. Högljudd, orädd och ständigt på plats, trots polisens återkommande avvisningar. I ytterhögerns alternativmedier har han blivit en följetong.

De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier.

”Kryckmannen” kallar de honom. När den Sverigedemokraterna närstående mediekanalen Riks publicerar videor från manifestationen handlar de bara om honom. Korta klipp som paketeras för Facebook, Youtube och Tiktok.

I en av filmerna hör man Gholamreza upprört svara Riks reporter, fotomodellen Melina Hebelius, att han känner sig förföljd och tänker polisanmäla dem.

– De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier, säger Gholamreza in i kameran och pekar på fotograferna.

”Kryckmannen: Jag kommer anmäla dig!” blir Riks rubrik för sin tionde film om honom.

Riks är inte ensamma om sin fixering vid Harati. På sociala mediet X har någon skapat ett falskt konto i hans namn, där filmerna om honom sprids. Hans namn och hemadress har lagts ut på sajten Invandrarkollen. Någon har smygfilmat honom utanför hans hem i den förort han bor.

– Jag hotar aldrig någon tillbaka. Det är för att ur min mun kommer bara politiska slagord, berättar Gholamreza Harati för Flamman.

– Men de tjänar pengar på att skriva om mig.


En av dem som skapar filmer om Gholemreza är den frilansande högeraktivisten Christian Peterson. Trots sin bakgrund i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen är Peterson en återkommande gäst i Riks intervjusoffa. Men han säljer även egenproducerade inslag till kanalen. Ett sådant inslag var hans film från Återvandringskonferensen i Milano i våras, som Flamman rapporterade från.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 16 september, 2025

Kära regering – kalla inte demonstranter för ”odjur”

Den moderata utrikesministern Maria Malmer Stenergard delade ett inlägg som kallar Palestinademonstranter för ”odjur”. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

Medan FN förklarar att Israel begår folkmord riktar politikerna inte sin ilska mot förövarna – utan mot demonstranterna för barns lika värde.

”Sverige är under en värderingsattack.”

Så skrev kristdemokraterna Ebba Busch och hennes nya toppnamn Alice Teodorescu Måwe i en debattartikel i helgen. Där uppmanade de till ”hårdare tag mot Palestinarörelsen”, som de menar har stått för en ”tsunami av hat mot judar”, samt ett ”dominans­beteende och krav på under­kastelse”.

Åtgärdslistan är lång: fler ska lagföras, demonstrationer ska flyttas, arrangörer svartlistas, och personer med dubbla medborgarskap – som jag själv – ska kunna fråntas sitt svenska pass. ”Den som agerar våldsamt eller uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism uppvisar inte god vandel”, konstaterar de.

Nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I går kväll fick vi en uppvisning i vad som kallas bristande vandel. Ett tiotal personer demonstrerade på Östermalm utanför Bajit, det judiska kulturcentrumet. Anledningen var att föreningen Med Israel för fred hade bjudit in en soldat från Israels armé att föreläsa. På scenen stod alltså företrädaren för en krigsmakt som just nu anklagas av FN för att begå folkmord. På plakaten stod ”IDF-soldater = krigsförbrytare” och ”Alla barn är lika värda”.

Ändå var det demonstranterna som politikerna gick till storms mot. Först spred Judiska ungdomsförbundet (JUS) en bild på demonstranterna med texten: ”Det spelar ingen roll vem avsändaren är, och det spelar all roll vad kontexten är. Att ställa sig med detta framför den judiska skolan när barn går hem är rakt av antisemitiskt.”

Utrikesministern Maria Malmer Stenergard (bilden) delade inlägget med texten: ”Det här handlar inte om yttrandefrihet, utan om att skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige. Vars familjer i generationer har blivit förföljda. Jag känner bara avsky mot dem som gör detta.” Inlägget delas av Ebba Busch, som även kallat helgens demonstrationer för en ”lynchmobb” i TV4 Nyhetsmorgon.

Gruppledaren för den moderata riksdagsgruppen Mattias Karlsson (bilden) tar i ännu hårdare: ”Det är terror i vardagen. Det är antisemitism i sin renaste form. De som gör detta är inte aktivister, de är odjur.” Inlägget delas av Maria Malmer Stenergard. Oppositionsledaren Magdalena Andersson stämmer in och kallar demonstrationen ”djupt olämplig”.

Men demonstrationen ägde rum efter att barnen redan gått hem. Och nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I dag släppte FN en rapport som hävdar att Israel begår folkmord i Gaza. Kommissionen menar att fyra av fem folkmordshandlingar har utförts – massdödande, svårt fysiskt och psykiskt våld, skapande av livsvillkor som leder till förintelse, samt åtgärder som förhindrar födslar – och pekar på både israeliska ledares uttalanden och arméns agerande som bevis på folkmordsavsikt.

Dessa handlingar stöds av den orwellskt benämnda organisationen Med Israel för fred. Flamman har tidigare uppmärksammat att de bjudit in bosättarlobbyisten Eugene Kontorovich, som dessutom har gästat riksdagen på Kristdemokraternas inbjudan. Nu en IDF-soldat.

Den senaste veckan har Sverige diskuterat mordet på högerdebattören Charlie Kirk och förföljelsen av civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin i en mörk gränd, och många har kallat till besinning. När ledande politiker kallar demonstranter för ”odjur” och får backning av utrikesministern är det uppenbart att man inte alls värnar det demokratiska samtalet, utan försöker få sina motståndare att hålla käften.

Läs mer

Så vem är det som ”uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism”? I går var det ni: Ebba Busch, Alice Teodorescu Måwe, Maria Malmer Stenergard, Mattias Karlsson, Magdalena Andersson, Med Israel för fred.

Det är ni som brister i vandel.  Skyltar med ”Alla barn är lika värda” gör det däremot inte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 16 september, 2025

Protesterade mot IDF-föredrag – kallas ”odjur”

IDF-soldaten Eldar Maider (t.v.) och Hillelskolan i Stockholm (t.h.). Foto: Privat / Judiska ungdomförbundet.

Såväl utrikesministern som flera riksdagsledamöter har kritiserat gårdagens demonstration utanför det judiska kulturcentret Bajit och Hillelskolan. Nu kan Flamman berätta att en föreläsning med en israelisk soldat ägde rum samtidigt – och att demonstrationen ägde rum efter skoltid.

På måndagskvällen samlades ett tiotal personer på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. Två bar på en banderoll med texten ”IDF-soldater = krigsförbrytare”, och organisationsnamnet Judisk antisionistisk allians. En äldre man höll i ett plakat med texten ”Alla barn är lika värda”.

Strax därpå gick Judiska ungdomsförbundet (JUS) ut med kritik mot manifestationen:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)