Västerlandets regeringskanslier skräms av ljudet av stöveltramp vid Europas gränser. För att få garantier för sin territoriella integritet har Ryssland föreslagit två fördragsprojekt för USA, med målet att reformera den europeiska säkerhetsstrukturen, samtidigt som man samlat sina trupper längs gränsen mot Ukraina. Moskva kräver att Natos utvidgning österut stoppas, att Nato-soldaterna i de östeuropeiska länderna dras tillbaka och att amerikanska kärnvapen som stationerats i Europa förs tillbaka till USA. Eftersom de inte lär tillmötesgås i dagsläget, gör dessa krav, presenterade i form av ett ultimatum, att hotet om en invasion av Ukraina inte går att avfärda.
Det finns två möjliga tolkningar av denna situation. Enligt vissa försöker Ryssland höja insatserna för att få eftergifter från USA och européerna. Andra hävdar i stället att Kreml ställt ett omöjligt ultimatum för att kunna använda det som förevändning för att intervenera i Ukraina. I vilket fall återstår frågor kring tidpunkten som Ryssland valt för denna styrkedemonstration. Varför spela detta riskabla spel, och varför nu?
Sedan 2014 har de ryska myndigheterna kraftigt ökat sin ekonomiska förmåga att stå emot en extern chock, i synnerhet i bank- och finanssektorn. Andelen dollar i centralbankens reserver har sjunkit drastiskt. Ett nationellt betalningskort, Mir, har införts och används nu av 87 procent av invånarna. Och ifall USA skulle göra verklighet av sitt hot om att utesluta Ryssland från det västerländska betalningssystemet Swift, som man gjorde med Iran 2012 och 2018, kommer överföringarna mellan bankerna och företagen i fortsättningen att kunna göras via en lokal plattform. Ryssland är alltså bättre rustat för att stå emot hårda sanktioner i händelse av en konflikt.
Samtidigt ledde den ryska arméns mobilisering längs gränsen mot Ukraina under våren 2021 till att dialogen mellan Ryssland och USA om strategiska frågor och cyber-säkerhet återupptogs. Denna gång tycks den ryska regeringen uppenbarligen ha sett ökade spänningar som det enda sättet att få västmakterna att lyssna på dess krav. Kreml betraktar också den nya amerikanska regeringen som mer benägen att ge eftergifter på grund av dess allt större fokus på Kina.
Vladimir Putin tycks vilja sätta stopp för det han beskriver som en västerländsk omvandling av Ukraina till ett nationalistiskt ”anti-Ryssland”(2). Han räknade nämligen med att Minsk-avtalet, som skrevs under i september 2014, skulle ge honom större insyn i den ukrainska politiken via de rysktalande republikerna i Donbass. Det var dock motsatsen som skedde: avtalet är inte bara långt ifrån att implementeras, men president Volodymyr Zelenskyj, vars valseger i april 2019 gav Kreml hopp om att kunna återknyta kontakten med Kiev, har fördjupat den brytning med den ”ryska världen” som hans föregångare hade inlett. Vad värre är fortsätter det militärtekniska samarbetet mellan Ukraina och Nato bara att fördjupas, samtidigt som Turkiet – som är medlem i Nato – har skickat attackdrönare, vilket får Ryssland att frukta att Kiev planerar att återerövra Donbass. För Kreml handlar det alltså om att återta initiativet innan det är för sent. Men bortom den senaste tidens händelser är det tydligt att Ryssland fortsätter att ställa samma krav som man har ställt sedan kalla krigets slut – krav som västerlandet alltjämt betraktar som varken acceptabla eller legitima.
Konflikten har sitt ursprung i östblockets kollaps 1991. Enligt all logik borde Warzawa-paktens försvinnande ha medfört att Nato också upplöstes, en allians som ju hade grundats för att stå emot hotet från Sovjetunionen. Det var ett gynnsamt läge att föreslå nya integrationsformat för detta ”andra Europa” som hoppades närma sig västerlandet. Läget framstod som särskilt passande då de ryska eliterna, som förmodligen aldrig hade varit så västtillvända som då, hade accepterat upplösningen av deras imperium utan motstånd. Men förslag som gick i den riktningen, inte minst de som lades fram av Frankrike, stoppades efter påtryckningar av USA. Amerikanerna, som inte ville få se sig bestulna på sin ”seger” mot Moskva, tryckte i stället på för att de euroatlantiska samarbetsorganisationerna som hade överlevt Berlinmurens fall skulle utsträckas österut i syfte att befästa deras hegemoni över Europa. I det projektet hade de en viktig allierad i Tyskland, som var månt om att återta sin roll som Centraleuropas hegemon.
Redan 1997 beslutades om att Nato skulle utvidgas, trots att västerländska ledare hade lovat Mikhail Gorbatjov att det inte skulle ske. I USA uttryckte flera framstående personer kritik mot beslutet. George Kennan, som ofta beskrivs som arkitekten bakom den amerikanska uppdämningspolitiken mot Sovjetunionen, förutsåg att beslutet skulle få lika logiska som destruktiva konsekvenser: ”Utvidgningen av Nato skulle vara det största politiska misstaget som USA begått sedan kalla krigets slut. Man kan vänta sig att detta beslut bidrar till att underblåsa nationalistiska, antivästerländska och militäriska stämningar i den ryska folkopinionen, att det gör att kalla krigets klimat återkommer i de öst-västliga relationerna och ger den ryska utrikespolitiken en inriktning som inte riktigt ligger i vårt intresse” (3).
1999, samma år som Nato firade sitt 50-årsjubileum med pompa och ståt, genomförde alliansen sin första östutvidgning (Ungern, Polen och Tjeckien) och meddelade att det projektet kommer att fortsätta fram till Rysslands gränser. Den atlantiska alliansen inledde samtidigt ett krig mot Jugoslavien, vilket förvandlade försvarspakten till en offensiv allians, samtidigt som man bröt mot internationell lag. Kriget mot Belgrad fördes utan FN:s godkännande, vilket hindrade Ryssland från att göra bruk av ett av de få stormaktsinstrumenten som de fortfarande besatt: dess vetorätt i säkerhetsrådet. De ryska eliterna, som hade satsat så mycket kapital på att deras land skulle inlemmas i västerlandet, kände sig bedragna: Ryssland, då styrt av Boris Jeltsin som hade varit ansvarig för upplösningen av Sovjetunionen, behandlades uppenbarligen inte som en partner vars insats i avskaffandet av kommunismen förtjänade att belönas, utan som det kalla krigets stora förlorare, som nu måste betala ett geopolitiskt pris.
Paradoxalt nog innebar Vladimir Putins maktövertagande året därpå att relationen mellan Ryssland och väst stabiliserades. Den nye ryske presidenten visade sig välvilligt inställd till USA efter terrorattentaten den 11 september 2001. Han accepterade att tillfälliga amerikanska baser upprättades i Centralasien och lät samtidigt stänga de gamla sovjetiska baserna på Kuba och dra tillbaka de ryska styrkorna från Kosovo. I utbyte ville Ryssland att västmakterna skulle acceptera tanken att det postsovjetiska området, som regeringen definierade som sitt närområde, ska betraktas som Rysslands ansvarsområde. Men trots att relationerna med Europa var relativt goda, i synnerhet med Frankrike och Tyskland, försämrades relationen med USA. 2003 bröt USA åter mot internationell lag i och med invasionen av Irak utan stöd av FN, något som fick hård kritik av Frankrike, Tyskland och Ryssland. Denna enade front mellan det kontinentala Europas tre största makter bekräftade USA:s rädsla för konsekvenserna som ett närmande mellan Ryssland och Europa skulle kunna få för den amerikanska hegemonin.
De följande åren tydliggjorde USA sina planer på att installera en missilsköld i Östeuropa, vilket stred mot det samarbetsavtal som hade undertecknats mellan Ryssland och Nato 1997 och som gav Ryssland garantier för att västmakterna inte skulle upprätta ny permanent militär infrastruktur i området. USA ifrågasatte även avtalen om avveckling av kärnvapen: i december 2001 drog sig Washington ur Anti-Ballistic Missile-avtalet från 1972.
Vare sig det var ett utslag av legitim rädsla eller en känsla av att vara belägrad upplevde Kreml ”färgrevolutionerna” i de postsovjetiska staterna som operationer med syfte att inrätta västtillvända regeringar i dess omedelbara närområde. I april 2008 utövade USA starka påtryckningar på sina europeiska allierade för att Georgien och Ukraina skulle bjudas in till Nato, trots att en stor majoritet ukrainare var emot en anslutning. Samtidigt tryckte USA på för att Kosovo skulle erkännas som en självständig stat, vilket återigen utgjorde ett brott mot internationell rätt, eftersom landet då juridiskt fortfarande var en serbisk provins.
Efter att västmakterna hade öppnat Pandoras ask ifråga om interventioner och ifrågasättandet av gränsernas okränkbarhet i Europa, svarade Ryssland med att gå in militärt i Georgien 2008, och sedan med att erkänna Sydossetiens och Abchaziens självständighet. Därmed signalerade den ryska regeringen att den är beredd att göra allt i sin makt för att förhindra ännu en utvidgning av Nato österut. Men genom att kränka Georgiens territoriella integritet bröt Ryssland i sin tur mot internationell lag.
Den ryska förbittringen nådde en kokpunkt i och med Ukraina-krisen. I slutet av 2013 gav EU och USA sitt stöd till demonstrationerna som ledde till att president Viktor Janukovitj störtades, trots att presidentvalet 2010 hade erkänts som fritt och rättvist av väst. Enligt Ryssland hade väst gett sitt stöd till en statskupp för att till varje pris kunna knyta Ukraina till sig. Sedan dess har de ryska interventionerna i Ukraina – annekteringen av Krim och det militära stödet till separatisterna i Donbass – presenterats av Kreml som ett legitimt svar på den pro-västliga styrkedemonstrationen. Västmakterna kritiserade i sin tur vad de beskrev som det största brottet mot den internationella ordningen sedan kalla krigets slut.
Minsk-avtalet som undertecknades i september 2014 gav Frankrike och Tyskland tillfälle att återta kontrollen över händelseförloppet för att försöka förhandla fram ett slut på striderna i Donbass. Det krävdes alltså att regelrätta strider utbröt för att Paris och Berlin skulle bryta sin passiva hållning. Men sju år senare har processen kört fast. Ukraina vägrar fortfarande att ge minsta självbestämmande åt Donbass-republikerna, vilket avtalet kräver. I brist på reaktioner från Frankrike och Tyskland, som anklagas för att ställa sig bakom Ukraina, försöker Ryssland i stället förhandla direkt med amerikanerna, vilka Kreml ser som Kievs egentliga beskyddare. Ryssland har också förvånat betraktat hur de europeiska makterna har accepterat varje nytt amerikanskt initiativ, inklusive de mest diskutabla. Till exempel möttes USA:s beslut att i februari 2019 dra sig ur avtalet om kärnvapenbestyckade medeldistansrobotar (INF) inte av några protester i Europa, trots att dess länder utgör de främsta potentiella målen för sådana vapen. Enligt forskaren Isabelle Facon anser Ryssland att ”de europeiska länderna är hopplöst oförmögna att inta en självständig position i förhållande till USA, och vägrar ta sitt ansvar för den stadigt försämrade internationella säkerhetssituationen”(4).
Ännu mer förvånande är att medan ryssarna och amerikanerna åter börjat diskutera strategiska frågor, med förlängningen av nedrustningsavtalet New Start, följt av Joe Bidens och Vladimir Putins toppmöte i juni 2021, har EU valt att distansera sig ännu mer från den ryske presidenten än tidigare. För Polen, som tillsammans med en grupp andra länder stoppade ett försök till avspänning, ”skulle det [ha gynnat] den ryske presidenten i stället för att bestraffa en aggressiv politik”(5). Denna vägran att föra dialog skaver mot européernas hållning till EU:s andra stora granne, nämligen Turkiet: trots landets militära företag (ockupationen av norra Cypern, trupperna i Irak, Libyen och Kaukasus), har Recep Tayyip Erdoğans auktoritära regim, som för övrigt är allierad med Ukraina, inte drabbats av några sanktioner. I fallet Ryssland har EU ingen annan politik än att regelbundet hota med ännu en salva sanktioner, beroende på vad Kreml tar sig för. Vad gäller Ukraina är den europeiska politiken reducerad till att ständigt upprepa samma gamla slogan om att dörren till Nato står öppen, trots att till och med de viktigaste europeiska länderna, Frankrike och Tyskland, tidigare har uttryckt sitt motstånd mot det och uppenbarligen inte har några planer på att integrera Ukraina i militäralliansen.
Krisen i de rysk-västliga relationerna visar att Europas säkerhet inte kan garanteras utan – och ännu mindre i strid med – Ryssland. USA fortsätter dock att befästa denna utfrysning eftersom det stärker den amerikanska hegemonin över Europa. Västeuropéerna, med Frankrike i spetsen, saknar å sin sida både visioner och det politiska modet att blockera de mest provocerande initiativen från Washington och föreslå ett inkluderande institutionellt ramverk som gör det möjligt att undvika att friktion uppstår på kontinenten. Resultatet av detta atlantistiska jasägeri är att såväl fransmännen som de övriga européerna körs över av USA. Det unilaterala tillbakadragandet från Afghanistan och upprättandet av en ny militärallians i Stilla havsregionen utan att tillfråga Frankrike är bara de senaste uttrycken av denna amerikanska nonchalans. Européerna följer numera de rysk-amerikanska förhandlingarna om kontinentens säkerhet som åskådare, med det ständiga krigsmullret i Ukraina i bakgrunden.
Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique
Översättning: Jonas Elvander
