Daniel Suhonen anklagar Vänsterpartiet för att drivas av sossehat och vilja ”spränga hela skiten”. Men kravet på regeringsmedverkan handlar om något annat: att våra väljares mandat ska ha betydelse. Att stänga oss ute är inget recept för en stark rödgrön regering.
Daniel Suhonen går långt i sin senaste text i Aftonbladet (21/11). Han antyder att Vänsterpartiets ledning drivs av ”sossehat”, vill besegra och ersätta socialdemokratin och ytterst struntar i vad som händer med landet och arbetarrörelsen.
Det är allvarliga anklagelser. Jag blir bekymrad över att en person med Suhonens position och erfarenhet väljer att beskriva en samarbetspartner på det sättet. Det riskerar att förgifta relationerna och försvåra det samarbete som behövs till vänster, oavsett hur regeringsbildningen slutar.
Men Suhonen missförstår varför Vänsterpartiet kräver regeringsmedverkan. Det handlar inte om ministerposter, om att besegra socialdemokratin, eller om att ”spränga hela skiten”. Det handlar om politiskt inflytande.
Vänsterpartiet har dragit slutsatser av åren som stödparti till socialdemokratiska regeringar. Januariavtalet och hanteringen av sjukförsäkringen under Löfven visar hur svårt det är att se till att progressiv politik genomförs när man själv står utanför. Att komma överens om politiken är en sak. Att påverka dess genomförande är en annan.
Suhonen hävdar att Nooshi Dadgostar spelar högt genom sitt krav på regeringsmedverkan. Men resonemanget, som upprepats i vartenda avsnitt av Katalyspodden Avgå alla i höst, bygger på att kravet är ett förhandlingsbud som kan släppas. För oss är det en principfråga: våra mandat måste ge verklig politisk makt.
Några tjänstemän på Regeringskansliet eller en plats vid förhandlingsbordet räcker inte. Det har delvis fungerat för Sverigedemokraterna, eftersom övriga Tidöpartier velat tillmötesgå partiet i dess viktigaste frågor. Centerpartiet vill tvärtom begränsa Vänsterpartiets inflytande, eftersom vi står så långt ifrån varandra politiskt.
Ska det byggas verklig tillit mellan partierna på den rödgröna sidan måste våra mandat och väljare respekteras som en likvärdig del av regeringsunderlaget. Alternativet är någon form av avtal liknande januariavtalet 2019, och det kan inte Vänsterpartiet medverka till igen.
Att stå upp för kravet om att ingå i regering behövs också för att bryta en parlamentarisk logik där Vänsterpartiet kan stängas ute så fort ett mindre parti kräver det. Vår trovärdighet står på spel. Utgångspunkten är enkel: ska vi ta ansvar för att släppa fram en regering ska vi också vara med och styra den.
Parallellt med den strategiska omprövningen av hur man värderar kravet på regeringsmedverkan har det också inom Vänsterpartiet skett en generationsväxling som bidragit till en ny syn på Vänsterpartiets roll. Vår riksdagsgrupp innehåller många unga ambitiösa politiker som deltagit i lokala både lokala och regionala styren, och som drivs av en vilja att förändra på riktigt.
Den dominerande andan är att det är viktigare att få rätt än att ha rätt – att nå resultat än att stå vid sidan som sanningssägande ”korrektur”.
Att Vänsterpartiet vill ta större plats och vara med och utöva makten betyder dock inte att partiet ser det som sin uppgift att försvaga Socialdemokraterna. Tvärtom finns en stor insikt om att vi behöver en stark socialdemokrati som kan bli vår allierade i reformer mot växande klyftor, otrygghet och klimatkris.
Därför är det sorgligt att Socialdemokraterna försvagar sig självt genom att gå högerut i stället för att stå upp för sin politik. Den strategin tycks nu nå vägs ände.
Ska vi ta ansvar för att släppa fram en regering ska vi också vara med och styra den.
Vad som aldrig varit en del av den interna diskussionen är det sossehat som Suhonen nu anklagar oss för. Visst finns en djup kritik mot att Socialdemokraterna övergett många av sina historiska ambitioner och alltmer administrerar snarare än utmanar högerpolitik. Suhonen har själv uttryckt samma frustration många gånger. Visst har en del gått över gränsen.
Men att Ida Gabrielsson använde ett olämpligt tillmäle bakom vad hon trodde var en avstängd kamera för några år sedan är ett svagt belägg för sossehat, hur ofta det än påminns om i höst.
Det finns så klart erfarenheter som skapat bitterhet, också bland vänsterpartister som verkar lokalt. Socialdemokraterna har återkommande använt sin makt inom arbetarrörelsen för att trycka tillbaka fackligt aktiva vänsterpartister. Många är erfarenheterna av hur centralt placerade socialdemokrater i LO-förbunden stängt dörrar för fackliga vänsterpartister för att de varit med i ”fel” parti.
Men sådana erfarenheter har inte gött hat, utan analyserats politiskt. Inte minst fackliga vänsterpartister vet att vi måste stärka arbetarrörelsen genom gemensamma projekt, och det var länge sedan sekterismen hade något verkligt inflytande på partiet.
När Suhonen ska belägga sin tes blandar han ihop två helt olika saker. Relevant kritik av Socialdemokraterna blandas med den typ av reaktionärt arbetarrörelsehat som kommer från högerhåll. Liknande resonemang har hörts från andra håll, bland annat i Björn Wimans jämförelser med mellankrigstidens ultravänster och socialfascism. En jämförelse som är både missvisande och ohederlig.
Vänsterpartiet har inte gjort Socialdemokraterna till huvudfiende. Tvärtom vill vi bilda regering tillsammans med Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet. Att samtidigt kräva reellt politiskt inflytande är varken sekterism eller ultravänsterpolitik.
Vänsterpartiet har inte gjort Socialdemokraterna till huvudfiende.
Socialdemokrater som likt Suhonen vill något mer med sitt engagemang än att Magdalena Andersson ska bli statsminister borde stanna upp och reflektera över sin roll i debatten. Själv tycker jag att Linn Svansbo har varit en viktig röst när hon ifrågasatt den socialdemokratiska strategin, men jag är desto mer besviken på Katalys.
Jag är övertygad om att vår förhandlingsposition hade varit bättre om Socialdemokraterna och LO satt press på Centerpartiet och markerat att alla partier i regeringsunderlaget måste respekteras. En stark rödgrön regering, också med en centerprofil, måste bygga på seriösa förhandlingar om sakpolitiken – inte på att vissa partier på förhand stängs ute. I stället har de agerat tvärtom och gett Centerpartiet och dem som vill gå högerut blodad tand.
Motsättningarna inom vänstern riskerar att få oss att skylla våra brister på varandra. Vi behöver mer förståelse och ödmjukhet, oavsett hur regeringsbildningen slutar. Att lyssna på vad Vänsterpartiet faktiskt säger vore en bra början.