Idag har det passerat 4 000 dagar sedan diktaturen i Kina frihetsberövade den svenske medborgaren och poeten Gui Minhai under falska anklagelser. Utan kontakt med yttervärlden, utan rättegång, eller försvarare och utan att hans dotter fått veta var han befinner sig nu. I 4 000 dagar har enpartistaten Kina gömt yttrandefrihetskämpen och göteborgaren Gui Minhai för omvärlden.
Hans brott?
Han har publicerat regimkritisk litteratur på sitt förlag Mighty Current i Hong Kong och lyckades sälja stora upplagor i Fastlandskina. Gui Minhais framgångar som förläggare retade Xi Jinping-regimen som bestämde sig för att kidnappa honom i den svenska semesterorten Pattaya i Thailand och föra honom till Kina landvägen. I februari 2020 dömdes Gui Minhai till tio års fängelse för sin publicistiska verksamhet med den fabricerade anklagelsen ”tillhandahålla information till utlandet”. Med en påhittad dom vill Kina ge sken av att landet är en rättsstat. Tyvärr har Sverige i det tysta accepterat domen.
I 4000 dagar har hans dotter upprepade gånger vädjat för sin fars frihet, utan resultat. Också stora grupper i civilsamhället har höjt sina röster för Gui Minhais frihet. Alltifrån idrottsmän och journalister till kulturchefer på alla de stora dagstidningarna.
Men i 4 000 dagar har olika svenska regeringar underlåtit att på skarpen kräva av Peking att frige yttrandefrihetskämpen Gui Minhai eller ens försökt att få besöka honom. I 4 000 dagar har man övergett Gui Minhai och stängt öronen.
Varför Kina tiger går att förstå. En fasciststat är inte redovisningsskyldig inför sina medborgare. Men varför Sveriges utrikesdepartement vägrar att svara på frågor om misslyckandet att hämta hem Gui Minhai är svårare att begripa. Med tanke på att en folkvald regering borde kunna tåla insyn och vilja kommunicera med sina medborgare. Men istället har man från svenskt håll vägrat att svara på hundratals artiklar som vädjat om hjälp och stöd för hans frigivning.
Hur uppfattas Sverige av de turister och utländska besökare som kommer till vårt land varje dag? Uppfattar de att Sverige är ett demokratiskt fritt land när det första de möter på Arlandas ankomsthall är mängder av porträtt av framgångsrika idrottsmän och artister? Några av dem saknar kanske medborgare som Gui Minhai och Dawit Isaak som tvingats offra åratal av sina liv för att de vågat försvara det vi i vårt land håller för allra viktigast, demokrati och press- och yttrandefrihet. Som om kampen för det fria ordet inte var lika viktigt som en OS-medalj eller en superhit.
När får vi se deras ansikten, Swedavia?
